Föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK) lanserade i onsdags rapporten Elvahundra. Studien visar bland annat att 28 procent av de tillfrågade tjejerna upplever att de är ”mycket hårt” kontrollerade hemifrån och hela 63 procent får inte ha en relation med någon av en annan etnicitet. Feministiskt perspektiv var på plats på presskonferensen som hölls i Röda korsets folkhögskolas lokaler i Skärholmen och pratade med VHEK:s ordförande Amineh Kakabaveh efteråt.
Amineh Kakabaveh (V), ordförande för VHEK inledde presskonferensen med att berätta kort om tillvägagångssätt och metod och att rapporten byggt på valfritt deltagande och både på en kvalitativ del och en kvantitativ del genom intervjuer och enkätundersökningar.
Projektledare Guluzar Tarhan Selvi lyfte fram siffror som visar att många tjejers livsutrymme i de förorter som ingår i studien är starkt begränsat. Ett exempel är att drygt 54 procent av tjejerna i studien anger att de sällan eller aldrig skulle få följa med sin skolklass på en klassresa om det innebar en resa med övernattning. Bland killarna är siffran 31 procent i jämförelse. Vad gäller huruvida ungdomen själv får bestämma vem han eller hon får umgås med svarar hela 83 procent av tjejerna att de bara får umgås med kompisar med samma kön. På killsidan är motsvarande siffra 62 procent.
Ungdomarna, i åldrarna tolv till arton år, har själva fått berätta hur de upplever begränsningar från familj och omgivning, graden av kontroll hemifrån och friheten att få välja vilka vänner de vill, vilka kärleksrelationer de ska ha, val av livspartner och liknande. De har även fått skatta sig själva och sin upplevelse av frihet eller ofrihet. De vuxna som varit mellan nitton och femtiofem år har inte haft en familjerelation till ungdomarna och har enbart deltagit i den kvalitativa delen.
I studien har elvahundra ungdomar och ett femtiotal vuxna intervjuats från Skärholmen, Botkyrka, Huddinge och från Järvaområdet.
Inskränkt livsutrymme för tjejer
Amineh Kakabaveh menade också att det är fel att Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) och vissa kommunala myndigheter anslår skattemedel till organisationer som säger sig företräda olika etniska eller religiösa grupper men som inte uppfyller krav på mänskliga rättigheter eller demokratikriterier.
Rapporten föreslår därför att statliga bidrag till religiösa samfund som inte respekterar kvinnor och hbtqa-personer bör dras in. Den föreslår samtidigt ett införande av handlingsplaner mot diskriminering i hederns namn i skolor, kommuner och nationellt.
Amineh Kakabaveh underströk att hon inte anser att bidragen till religiösa samfund bör stoppas helt men att det ska finnas ett motkrav och att samfunden och föreningarna måste uppfylla demokratiska kriterier. Visserligen, menade hon, försvinner inte hedersförtryck genom en sådan åtgärd men det skulle sända en signal om att demokratiska värden måste prioriteras.
Ni vill strypa statliga bidrag till samfund som inte respekterar grundläggande demokratiska principer. Hur ska man omsätta detta i praktiken?
– Det ska finnas kriterier vilket det inte gör idag på ett tillfredsställande sätt. De som får pengar trots att de inte respekterar kvinnors och homosexuellas rättigheter ska stoppas eftersom deras verksamhet inte är förenlig med vår grundlag. SST måste ha striktare förhållningsregler. Det handlar också om en del manliga föreningar och organisationer som får statliga bidrag vilka öppet odlar oskuldskulturer och andra former av diskriminering av flickor och kvinnor, säger Amineh Kakabaveh till Feministiskt perspektiv efter presskonferensen.
I dag ska samfund ta avstånd från antidemokratiska strömningar enligt SST men man säger att man inte kan gå in och säga vad samfund ska tycka i specifika frågor – har de inte en poäng i det?
