Vad innebär helhetsgreppet om våldsfrågan mer specifikt?
Anna Rantala Bonnier (ARB) Vi har gått till val på att satsa på arbetet mot våld i nära relationer eftersom det är ett enormt stort säkerhetsproblem i Stockholm, Sverige och i världen. Därför är det viktigt att ta ett helhetsgrepp. Vi dubblerade resurserna till kvinno- och tjejjourerna i förra budgeten. Nu tillkommer det ytterligare pengar, från 8 miljoner 2014, innan vi tillträdde, till 21 miljoner kronor i den här budgeten.
Gita Nabavi (GI) Det är lätt att satsa bara på någon enskild bit. Vi försöker uppmärksamma flera områden och hur de hänger ihop. Vi kan inte bara ge pengar till kvinnojourerna utan att också stärka arbetet på socialtjänsten. Vi kan inte bara stärka upp arbetet på socialtjänsten och kvinnojourerna utan att också ta med bostadsfrågor, för den som inte kan flytta hem efter att ha varit på kvinnojouren måste kunna hitta en bostad. Och vi kan inte tänka på kvinnorna utan att tänka på barnen och att det är män som i de flesta fall är våldsutövare i de här fallen.
ARB: Därför är det så bra att vi i den här budgeten har fått med satsningar, dels på socialsekreterare men också särskilda pengar för att det ska gå att placera kvinnor på kvinnojourerna, för det spelar ju ingen roll om vi ger jättemycket pengar till kvinnojourerna om det inte finns någon som kan placera på dem.
Ni pratar också om kompetens, vad innebär den satsningen?
ARB: Ja vi gör en satsning inom ramen för det kvinnofridsprogram som finns. Vi gör en särskild satsning för socialsekreterare som möter kvinnor och barn som utsätts för våld i namn av heder. Sedan är kompetensutveckling en ständigt pågående process. Folk byts ut också på socialtjänsten, så det går inte att satsa en gång och tänka att det är klart.
Hur ser det ut i dag i Stockholm med tillgången till stöd och platser på kvinnojourerna och hur kommer budgetförstärkningarna att förändra läget?
ARB: Det kommer att innebära en förstärkning. Med ökade resurser får de möjlighet att bygga ut sin verksamhet, både med fler platser och utökad personal som gör det möjligt att ta emot fler. Det är inte alltid bara platser, det behövs också personal och möjlighet att få en placering. Men det handlar också om att inte bli kvar på kvinnojouren. Socialtjänstlagen kräver att vi skapar förutsättningar…
GN: Det här är ju kommunens ansvar. Att hantera våldsfrågan är kommunens ansvar och när det gäller kvinnojourer är problemet också att de inte alltid har lokaler för att deras lokaler blir röjda. Det är därför vi även tar det i beaktande när vi tittar på det här. Det gäller att titta på helheten, om detta händer, vad gör vi då.
ARB: Det är ju också så att kvinnojourerna tar emot i ett akut skede, så kvinnojourerna kan inte ha kö. Inte säga ”vänta en vecka för då finns det plats”. Kvinnojourerna har en speciell situation på det sättet, så även om de inte är fullbelagda hela tiden, kan de tvingas neka hjälp just när behovet finns.
Det här är alltså kommunens ansvar, men har under lång tid byggt väldigt mycket på ideellt arbete. För andra akuta situationer finns brandkår, akutvård med mer, vad är egentligen skillnaden?
ARB: Det är därför vi är glada över att vi nu har idéburet offentligt partnerskap som inte bara innebär ökade medel utan också att kvinnojourerna inte längre behöver söka pengar varje år, för det skapar ju en osäkerhet om de får vara kvar, om personalen får vara kvar och så vidare. Jag har ju jobbat på fältet sedan 2005 så jag vet hur det här är att hålla på med. Att vi går in i ett offentligt partnerskap sänder en viktig signal om att det här är något vi har ansvar för. Jag tror att det är väldigt bra med samverkan, dels finns kompetens att ta tillvara, ibland kan kvinnojourer vara snabbare, mer flexibla och det finns väldigt många personer som är rädda för myndigheter och då kan det vara skönt att det finns stöd som inte är direkt kopplat till myndighetsutövningen.
