Min första roman på italienska fick jag i julklapp som nyanländ i Italien. Då hade jag ännu inte hunnit höra talas om den mytomspunna italienska författaren Elena Ferrante, som skriver under pseudonym. Men ganska snart förstod jag att Min fantastiska väninna inte var vilken roman som helst, som jag, på min bristfälliga italienska, snart skulle ta mig an.

The New Yorker beskriver Ferrante som en av vår tids litterära giganter – ett geni i jämförelse med storheter som Tolstoj och Dostojevski. Förväntningarna inför den svenska utgivningen av den första av fyra delar ur den förmodade självbiografiska romansviten om Lila och Lenùs livslånga vänskap har varit minst sagt höga och recensionerna duggar nu tätt.

Under våren har dessutom spekulationerna kring vem som döljer sig bakom pseudonymen tagit ny fart efter att litteraturprofessorn Marco Santagata, med hänvisning till historiska och topografiska referenser i romansviten, pekade ut historieprofessorn Marcella Marmo. Hon har dock avvisat påståendet.

Starka vänskapsband

I jag-form berättar Ferrante i den första delen historien om de två flickorna Lila, som egentligen heter Raffaella Cerullo, och Lenù, Elena Greco, som utvecklar starka vänskapsband under sin uppväxt i ett arbetarkvarter i Neapel på 50-talet.

”Jag blir inte nostalgisk när jag tänker på vår barndom, den var full av våld.” ”…men jag minns inte att jag någonsin tänkte att det liv som vi fått på vår lott skulle vara särskilt dåligt. Det var som det var, och vi växte upp med vetskapen om att vi måste göra livet surt för andra innan de gjorde det surt för oss. Självklart hade jag gärna velat att folk skulle bete sig så där väluppfostrat som fröken och prästen predikade om, men jag kände på mig att ett sådant beteende inte fungerade i vårt kvarter, ens för flickor och kvinnor”, konstaterar berättarrösten Lenù.

Blottlägger behov

Det är den verklighet som de två flickorna måste förhålla sig till och manövrera inom under sina barn- och ungdomsår. Både skomakardottern Lila och Lenù, vars pappa är vaktmästare, använder böcker och studier som tillflykt men snart också som överlevnadsstrategi, om än på olika sätt.

Det är egentligen en rak och lättläst historia med trovärdiga, men aningen stereotypa miljöbeskrivningar och personkaraktärer. Det som lyfter berättelsen är framför allt skildringen av den oborstade, konkurrensfyllda och långt ifrån tillrättalagda vänskapen, som löper som en röd tråd genom berättelsen.

Men det är också en fantastisk berättelse, som blottlägger människans behov: att bli sedd, att bli bekräftad, att bli älskad, och i en miljö präglad av fattigdom och våld inte minst att bli beskyddad. I bakgrunden finns ett maffialiknande system, i vilket de mest resurssvaga i samhället dras in, ibland utan intentioner, ibland helt ovetandes.

Böcker tänder längtan

Det finns en stark klassaspekt, som framför allt skildras genom berättarjaget Lenùs längtan bort, efter något annat ännu odefinierbart. Med varje steg hon tar utanför hemmamiljön lär hon sig manövrera en ny bit av världen, vilket också innebär en ny möljighet.

Precis som Nancy i Elsie Johanssons trilogi använder hon, och även Lila, böcker för att upptäcka och lära sig om världen utanför hemmet och uppväxtkvarteren. Det är även böckerna som får en längtan till det där andra att tändas i Lenù, även om hon ännu inte kan sätta ord på exakt vad det handlar om. För hon vet ju inte vart hon är på väg.

”Det var som om de hade andats en annan luft, ätit annan mat, klätt sig på en annan planet och lärt sig gå på lätta vindar”, reflekterar Lenù första gången hon är hemifrån under några sommarveckor vid stranden hos en släkting till hennes ständigt stöttande och uppmuntrande lärarinna.

Skärpa och precision

Det här är bland det bästa jag har läst sedan jag sträckläste Doris Lessings självbiografiska romansvit om Martha Quest (utgiven 1952). Precis som Lessing kommer Ferrante på ett självklart sätt åt de mänskliga defekter och de medföljande fula detaljer som karaktäriserar oss människor och inte minst uppenbarar sig i relation till andra. I båda fallen gör det att jag blir hjälplöst förförd av både Marthas och Lenùs livsbejakande iver att följa sitt intellekt för att göra sin vägval i livet, hur svåra de än må vara både känslomässigt och genom att strida mot samhälleliga värden och sociala konventioner.

Elena Ferrante får samtidigt med både skärpa och precision även fram kärnan i vad vänskap handlar om när den är som bäst. Här med berättarjaget Lenùs ord:

”Jag var rädd att hon skulle få uppleva spännande eller tråkiga saker utan att jag var med. Det var en gammal rädsla, en rädsla som aldrig hade gått över – skräcken för att mitt liv skulle bli mindre intensivt och mer perifert för att jag missade bitar av hennes liv.”