Först det nästan osannolika upplägget. Två joggare som springer vilse i skogen. Vilse i en skog liksom i närheten, knappast någon avlägsen vildmark eller oländig terräng. Det finns stigar och slingor, men vilse springer de. De har aldrig träffats tidigare, men möts när de båda springer i cirklar utan att hitta ut. Den ena är en man på 48 år, Roar, som aldrig har sprungit förut. Han har sprillans nya dåliga skor och en svårartad blåsa på ena hälen. Den andra är en kvinna på 38 år som har sprungit halva sitt liv, har praktiska kläder och små vattenflaskor i ett bälte kring midjan. Hennes namn får vi aldrig veta.
Helle Helle skriver precist och romanen är ganska kort. Hon beskriver de fysiska omständigheterna och det faktiska görandet ingående. De båda vilsekomna får högst påtagliga praktiska problem att hantera. Kyla. Mörker. Ingen mobiltäckning. Inget att äta. Inget att dricka när kvinnans vatten är slut. Roars blodiga blåsa på hälen. De hittar ett vindskydd. Kvinnans mobil har batteri kvar så de kan lysa upp mörkret ibland. De blir uttorkade, letar vatten i mörkret, snubblar, slår sig. Kvinnan blir sjuk av dåligt vatten och spyr och spyr och spyr. Natten är ganska förfärlig. Men det kunde varit värre. Det regnar inte. Och de har i alla fall vindskyddet. De gör gymparörelser för att få upp värmen då och då. Sitter nära varandra.
Under tiden får vi en del men ganska lite om Roars bakgrund och liv. En ensam typ. Oföretagsam. Desto mer får vi veta om kvinnans. Hon har inte alltid varit denna praktiska och handlingskraftiga helylle–friskus–joggare. Med hennes livsberättelse öppnar sig boken som en ask och vi får en bok till. En bok om en ensam kvinna som har livet låtit hända sig. I alla fall är det så hon själv upplever det. Ganska jagsvag. Oerhört kär i Christian, hans son och den familj som de tre blir. Men den här mannen. Christian. Bra person i början. Fantastisk. Bra sambo – när hon är som han vill att hon ska vara. När hon har åsikter kommer hot om separation och annat maktspel. Hon blir allt argare inombords. Vreden kokar. På insidan. Det är de två men hon är fortfarande lika ensam som när hon levde själv i många långa trista år när hon var yngre.
Att dessa båda personer som är vilsna i livet också går vilse i en skog är ett enkelt men väl fungerande grepp. Det blir aldrig övertydligt eller fånigt just för att Helle Helle behandlar deras vilsenhet i skogen som en realitet, som bokens egentliga handling. Hon låter den aldrig en sekund reduceras till en uppenbar metafor. Det här ofarliga nära–stan–vilsegåendet är faktiskt oavbrutet spännande. Små faror, hunger och törst, sår och illamående. Inget livshotande men kraftfullt i sina väl avvägda detaljer.
Helle Helle är en av Danmarks och Nordens mest hyllade författare, flera gånger nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, bland annat just för den här boken. Jag fascineras av den lågmälda berättelsen och den stannar kvar hos mig efter läsningen. Kvinnans liv och relation väcker tankar om förhållanden, om makt, om mod och vilja. Om alla kompromisser vi är villiga att göra för att stanna kvar i kärleken, även när vi vet att just kärlek inte har något med förhållandet att göra längre. Sedan får vi det fina, lite absurda slutet på boken som ger läsaren gott om möjligheter att fantisera vidare själv, om du vill, som boken heter. Och jo, det vill jag.
