För några veckor sedan höll Försvarsmakten en återkommande konferens som kallas Markstridsdagarna. I år skulle konferensen framförallt fokusera på den svenska arméns utveckling de kommande åren. Inför sammankomsten skickades en broschyr ut till de inbjudna, där arméchefen Anders Brännström uttalade det uppmärksammade påståendet att Sverige kan vara i krig inom fem år. Samtidigt är frågan om ett svenskt Nato-medlemskap aktuell igen, framförallt med anledning av det så kallade värdlandsavtalet, som i korthet är ett avtal som ska reglera förutsättningarna för att snabbt kunna ta emot Nato-soldater i Sverige, i fred och konflikt. Det är det senaste steget i det stegvisa närmandet till försvarsalliansen som tagits, vilket den politiskt oberoende Natoutredningen tydligt beskriver i sin nysläppta rapport med samma namn. Men vad är Nato för typ av organisation? Och vem är det Anders Brännström tänker sig att vi ska gå i krig med?

Fröet till Nato såddes i flera av mellankrigstidens försvarsallianser. Eftersom två världskrig inleddes med ett tyskt anfall via Belgien, skrev flera länder under ett gemensamt avtal om att skydda varandra mot ett nytt tyskt anfall den vägen. Samtidigt blev det tydligt att det stora hotet i Europa efter andra världskriget inte utgjordes av det tillintetgjorda Tyskland, utan av Sovjetunionen.

Europa insåg att amerikansk hjälp skulle vara nödvändig, och amerikanerna insåg att demokratin och den liberala marknadsekonomin i Europa skulle kunna hotas av den kommunistiska stormakten. Detta lade grunden för Atlantpakten, som var ett avtal om ömsesidigt försvarsbistånd i vilket USA dominerade. För att implementera samarbetet som överenskommits skapades en organisation, NATO (North Atlantic Treaty Organization). Det kommunistiska blocket bildade samtidigt Warszawapakten, som en direkt reaktion på den västliga upprustningen. Kort därefter, i samband med Koreakriget, blev Nato en regelrätt försvarsallians som fortsatte byggas upp under hela det kalla kriget.

Första gången Nato fick ett externt militärt uppdrag var i samband med Bosnienkriget 1994, då man med mandat från FN:s säkerhetsråd angrep bosnienserbiska mål och sköt ner ett antal flygplan. Ungefär samtidigt, 1992, skrev Samuel P Huntington The Clash of Civilizations, en mycket kritiserad essä som hävdar att världens framtida konflikter i huvudsak kommer att ha sin grund i kulturella och religiösa identiteter.

Noam Chomsky kritiserade tesen för att den kunde användas som ytterligare ett sätt att legitimera amerikanska övergrepp världen över, eftersom ett nytt hot behövdes då Sovjetunionen och kommunismen fallit. Även Edward Said har kritiserat tesen på denna grund och bland annat hävdat att den bidragit till att måla ut islam och muslimer som ett civilisationshot. Så parallellt med att man började skissa på en nygammal fiendebild, ”islam”, i denna tappning tolkad som en gemensam och gentemot ”Väst” hotfull identitet hos över en miljard människor, fortsatte man hålla Nato-organisationen varm.

Några år senare, med anledning av Kosovokriget 1999, agerade Nato ensamt och bombade det som återstod av Jugoslavien. Aktionen ägde rum utan FN-mandat, och det är omtvistat vad som skulle ha hänt i Kosovo om Nato avhållit sig från bombmattor.
Men i och med detta befäste Nato sin nya ställning som global ”fredsaktör”, vilket kom väl till pass bara några år senare.

2001 aktiverades artikel 5 i Nato-stadgan för första gången, av USA efter terrorattackerna mot bland annat World Trade Center. Detta är intressant, eftersom angreppet inte var en krigshandling av en enskild stat mot en annan utan ett differentierat angrepp av en löst sammansatt grupp. USA deklarerade ”krig mot terrorismen”, utsåg Afghanistan till bas för densamma och inledde ett angreppskrig, kallat Operation Enduring Freedom, OEF, som störtade talibanregeringen.

Efter störtandet fick Nato uppdraget att, via Isaf-styrkorna, vara en så kallad stabiliseringsstyrka i Afghanistan. Detta var Nato:s första placering utanför Europa. OEF och ISAF växte genom åren successivt ihop. Därefter följde, som bekant, Irakkriget där Nato inte var inblandat, och sedan, 2011, den internationella insatsen med en flygförbudszon över Libyen.

