Vi behöver skriva nya stora ramberättelser om livet och om vad vi kan bli, som bidrar till en ny riktning och en lekfullhet i en samtid där dödsdriften Thanatos, tycks ha kommit att dominera i vår del av världen. Vi behöver återerövra det sakrala och det erotiska som livskraft. Vi behöver en ny sorts livskunskap, en humanism i våra skolor som motgift mot det senkapitalistiska ideal som koloniserat individen så brutalt att den kommit att enbart se sig själv som en handelsvara för en ekonomisk transaktion.
Att den kapitalistiska produktionen formar våra kroppar, våra som i alla djur, mänskliga och icke-mänskliga, och som på ett eller annat sätt utnyttjas för att skapa mervärde är också de frågor som Gläntas nya nummer ”djurkunskap” uppehåller sig vid.
”Kritiska djurstudier” visar att det är ett forskningsfält som försöker ta sig an den här svåra uppgiften på allvar. Gläntas nya nummer visar att projektet lyckas med att inte bara leka med och utmana våra föreställningar om skillnader och gränser mellan djur-människa som naturgivna kategorier utan förmår också synliggöra vårt akuta behov av att skriva nya stora berättelser om världen och vår plats i den.
Utmaningen att frångå oss själva
Jag tolkar projektet som ett försök att skriva en sorts ny etik som vill ta itu med några av de mysterier som är kopplade till skapande och kreativitet, och som förmår kultiverar kärleken till livet. En etik som kräver att hänsyn tas både till den singularitet som gäller för varje unik varelse, samtidigt som den vill balansera en politik med universella regler och principer som gäller lika för alla. En utmaning som i mycket handlar om att vi måste frångå oss själva utan att samtidigt ge avkall på det nödvändiga krav som är ett erkännande av subjektet. En sorts agapiska texter som bäst kan beskrivas som innehållande en etisk hållning vars logik oundvikligen leder mig till att i slutändan betrakta varje våldshandling mot både mänskliga och icke-mänskliga varelser som en attack mot mig själv.
Centralt för det posthumanistiska projektet inom vilket djurstudier som fält har vuxit fram, är kritiken mot humanismen – den enskilda människans värde och antropocentrismen– det tankegods som placerat människan i centrum och som nav för vilket resten av livet kretsar. Det är ett politiskt projekt som söker förstå ekosystem som politiska, eller politiken som ett ekosystem och den inneboende önskan som där vilar om förhoppningen att ett nytt icke-hierarkiskt rättvisetänkande kan växa fram om människan är redo att se sig som en art bland flera.
Att läsa texter inspirerade av det som kommit att kallas för posthumanism är ibland som en sorts akrobatik utan början och slut, någon tydligt identifierbar reaktionell funktion eller konsekvens. Världar inom världar utvecklar sig, utan givna ramar, ingen tydligt definierbar Andre att förhålla sig till och stödja sig mot. Sammanflätade intryck från både när och fjärran, fragmentariskt swishande förbi, äcklande in-zoomning och svindlande ut-zoomning, livsformer som poppar upp och fade:ar ut in/framför näthinnan, allt i en väldig hastighet i ett försök att fånga författarens iver att skriva in och frysa ett ständigt pågående skeende i något som kan kallas bio-geo-politik. Som läsare befinner man sig i en sorts konstant mellantillstånd där olika dikotomier–det betecknade glider, omstörtas och omskapas utav bara helvete. En sådan läsning kräver både mod och tillförlit. Mod att våga leva i frågan och tillförlit till att rhizomet som omväxlande invecklas och vecklas ut, skaver och förför, slutligen kommer att ta emot dig och balansera riktningen.
Det är en hänförande läsning fullspäckad med ord i dess strävan mot en annan sorts tänkande i syfte att kunna ställa nya frågor och belysa sociala orättvisor från nya infallsvinklar. Texterna med sin vilda struktur driver oss ut ur språket och ut ur våra Comfort Zones och kända territorier.
Kroppar i den globala ordningen
Feministiska epistemologier och teoriseringar över vetenskaps- produktion har haft en lång tradition av att belysa hur just språket är centralt för vårt sätt att tänka på världen och hur språk och kunskapsproduktion är en effekt av makt samt att kunskapsproduktion och subjekttilblivelser är en nära sammanflätad praktik.
Men kan vi verkligen nå frihet för alla genom att anta en ny form och ett nytt språk? Och är människan verkligen redo att se sig själv som en art bland flera? Och är det möjligt att förstå världen utan att sätta oss i en position?
Det är inte svårt att se att posthumanismen bär drag av den nyandlighet som skapades som ett resultat av 68 revolutionen– en historisk händelse som i mångt och mycket var en frigörelse förbehållet det vita subjektet. ”We are all vibrant matter” som Jane Bennett, en central teoretiker bakom formerandet av fältet vill uppmana oss att medvetandegöra som en del i att synliggöra assemblaget och människans inverkan/påverkan i det. Och det finns mycket forskning som visar på hur nyandligheten hos dessa tänkare skapar livsvärldar som inte tar hänsyn till de olika livsvillkor som markerar kroppar i den globala koloniala ordningen.
Jag tänker inte undanhålla att jag tidigare har haft ett ganska ambivalent förhållande till vissa inslag i vad som kommit att kallas för den posthumanistiska vändningen. Och det har inte gällt den potential som ett synliggörande av djur-människa relationen kan ha vad gäller att både omförhandla djurens och människans positioner i världen. Eller vad som skulle kunna beskrivas som dess grundläggande syfte–att kultivera mer intelligenta och etiska relationer inom och mellan artgränserna. Snarare har min vacklande inställning till det politiska projekt som utgör det posthumanistiska universumet att det riskerar att också maskera och osynliggöra några av vår tids mest akuta samtidsfrågor–rasfrågan och skillnadsskapanden mellan arten människor samt att kroppar påverkas olika i denna kapitalistiska globala ordning och att vissa grupper utsätts mer än andra för de nationella och koloniala projekten i vår tid. Och här har kritiska djurstudier fortfarande en viktig utmaning och uppgift att integrera.