ARB: Idéburet offentligt partnerskap har funnits några år och Sigtuna kommun var en av de första som ingick avtal med just kvinnojourer.
GN: Styrkan i de offentliga partnerskapen är att kvinnojourerna är en egen part, de blir inte en del av statens verksamhet utan staden ingår ett partnerskap med en ideell organisation och kan nå andra personer än vid myndighetsutövning. Det är en styrka fortfarande kunna ha sina egna målgrupper sin egen ideologi, förutsättningar för verksamheten, men får ett långsiktigt stöd utan att det blir myndighetsutövning. Det finns många som inte vågar söka stöd, till exempel papperslösa, för man är rädd att få sina uppgifter registrerade. Så det är jätteviktigt att man behåller sin självständighet i det här samarbetet.
ARB: På tal om papperslösa är det också enormt viktigt att de är prioriterade i budgeten, så att det finns förutsättningar att hjälpa de kvinnorna som är extra utstatta. Det finns personer som utnyttjar det faktum att papperslösa kvinnor inte kan vända sig till myndigheter. Så det här är också information som måste nå ut.
Är avsikten med budgeten alltså att kvinnojourerna inte ska behöva säga nej till någon?
ARB: Ja, men som vi pratade om tidigare är det svårt att förutsäga hur stort behovet kommer att vara. Men det är målet. Alla har ju rätt till skydd. Det vill jag poängtera. Även om det är så att kvinnojourerna har fullbelagt i sina lägenheter har alla rätt till skydd.
Ni gör en särskild satsning på kompetensutveckling om våld i hederns namn. Hur ser ni på den debatt som pågått under sommaren?
GN: Ja vi känner till den här debatten, och så här är det: Vi kan aldrig någonsin, i något sammanhang svika de tjejer som blir utsatta för det här. Det är vår högsta prioritet. Vi måste lyssna på deras berättelser och hitta metoder som gör det möjligt att hjälpa de här tjejerna och killarna som blir utsatta för våld i hederns namn. Men det finns ingen motsättning i att hjälpa och att påtala...
ARB: Jag tycker det blir tydligt i den här budgeten att vi gör satsningar för att stödja de som utsätts för våld i namn av heder. Och vi ger pengar till kvinnojourer som sitter på särskild kompetens. Många har jobbat jättelänge med de här frågorna och får ökade möjligheter att fortsätta göra det.
GN: Det är ju inte bara satsningarna på kvinnojourer och kompetensutveckling i socialtjänsten. Vi har också satsat i förorterna. Vi gör en ungdomssatsning som handlar om att stärka barnen och ungdomarnas mänskliga rättigheter och göra dem medvetna om sina mänskliga rättigheter, om feminism, om antirasism och öka kunskapen så att man också kan hävda sin rätt. För det är svårt att hävda sina rättigheter om man inte får reda på dem på något sätt. Därför gör vi en särskild satsning på ungdomar i förorten. Vi gör också en översyn av föreningsbidraget så att kvinnors och flickors organisering får en större del av kakan. Vi ser att föreningsbidraget är väldigt ojämställt fördelat.
ARB: Det är det som är bra med en genusbudget och genuspräglad budget att vi kan se hur det slår ut. Vad är det som satsas på. Vi ser över det i olika verksamheter och kan jobba framåt.
Ett av kraven som framförts i debatten om feminism i förorten har handlat just om att inte ge bidrag till religiösa samfund som diskriminerar kvinnor och propagerar för våld och förtryck. Är det något ni har diskuterat?
ARB: Det finns redan i dag tydliga riktlinjer när det gäller bidragen där demokrati och mänskliga rättigheter ingår, så följer man de reglerna tror jag inte det är några problem. Och framkommer det då får man absolut se över det.
GN: Det finns väldigt tydliga riktlinjer när det gäller demokratisk värdegrund, när det gäller jämställdhet, när det gäller mänskliga rättigheter, det här är något som ska genomsyra föreningsverkamheten.
ARB: Och det gäller alla föreningar. Om det framkommer oegentligheter, att man inte följer riktlinjerna. Vi måste titta på alla som bryter mot dem, verkligen.
