”Fia-Stina Sandlund tecknar skickligt konturerna av ett samtidsdrama mellan en kvinna och två män där ingen egentligen orkar med någon men samtidigt längtar efter att få allt. Den dokumentära stiliseringen och likgiltigheten är fint gestaltade i denna film.” Tiina Rosenberg har sett She’s wild again tonight som hade premiär på Stockholms filmfestival i fredags.
August Strindbergs Fröken Julie är världens mest spelade pjäs. Henrik Ibsens Ett dockhem innehade toppositionen länge, men har nu fått ge vika för Fröken Julie. Medan Nora i Ett dockhem lämnat såväl make och barn, är dramats slut i Fröken Julie mer oklart. Den uttråkade Julie har sex med faderns betjänt Jean alltmedan dramats tredje karaktär Kristin, Jeans trolovade, bevittnar flörten. Inramningen är svensk midsommarnatt med all den romantiskt-sexuella mystik den innebär. Uppvaknandet efter kärleksnatten blir tufft. Pjäsen slutar i Jeans uppmaning att Julie ska ta livet av sig. Hon tar kniven och går ut.
Det är vanligt att Julie i traditionella uppsättningar förmodas ta livet av sig då hon över natten förvandlats från herrgårdsfröken till en simpel slampa. Man kan förstås fråga sig varför Jean inte tänker ta livet av sig. Svaret är att scenkonsten alltid haft ett tycke för döda kvinnor. Det är i synnerhet de upproriska kvinnorna som offras. Hélène Cixous skrev en gång att gå på teater är som att gå sin egen begravning. Den bästa kvinnan är den döda. Catherine Clément skrev i slutet av 1970-talet en hel bok om de döda kvinnors opera. Sätten att ta livet av dem är många: de kastar sig ut genom fönster eller över stup som Senta och Tosca, dödas med knivar eller begår självmord som Carmen, Gilda och Butterfly, dör av sjukdomar som Violetta och Mimi eller bara tynar bort som Antonia, Isolde och Mélisande. Norma, Brünnhilde, and Jeanne d’Arc bränns på bål. På operascenen sjunger kvinnor vackrast när de lider; ju mer de lider, desto vackrare sjunger de och desto mer njuter publiken.
Feministiska konstnärer väljer nya vägar
Numera är det dock inte längre självklart att kvinnor dör på scenen. Skådespelaren Anna Pettersson arbetar vid Teaterhögskolan i Stockholm på en doktorsavhandling om Strindbergs Fröken Julie och hon har gestaltat pjäsen på ett annat sätt. Regissören Katie Mitchell gjorde häromåret en Fröken Julie där arbetarkvinnan Kristin, som bevittnar affären mellan Julie och Jean, var huvudpersonen. Det är oftast de feministiskt inriktade konstnärerna som väljer nya sätt att tolka de klassiska hjältinnorna. Det finns också en sydafrikansk version av Fröken Julie med en vit Julie och en svart Jean. I Kanada har man gjort en version av Fröken Julie med ursprungsbefolkningen som tema.
När Fia-Stina Sandlunds version av Fröken Julie – She’s wild again tonight – premiärvisades på Stockholms filmfestival häromkvällen var det den sista delen i en filmtrilogi. De två tidigare filmerna She’s is blonde like me (2011) and She’s staging it (2012) har föregått She’s is wild again tonight i Sandlunds projekt ”Saving Miss Julie”, rädda Fröken Julie. I de två tidigare filmer spelade Alexandra Dahlström rollen som sig själv och Julie. I detta projekt knyts flera trådar i svensk feministisk film, konst och teater. Fia-Stina Sandlund och Joanna Rytel stod bakom den numera legendariska Gubbslem-aktionen 2001 och Alexandra Dahlström spelade huvudrollen i Fucking Åmål (1998), som på sin tid var den första ungdomsfilmen med lesbisk kärlek som tema.
Tredje delen
I den första delen av Julie-filmerna träffar Sandlund Dahlström på biennalen i Venedig för att diskutera projektet och i den andra delen anländer Dahlström till New York där Fröken Julie ska repeteras med en afrikan-amerikansk transbutchskådespelare Lea Robinson som Jean. I den tredje delen spelar Shima Niavarani både sig själv och Julie medan Gustaf Norén spelar både sig själv och Jean. Kristin spelas av Jon Coombs, något som lägger till en extra dimension till triangeldramat. Spelplatsen är New York och tiden vår egen samtid.
Sandlund arbetar i en dokumentär stil och möblerar om i den strindbergska klass- och könsfiktionen genom att förvandla halvkvinnan Julie till en modern feministisk halvman gestaltad av Gustaf Norén. Det är modigt gjort av Norén. Jag tror inte många manliga skådespelare skulle våga sig på en sådan avsnoppning som han gör. Shima Niavarani, som är en av den svenska samtidsteaterns mest egensinniga aktörer, spelar sin roll med ett associativt flöde som imponerar. Jon Coombs roll som både sig själv och Kristin fungerar också fint helheten.
Synd om människorna
She*s wild again tonight är ett intensivt kammarspel som utspelar sig under en intensiv natt med resultatet att Shima/Julie lämnar den bländvita våningen och därmed hela uppsättningen medan den rådville feministmannen Gustaf/Jean inte riktigt vet vad han ska göra. Jon/Kristin börjar städa upp efter festen eftersom det är vad arbetarklassen förmodas gör.
Sandlund tecknar skickligt konturerna av ett samtidsdrama mellan en kvinna och två män där ingen egentligen orkar med någon men samtidigt längtar efter att få allt. Den dokumentära stiliseringen och likgiltigheten är fint gestaltade i denna film. Det rör sig egentligen inte om huruvida någon älskar eller inte älskar utan om något mer svårgripbart, nämligen människors likgiltighet. Det är synd om människorna, konstaterade Strindberg. På den punkten hade han rätt.
