De flesta räknar med att utsatta EU-medborgare som tigger i Sverige ska åka tillbaka till sitt ursprungsland. Och politiska åtgärder riktade mot gruppen anpassas därefter. Men många av de bulgariska och rumänska romerna har kommit för att stanna. Feministiskt perspektiv har kontaktat frivilligorganisationer som stödjer dessa människor och enligt deras uppskattningar söker upp till hälften en framtid i Sverige.
Det är framför allt de unga och de som har barnen med sig som har kommit för att bosätta sig permanent, visar svaren från 17 frivilligorganisationer i 15 av Sveriges största kommuner (se tabell nedan). Svaren rör sig om uppskattningar med utgångspunkt från människorna de möter i sin verksamhet. Klart är att en betydande andel av de omkring 4 000 rumänska och bulgariska romer, som enligt uppskattningsvis befinner sig i dessa kommuner, har riktat in sig på en framtid i Sverige snarare än i ursprungslandet.
– Vi åker aldrig tillbaka, säger Sandica Scarlat och Vasile Gheorghe från Buzău, som bor i en husvagn på en kommunal lägerplats i Lund. De har varit i Sverige i över ett år.
Slipper stress
Joakim Månsson Bengtsson är MP-politiker och frivilligarbetare för utsatta EU-medborgare i Lund, där kommunledningen beslutat satsa på härbärge i Crossroads regi och en kommunal camping har fått ge plats för 50 rumänska romer. Den här typen av insatser är avgörande för den som försöker etablera sig i Sverige, säger Joakim Månsson Bengtsson:
– Om en slipper stressen att inte ha tak över huvudet är det lättare att fokusera på jobbsökande. Och vi lyckas bra, vi har väldigt engagerade personer här som är aktiva för att lära sig svenska, som har lägenhet och fasta jobb, säger han.
– Hos oss är det här hälften av dem vi möter. Vi hjälper dem med att söka jobb, lära sig svenska, och hålla sig rena och fräscha inför att till exempel gå på anställningsintervju, säger
Sandica Scarlat och Vasile Gheorghe är två av dem som nu fått säkrare boende genom kommunens beslut att ställa en parkeringsplats till deras förfogande.
– Förra vintern var fruktansvärd. Jag sov utomhus, på tillfälliga platser, i tält, under broar. Jag har varit i Sundsvall, Skellefteå, Umeå, Haparanda… Vad som helst är bättre än att åka tillbaka, men nu är det verkligen bra att ha fått en plats att ställa husvagnen de närmsta månaderna, säger Sandica Scarlat.
Hon är sjuksköterska, 45 år, och har varit arbetslös de sista åren. Efter att hon blev av med jobbet på sjukhuset i Buzău började hon jobba på samma bondgård som sin man Vasile.
– Vi skötte djuren, kor och grisar. Ge mig ansvar för en grupp djur – jag vet allt som behöver göras. Utfodring, renhållning, skötsel, jag kan alltihop, säger Vasile Gheorghe.
Men gården såldes och paret blev arbetslöst. Släktingar hade berättat att man kunde hitta jobb inom jordbruket i Sverige. Men det har de inte lyckats med, annat än under korta perioder i norra Sverige. Nu försörjer de sig på att tigga.
Bättre trots allt
Deras husvagn är, som de andra husvagnarna på lägerplatsen i utkanten av Lund, en bedagad skönhet från sent -70 eller tidigt -80-tal. Det finns ingen el, så för att kunna skriva ner deras svar har jag fått låna en liten ficklampa som står på diskbänken intill sängen. När jag försöker ta en bild på Sandica Scarlat och Vasile Gheorghe visar det sig vara så mörkt att kameran inte registrerar något motiv alls.
Det regnar ute och allt är fuktigt, men det har inte blivit vinterkallt ännu. Temperaturen ligger på sju-åtta grader såväl på asfaltsplanen utanför som inne i vagnen. Att torka de blöta ytterkläderna är uteslutet och mögellukten är påtaglig inne i vagnen. Men ändå: när jag frågar om paret har det bättre här än i Buzău svarar de omedelbart med en mun:
– Ja.
Vasile berättar att de tvingades sälja sitt hus när de blev av med jobbet. De tog pengarna och flyttade till en annan stad längre norrut, men eftersom de inte fick jobb där heller tog besparingarna snabbt slut. Den sista tiden sov de utomhus även i Rumänien.
– Broar, trappuppgångar, var som helst, där man kunde, säger Vasile Gheorghe.