Bland de som tvingas söka skydd på kvinnojourer är de flesta barn. Det är också något som ni har tittat särskilt på...
ARB: Ja, vi ska säkerställa att de får gå i förskola och skola. För även om det borde vara en självklarhet, i den här situationen sätts allt som är självklart ur spel.
GN: Det vittnar framför allt kvinnojourerna om, skolan är ofta en självklarhet, men de som är yngre än skolåldern blir ofta helt försummade.
ARB: Det finns de kvinnojourer som har förskolor, en del har kommit långt i det arbetet, men det måste tas ett generellt grepp om det. Det ska finnas ett barnperspektiv hela vägen, från eventuella polisinsatser, till socialtjänsten, i utredningen, i placeringen, hela vägen.
Hur vanligt är det att allt fokus hamnar på mamman?
GN: Det är något vi lyfter här. Ett barnrättsperspektiv ska ingå i alla utredningar. Man kan inte bara utgå från de vuxnas perspektiv utan att fråga barnen. Barn är också bärare av de här händelserna. Man måste kunna lyssna på barnet, ta tillvara barnets rätt. Och då måste man ha kompetens nog att hantera de här frågorna. Man måste ha ett tänk kring det i alla steg. Det är därför vi lyfter det i budgeten. Det här är inget som ska hända om man råkar komma till någon som har det här tänket, utan det ska genomsyra stadens verksamhet.
Vad kan ni säga om det förebyggande arbetet?
ARB: Det finns satsningar i programmet för kvinnofrid, och det är ändå viktigt att poängtera vikten av det förebyggande arbetet, men det finns kvinnor i staden som är akut utsatta för våld, även dödligt våld.
GN: Mäns våld mot kvinnor är en enormt viktig säkerhtespolitisk fråga som är världsomspännande. Våldet mot kvinnor skördar mer dödsoffer än alla väpnade konflikter i världen, enligt FN. Det här är inget unikt för Stockholm, och det är jätteviktigt att man uppmärksammar att det finns en norm i botten som gör att det här våldet får fortgå. Det handlar inte bara om våld mot enskilda kvinnor i kommunen utan det handlar om våldet mellan stater, det sker i en större säkerhetspolitisk kontext.
Skulle det finnas ett värde i att tala om våldsutsatta kvinnor som tvingas lämna sina hem som internflyktingar, eller andra termer som signalerar att det som händer ingår i ett större mönster?
GN: Absolut.
ARB: Allt som lyfter den här frågan till vad den är, ett säkerhetspolitiskt problem, ett strukturellt problem, är viktigt.
GN: Då kan man också ha politiska förslag på åtgärder som angriper problemet på den nivån. Det inte är en enskild persons problem att leva i en relation där man blir slagen, utan det är säkerhetspolitiskt sprängstoff på högsta tänkbara nivå.
Det sättet att tala om våld, och helhetsgreppet ni förordar känns konstigt nog nytt, frågan är ju inte ny, och det var väl ingen slump att Feministiskt initiativ fick presentera just den här delen av budgeten. Vad kan ni säga om reaktionerna på era resonemang?
GN: Vi stärker feminister och antirasister inom alla partier. Och i den rödgrönrosa majoriteten stärker vi varandra. Det finns en medvetenhet om de här frågorna, när vi lyfter dem har motståndet snarare varit passivt än aktivt. Det handlar om att man inte är medveten om hur det fungerar. Någon måste lyfta frågan. Någon måste säga att det här behöver vi prata om. Och det är vad vi gör. Vi lyfter upp de här sakerna på agendan och då får vi med oss folk som tycker att det är bra. Så vi har ett väldigt gott samarbete om de här frågorna, det finns en medvetenhet om de strukturella aspekterna i den rödgrönrosa majoriteten. Det ser vi inte hos oppositionen, där man väljer att individualisera strukturerna. Motståndet är snarare passivt än aktivt i de här sammanhangen, vi stärker kunskaperna om mänskliga rättigheter.
