Nä nu jävlars jävlar. Det måste ut. Jag måste skriva. Det känns i min kropp det som händer kring Margot Wallström nu. Det är Mona Sahlins Toblerone all over again. Det är orimligheter som upprepas till de blir sanningar. Det är vettlösa anklagelser och det är chefer som sviker. Stefan Löfven. ”Det hade varit bättre om hon skaffat sig en lägenhet på annat sätt.” Ja det hade det ju. Hur? På vilket sätt? Inneboende i Sagerska palatset kanske. Ja jag inser att jag inte är smidig nu. Men det känns i min kropp. Ett vrål som vill ut. Jag ser KD:s Lars Adaktusson kräva time out nu när Margot Wallströms utreds för ett brott. “Utreds för ett brott”!?! Det känns i min kropp. Det dånar inombords.
Det är ett så uppenbart ”nu ska vi äntligen bli av med henne!”. Denna superkompetenta, orädda och konsekventa minister. Som för en politik som är – politik! En politik som vill något och som står upp för något. För grundläggande värden. För mänskliga rättigheter. I höstas utsågs hon av den amerikanska utrikespolitiska tidskriften Foreign Policy till en av 2015 års mest framträdande politiska tänkare. I världen. En del menar att Saudiarabiens pausande (upphörande?) av Raif Badawis piskstraff hänger ihop med Margot Wallströms kraftiga fördömande. Inte hon ensam. Men vågar en börja så kan det sprida sig. Ingen tycker väl något annat än att spöstraff är medeltida? Men hur många säger det?
Jag säger, nej jag vrålar, BACKA MARGOT. För det känns i min kropp nu. Hatet mot en framgångsrik svensk kvinnlig minister. Jag såg Suffragette i helgen och hela den tragiska absurditeten i att Sverige ännu inte haft en kvinnlig statsminister drabbade mig med full kraft. Eller som mitt sällskap sa. ”De dog och nu hundra år senare så har det inte hänt någonting!”