Världen är i dag mer komplicerad än under kalla krigets dagar, och USA är inte världens enda kraft med imperialistiska stormaktsambitioner. Ryssland rustar upp, och genomför bombningar i Syrien. IS trakasserar civilbefolkningen i stora delar av Mellanöstern, och genomför attentat som det mot Bataclan i Paris. Högerextremismen organiserar sig, och genomför terrorattentat i Trollhättan och på Utøya.

Men ett ryskt angrepp mot Sverige, liknande Georgienkriget 2008 eller annekteringen av Krim, är i dagsläget osannolikt. Även om vi givetvis ska vara vaksamma på vad som händer i Ryssland och Ukraina, är det inte självklart att det är med militär upprustning vi tryggar freden och säkerheten i ett Europa där högerextremismen breder ut sig. Vad ett påskrivet värdlandsavtal eller ett medlemskap i Nato kommer att användas till är sannolikt inte enbart att trygga närmiljön i Östersjön, som många förespråkare anfört.

Vad som däremot är sannolikt är att militära förband på sikt, under Nato:s eller någon annans ledning, kommer att sättas in för att ”upprätthålla ordning och säkerhet” i medlemsstaterna. Det vill säga insatser mot exempelvis demonstrationer eller utanför flyktingförläggningar, eller för att på riktigt militarisera de europeiska gränserna. I dag sköts detta trots allt av polis, om än i militariserat format.

Denna utveckling inleddes, om än försiktigt, redan den 11 februari. Då fick Nato, efter en gemensam begäran från medlemsstaterna Grekland och Turkiet, i uppdrag att rekognosera och övervaka så kallade illegala övergångar i Egeiska havet mellan Grekland och Turkiet. Fartygen ska också plocka upp migranter som försöker ta sig över till Grekland och skicka dessa tillbaka till Turkiet. Dessutom ska en direkt länk upprättas mellan Nato:s fartyg och EU:s gränskontrollmyndighet Frontex.

Generalsekreteraren Jens Stoltenberg tryckte på presskonferensen på att insatsen ”inte handlar om att stoppa eller trycka tillbaka flyktingbåtar, utan om att bidra med information och övervakning för att hjälpa till att motverka människosmuggling och kriminella nätverk”. Exakt hur detta ska gå till är dock oklart, men både Nato och EU har noga undvikit att kalla flyktingarna för ett hot.

Beslutet om att insatsen, initialt bestående av tre fartyg under tysk ledning, skulle sjösättas fattades på mindre än 24 timmar. Vanligtvis tar det månader. Den brittiske försvarssekreteraren, Michael Fallon, anmärkte att ”detta är första gången vi ser en grupp som får i uppgift att återbörda migranter”. Han tillägger att: ”Detta kan garanterat hjälpa till med att rädda liv i Medelhavet.”

Men även vad som sägs bottna i en humanitär välvilja kan med små medel omvandlas till en konfliktdrivande insats. Vi vet redan att de flesta förändringar av det här slaget införs stegvis. Försvarsminister Peter Hultqvist har gång på gång betonat att Nato inte utan godkännande från den svenska regeringen kan placera trupp i Sverige. Men inom några år är vi, om utvecklingen fortsätter som den gjort, kanske medlemmar i en försvarsallians som faktiskt kommer att väpnat sättas in mot flyktingar, på det sätt som nu försiktigt påbörjats i Egeiska havet. Och hur kan vi veta att kommande regeringar inte stödjer en sådan utveckling, eller bjuder in Nato-trupp till Sverige i samma syfte?

Redan 1832 skrev militärteoretikern Carl von Clausewitz sitt livsverk Om kriget, innehållandes det berömda citatet: ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel.” Och eftersom all politisk aktivitet i Europa (i alla fall är det intrycket som förmedlas i våra medier) tycks ha avstannat till förmån för att stänga ute människor på flykt, är det ju bara naturligt att den organisation som använts för krigföring i deras hemländer sätts in för att hindra samma personer från att nå den relativa tryggheten i Europa.

Dagens komplexa värld, utan tydliga maktcentra att rikta sin kritik mot, kräver att vi som organiserar oss för demokrati och mänskliga rättigheter tillåter oss att se verkligheten som den är, bortom skönmålningar och förenklingar. Men medlemskap i en militärallians, vars främsta medlem senast i somras kallade bärande av hijab för ”passiv terrorism”, och som just nu tycks osäker på varför den finns till, kan knappast vara svaret vi söker. Detta alldeles oavsett hur mycket våra inhemska politiker pratar om fred, säkerhet och humanitära insatser i Nato:s namn. Att alliansen dessutom, beroende på utgången i det amerikanska presidentvalet, löper en inte obetydlig risk att ledas av Donald Trump borde få de flesta att lägga in backen.