ARB: Jag tycker det är viktigt att nämna också att även om det är flest kvinnor som utsätts för mäns våld så gäller satsningarna också personer som lever i samkönade relationer och vi måste säkerställa att transpersoner får det stöd de har rätt till. Det finns anledningar att se över det särskilt.
GN: När det gäller kompetensutveckling handlar det mycket om bemötande, så att det finns en medvetenhet om att det finns andra inom gruppen våldsutsatta, att det inte bara är kvinnor. Det kan vara personer i samkönade relationer, det kan vara personer med ickebinära könsidentiteter. Och det är viktigt att ha ett bra bemötande, det är ett område som växer och som vi behöver utveckla.
ARB: Det är också frågor vi lyfter till en politisk nivå och stärker varandra genom att öka kunskapen.
Bostäder är också en del i helhetsgreppet. Hur ser systemet med förtur ut, och hur ska det utvecklas?
GN: Det finns ett förturssystem för personer som är våldsutsatta. Det unika är att man lämnar allt. När du lämnar en våldsam relation, lämnar du ditt sociala nätverk, ibland måste du byta kommun, du kan kanske inte arbeta den första tiden. Du lämnar allt och har ingenting. En bostad är förutsättningen för arbete, för rehabilitering, för att ens barn ska kunna gå i förskola och skola. Det här är inte vilken grupp som helst, utan det handlar om personer som är särskilt utsatta. Så förturen har funnits tidigare. Det vi gör nu är att se över hur hanteringen har fungerat, för vad vi sett är det få personer som har kunnat få en lägenhet genom förturssystemet. Nu ska vi titta på utfallet och se vad vi kan göra för att fler ska få förtur genom systemet.
GN: Vi satsar också på genomgångslägenheter. Det är ett sätt att avlasta kvinnojourerna så att de här personerna inte blir kvar trots att de inte längre har den typen av skyddsbehov. En genomgångslägenhet kan vara ett viktigt sätt att prova på att bo själv under tiden man står i bostadskö och kunna få stöd för att kunna gå vidare och ha en egen lägenhet.
ARB: Det är en bostadspolitisk fråga också. Att man ens behöver ett förturssystem handlar om att det är brist på bostäder.
Ja, vad kan ni säga generellt om budgeten. Har alla politikområden granskats med genusglasögon nu, har det funnits bra underlag för beslut?
GN: Vi har gett alla nämnder i uppdrag att göra en genusbudgetering. Det betyder att man ska titta på sin egen verksamhet, skriva verksamhetsplaner och först och främst bygger det på statistik. Vi behöver könsuppdelad statistik och det finns inte i alla sammanhang. Då måste det tas fram så att det med utgångspunkt från vad som kommer fram går att göra en omfördelning av pengarna. Det här är ett krav som alla nämnder och därmed alla förvaltningar har fått. Så det är något vi kommer att få följa upp i verksamheten att det verkligen genomförs enligt det uppdrag som man har fått på bordet.
Har ni mött något passivt motstånd mot det uppdraget?
GN: Ja. Det som framför allt förhindrar att arbetet kommer framåt är nog att vi hela tiden intalar oss att vi redan är där. Ett sätt att komma framåt är att hela tiden synliggöra människorna bakom statistiken, hur våra föreställningar faktiskt får ekonomiska effekter för människor av olika kön.
ARB: Statistik är ett kraftfullt verktyg i en förändringsprocess, för det är först när du vet hur det är som du kan förändra till hur du vill att det ska vara. Olika personer har olika idéer om hur det är. Statistik säger inte allt, men det säger väldigt mycket.
GN: Förra året gjorde vi en pilotstudie på fyra nämnder, två facknämnder och två stadsdelsnämnder för att se förutsättningarna för att genusbudgetera staden. Resultatet var inte jätteglädjande. Vi fick syn på en hel del ojämställdhet och det är därför som vi nu gör det här för hela staten. En brasklapp nu, det här är inget som kommer ske över en natt. Det är djupt rotade strukturer som gör att snedfördelningen existerar.
ARB: Och det har stockholmarna känt av. Annars skulle inte vi sitta här. Man har ju röstat in oss här för att göra den här förändringen. Så vi känner ett väldigt starkt stöd för det arbete vi bedriver.
