Kvinnor inom jordbruk mättar flest magar i världen. I utvecklingsländerna utgör kvinnor i genomsnitt 43 procent av arbetskraften inom jordbruket samtidigt som de uppskattas ansvara för 60-80 procent av matproduktionen. Det är dock endast två procent av jordens markägare som är kvinnor. Och de har långt ifrån samma rättigheter som män i samma yrke.

De främsta hindren för kvinnor i jordbruket är att de inte kan investera eftersom de saknar tillgång till krediter, många gånger på grund av att de inte har egen ekonomi, att de inte äger mark och att de saknar utbildning och särskild kunskap om till exempel jordbruksmetoder.

Rwanda lagstiftade 2006 om en jordreform som dels ger kvinnor rätt att äga mark och dels innebär att nya institutioner inrättats. Målet var att skapa ekonomisk tillväxt.

– De största förändringarna var att kvinnor tilläts ärva land från sina föräldrar och att gifta kvinnor fick rätt att dela mark med mannen, säger Jeannette Bayisenge, samhällsvetare från Rwanda.

Del av demokratisering

Hon använde jordreformen som utgångspunkt för sin avhandling, Changing Gender Relations? Women’s Experiences of Land Rights in the Case of the Land Tenure Reform Program in Rwanda, som utkom förra året vid Göteborgs universitet. I dag är hon tillbaka som lektor och forskare vid universitetet i Kigali, där det numera även finns ett centrum för genusvetenskap.

Att visa fördelningen av, och vem som har tillgång till, produktionsmedel, såsom land, är ett sätt att illustrera den ojämlikhet som råder i utvecklingsländer. Den lagreform som Bayisenge utgår från i studien är en del av det reformarbete som regeringen i Rwanda genomdrev efter folkmordet 1994. Det var en tid då ekonomiska, politiska och sociala förändringar banade väg för ökat inflytande och möjligheter för kvinnor, vilka blev allt mer involverade i samhällslivet och kulturen.

Över 80 procent av kvinnorna i Rwanda arbetar i jordbruket och närmare en tredjedel av alla hushåll har en kvinna som överhuvud främst som en konsekvens av just folkmordet.

Vissa ojämlikheter kvar

I studien undersöker Jeannette Bayisenge hur kvinnorna, som omfattades av reformen, och de som i praktiken genomförde den del av reformen som handlade om att registrera kvinnornas besittningsrätt till marken, upplevde jordreformen.

– Majoriteten av de kvinnor som deltog i studien applåderade regeringens ansträngningar att ge dem markrättigheter, säger hon.

Enligt Bayisenge har annan forskning visat att jordreformen i Rwanda har lett till att 80 procent av kvinnorna har dokumentation på att de äger mark antingen själva eller tillsammans med sin man.

I hennes studie framkom dock att det sätt på vilket lagen om besittningsrätt drevs igenom, även bidrog till att konservera ojämlikheter. Det krävdes bland annat att kvinnan levde i ett monogamt och registrerat äktenskap, vilket var tredje kvinna i landet inte gör. De kvinnor som levde i polygama äktenskap, som även om de är förbjudna enligt lag fortfarande existerar, var också uteslutna från att omfattas av lagen.

– Majoriteten av kvinnorna i studien kände inte till vilka rättigheter som följde med jordreformen, vilket gav dem en svagare förhandlingsposition, säger Bayisenge.

Sedvana ett hinder

I studien framkommer det även att kvinnorna befinner sig i en situation där de tvekar att utöva sin rätt att göra anspråk på en bit mark på grund av oron över att försämra relationerna med sina makar, familjer, byn och samhället i stort, enligt Bayisenge.

Det handlar om faktorer som oförmåga att lägga fram sin sak, rädsla för samhällets ogillande, rädsla för sina män och ibland svärföräldrar, bristande självkänsla och ekonomiska medel.

Bayisenge ser också en utmaning i att normer och könsstereotyper begränsar införandet av nya lagar och reformer.

– Enligt sedvanerätt så ärver inte flickor och kvinnor från sina föräldrar, vilket krockade med den nya lagen som föreskrev att marken skulle delas lika mellan syskon oavsett kön, säger hon.

Lokal anpassning

Det visade sig även att lokala aktörers ovilja att genomdriva de nya lagarna delvis stod i vägen för förändring. Många av de ansvariga för genomförandet hade bristande kunskap om lagarna, och vände sig även mot att implementeringen utgick från ett uppifrånperspektiv och tyckte själva att de var mer lyhörda för den lokala kontexten.

Jeannette Bayisenge rekommenderar att lagar och politiska åtgärder i framtiden genomförs mer gradvis och med hänsyn till de komplexa och skiftande förhållanden som lokalbefolkningen lever under. Hon beskriver det som ett dilemma, i vilket lagar och politik i olika frågor ser bra ut på pappret men inte nödvändigtvis är lätta att implementera. Avsikten med lagen är inte heller alltid möjlig att översätta till lokala förhållanden.

– Det var ju till exempel en betydande grupp kvinnor som inte kom att omfattas av lagen, eftersom de inte levde i offentligt registrerade äktenskap, säger hon.

I Rwanda beräknas en tredjedel av alla äktenskap vara oregistrerade.