När vi har pratat en bra stund går jag en runda på lägerplatsen. Jag hinner fråga ytterligare ett dussin av invånarna där om ifall de tänker åka tillbaka till Rumänien snart, eller om de ska stanna permanent i Sverige. Alla tänker stanna i Lund – oavsett hur det blir med lägerplatsen på längre sikt.
– Ser du här? Jag har körkort. Jag handlade med skinn och läder, så länge det gav tillräckligt, säger Peter Lakatuș och håller fram sin plånbok.
Han och hans fru har för länge sedan gett upp alla planer på att kunna bo i hembyn utanför staden Reghin i centrala Rumänien. Nu handlar tillvaron bara om att försöka hitta en hållbar försörjning här, för att kunna flytta ifrån husvagnen och bo i lägenhet eller hus.
Plats för fler
I den officiella politiken, från regeringen såväl som från många kommuner, är den strävan Peter Lakatuș, Sandica Scarlats och Vasile Gheorghes beskriver osynliggjord. Åtgärderna som diskuteras är inriktade på att de ska återvända till sina ursprungsländer.
Och det är inte bara regeringen och kommunerna som huvudsakligen betraktat de utsatta EU-medborgarna som tillfälliga besökare. Feministiskt initiativs EU-parlamentariker Soraya Post ser med oro på vad konsekvenserna skulle kunna bli av en debatt om det faktum att alla inte vill återvända.
– Det är illa nog med det hat som finns mot de tillfälliga romska besökarna som tigger och vistas här i nöd. Skulle vi nu också få en diskussion om att många av dem försöker stanna permanent i Sverige så skulle hatet öka ytterligare, befarade hon när Feministiskt perspektiv tog upp frågan med henne under en konferens om utsatta EU-medborgare i Göteborg.
Domino Kai, sekreterare i diskrimineringsfrågor i EU-parlamentet, är inne på samma linje:
– Om en frågar mig kommer jag att fortsätta säga att vi har plats för fler i vårt land. Men bland befolkningen ute i landet finns det de som har en annan åsikt.
Samtidigt menar han att det är viktigt att lyfta fram det faktum att en del av de utsatta romska migranterna är inställda på en framtid i Sverige. För om inte det är känt, kommer deras situation aldrig att förbättras.
Och särskilt känt verkar det inte vara. Även Thomas Hammarberg, som leder den svenska kommissionen mot antiromism och tidigare var Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, blev fundersam när Feministiskt perspektiv tog upp frågan med honom:
– Det har inte slagit mig. Jag har inte sett den gruppen. Men om det är så, då måste deras situation uppmärksammas.
Feministiskt Perspektiv har sökt företrädare för regeringen för en kommentar. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke samt justitie- och migrationsminister Morgan Johansson hänvisar via sina sekretariat till barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér, som trots upprepade försök avböjer att kommentera. Senast 1 februari ska regeringens särskilda samordnare för utsatta EU-migranter, Martin Valfridsson, redovisa sitt uppdrag.
Ur svaren från hjälparbetare:
”Barnfamiljer vill stanna hos oss i Umeå. Vilket är cirka 50 procent, men alla städer har inte barnfamiljer.”
”De yngre familjerna med mindre barn vill bo kvar i Sverige. De äldre vill åka hem 50/50.”
”Jag skulle i så fall uppskatta att var tionde vill stanna i Sverige. Dock som jag skrev innan så är min känsla att det kunde varit mer men att många har insett att de har begränsade möjligheter att ’lyckas’ i Sverige.”
”Så kanske 40 procent skulle vilja lämna Rumänien och situationen där bakom sig och stanna i Sverige och komma till Rumänien på semestrar istället där en besöker släkten (om inte de också flyttar hit efter ens etablering). De äldre upplever jag här med gärna vill åka hem till Rumänien igen. Talar om Lund just nu.”
”Väldigt få. Vi har bara en barnfamilj som vill stanna här men mer utifrån att man inte ha något att återvända till. De alla flesta utifrån min egen uppfattning kommer hit att försörja familjen i hemlandet, och inte heller funderar på ett liv i Sverige.”
”Hälften av de jag möter vill stanna och ta hit sina barn. Många av dem har redan bott och levt med sina barn i medelhavsländer men tvingades lämna länderna när krisen kom.”
”Ungefär en fjärdedel, som jag fattat det, vill skapa en ny framtid i Sverige, trots det totala motståndet de möter från det svenska samhället. Hade de mötts med respekt från myndigheterna kanske antalet varit fler”