– Det handlar inte om att gå in och korrigera vad samfundet ska tycka. Det handlar snarare om yttrandefrihet och det är en annan sak. De som kränker mänskliga rättigheter ska stoppas. Vi ska inte ge medel till antidemokratisk verksamhet oavsett om det så är svenska, kristna, ortodoxa, judiska eller muslimska samfund. I dag är det många kvinnoorganisationer som granskas hårt och ifrågasätts medan många religiösa samfund slipper undan. Det här är något jag inte kan acceptera eller förstå.
Med tanke på samhällsdebatten, riskerar det inte att bli en slagsida för att det framför allt blir islamska samfund som granskas, medan kristna samfund slipper granskning?
– Vi har sagt att samma regler ska gälla för samtliga organisationer och samfund som reproducerar kvinnoförtryck och hederskultur. Vi vill inte på något sätt peka ut ett specifikt samfund utan det ska gälla alla. Det finns självklart islamiska fundamentalistiska föreningar, därför har vi flera hundra svenska jihadkrigare som krigar för en kalifat i Syrien och Irak – lika väl finns kristna ortodoxa reaktionära samfund, liksom Livets ord med flera. Det handlar om grundläggande demokratiska principer som landet har kämpat för i århundraden som är kvinnors och barns rättigheter och hbt-personers rättigheter, snarare än vilken typ av religion det är.
De siffror som presenterades i er rapport visar på ett starkt inskränkande av framför allt flickors frihet, hur kan de höga siffrorna förklaras?
– Det är tyvärr inget nytt. Det har pågått länge. Vi ser det i Sverige och i andra länder. Segregationen är en förstärkande del. Grupper möts inte och folk får helt enkelt inte se andra exempel. Men hedersförtrycket finns ändå kvar även om segregeringen skulle försvinna.
Hur bör samhället arbeta för att motarbeta hedersförtryck?
– En central och jätteviktig del är att utbilda allmänheten, politikerna och myndigheterna samt rättsväsendet. Att lyfta problemet. Ungdomar och vuxna måste på ett bättre sätt veta om deras skyldigheter och rättigheter. Det är avgörande att prata med föräldrar och diskutera problemet i skolorna och i klassrummen. Sedan, handlingsplaner i skolorna om hur man ska jobba förebyggande och precis som vi sagt tidigare: I det sekulära Sverige måste religion tillhöra hemmet och religiösa skolor ska inte finnas. Det fria skolvalet har utnyttjats både för skattepengar och de religiösa skolorna har blivit betydligt många fler. Religionsfrihet är en sak och hjärntvättningar helt annan. Vi måste begränsa samfundens makt. Samfunden och dessa skolor måste följas upp och få påföljder om de bryter mot mänskliga rättigheter. Många skolor går ju som vi vet på knäna i dag, så de har i dagsläget inte ens resurser att lyfta frågor om hedersförtryck men där måste vi se en förändring. Kunskapen om hedersrelaterat förtryck måste prioriteras på politisk nivå.
Vad gäller inskränkandet av statligt stöd till samfund som inte är jämställda kräver det ny lagstiftning eller kan en förändring ske med nuvarande regler?
– Som det ser ut i dag är det alldeles för luddiga formuleringar och samfunden kan tolka demokrati och kringgå demokratiska principer precis som de vill. Därför behövs lagändring eftersom det är svårt att se att något skulle kunna förändras på ett effektivt sätt som det ser ut nu. I dag kräver det statliga stödet inga motkrav vilket gör att samfunden själva kan bestämma hur de förhåller sig till frågor om jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter.
Vad hoppas du att er rapport kan bidra med?
– Den öppnar förhoppningsvis myndigheternas ögon för hur ungdomarna faktiskt har det. Vi har gått ut starkt i media kring det här problemet och det är hög tid att det händer något på riktigt på politisk nivå. Samhället måste själva ta tag i det om de feministiska landvinningarna även ska gälla de som bor i förorten.
