Den 14 januari firade Tunisien minnet av den tunisiska revolutionen. Bland de som protesterade på paradgatan Habib Bourguiba fanns demonstranter mot den lag som kriminaliserar homosexualitet.

– Vi är inte rädda, säger Ramy Ayari, en av de sex personer som protesterade utanför inrikesdepartementet.

Trots att Tunisien är ett av Mellanösterns mest liberala länder är hbtq-rättigheter långt ifrån en självklarhet. Ayari och hans fem kamrater bemöttes av glåpord när de öppet demonstrerade för homosexuellas rättigheter medan vajande hbtq-flaggor i de centrala delarna av huvudstaden Tunis.

Samtidigt är det ett stort steg att ens kunna demonstrera öppet, enligt Ayari. För honom är det viktigt att stå upp för sin ståndpunkt.

– Det är ett meddelande till resten av världen, förklarar han, vi vill visa att vi är redo att göra vad som helst för att erhålla våra rättigheter.

Enligt Ayari väljer många tunisier att lämna Tunisien på grund av att de som homosexuella inte känner sig välkomna i sitt eget land.

– Fruktansvärt, säger Ayari om situationen.

Homosexualitet kriminaliserad

Enligt artikel 230 i brottsbalken är så kallade privata akter mellan samkönade kriminaliserade och straffbara med upp till tre års fängelse. Den kontroversiella lagen användes nyligen mot sex 18-19-åriga studenter, samtliga män, i den tunisiska staden Kairouan. Enligt en domstol i staden har studenterna dömts till tre års fängelse för homosexuella akter. Därutöver har de förbjudits att besöka staden under en femårs period efter att de frisläppts. De sex männen ska ha utsatts för analundersökning, något som rättighetsorganisationen Amnesty International har fördömt. Undersökningen likställs med tortyr när den genomförs med tvång.

Studenterna har släppts fria mot 500 dinarer i borgen (motsvarande drygt 2 000 svenska kronor). Domen faller den 25 februari. Tidigare förra året, i september, dömde en domstol en annan student till ett års fängelse i kuststaden Sousse, anklagad för homosexualitet. Även han släpptes i väntan på en fällande dom, straffet reducerades sedan från ett år till två månader. Efter händelsen krävde dåvarande justitieminister Salah Ben Aissa att lag 230 skulle upphävas. Istället blev han avsatt utan förklaring.

Även om händelserna har väckt starka känslor – en grupp tunisiska kändisar skapade en social mediekampanj där bilder på hbtq-flaggan tillsammans med orden ”Artikel 230, tills när?” postades på Facebook och Twitter – har påtryckningarna inte fått genomslag ännu på politisk nivå. Kraven på förändring slogs snabbt ner av president Beji Caid Essebsi som i mitten av december 2015 klargjorde: ”Jag vägrar absolut att upphäva straff mot homosexuella och artikel 230 i brottsbalken.”

Artikel 230 är en skam för Tunisien, säger Ayari, den är emot konstitutionen.

”Hyckleriet ska stoppas”

En annan som protesterar mot lagen är människorättskämpen Lina Ben Mhenni som under revolutionen startade den uppmärksammade bloggen ”En tunisisk tjej”. Enligt henne är det viktigt att skapa momentum på gatan för en förändring, på samma sätt som revolutionen för fem år sedan tvingade före detta presidenten Zine El Abidine Ben Ali från makten. Människorättsorganisationer behöver trycka på mer, menar hon och framhåller att det råder till viss del råder hyckleri i Tunisien när det gäller hbtq-frågor som många, även i civilsamhället, anser vara tabu.

– Mänskliga rättigheter är universella, säger hon bestämt.

Organisationen Mawjoudin (”Vi existerar”) grundades av en grupp unga tunisier 2014 och försöker för närvarande pressa civilsamhället att skapa en unison röst mot lag 230. De försöker också få kända tunisiska profiler att påverka allmänhetens syn på homosexualitet. I dag erbjuder organisationen bland annat psykologiskt stöd för hbtq-personer som utsatts för diskriminering.

– Några av de sex männen som arresterades har blivit uteslutna från sina familjer, förklarar Abir Bechwell från Mawjoudin, som tagit del av männens vittnesmål.

Han trycker på betydelsen av att stödja denna grupp av människor som riskerar att utsättas för diskriminering och misshandel.

– De borde bli frikända, säger Ben Mhenni.

Tunisiens civilsamhälle borde sätta större press på makthavarna för att se till att det verkligen sker, anser hon och berättar att vittnesmålen om hur de blivit behandlade fick henne att må dåligt.

– Nu behöver de få stöd för att kunna gå vidare.