Kate Atkinsons nya roman är en sådan där tjock härlig anglosaxisk berättelse. Den är mycket brittisk och handlar om andra världskriget och om blitzen och om att hålla ihop sig själv i alla lägen. Den handlar om hundar och påskliljor och kärlek och åren som obönhörligt tuggar sig fram genom generationerna och låter en stor och välbeställd familj krympa och förändras och bli något helt annat tills bara ruiner är kvar. Spillor. En gud i spillror heter boken som är ett klassiskt läsnjutningsäventyr å ena sidan och en benhård vidräkning med krigets långtgående mänskliga konsekvenser å den andra.
Boken handlar om Teddy. Om Teddys hela liv och allt som hinner hända. Barndom i ett stort hus på landet. Internatskola. Stridspilot för RAF under andra världskriget. Giftermålet med Nancy, som han känt sedan de växte upp som grannar i den generösa barndomen. Ett barn, Viola. Arbete. Att aldrig prata om kriget som var då eller känslorna som är nu. Ålderdom. Barnet Viola som vuxen med två egna barn som hon varken kan ta hand om eller älska. Men Teddy älskar sina barnbarn. Violas antiauktoritära livsstil i olika kollektiv och hennes oförmåga som förälder står i skarp kontrast till Teddys ordentliga regelbundna tillvaro och hans tillgång till fantasifulla och trygga minnen från sin uppväxt. Violas barn får inga fina barndomsminnen.
Det är Teddys bok. Och det är hela Englands. Kriget, alla unga män och kvinnor som dog. Och dog de inte själva så dog deras syskon, vänner och älskare. Spåren det satte i alla människor som överlevde. Spår, märken och sår i en hel generation och sedan i nästa. Och det fortsätter. Med nya krig.
Ingenting förblir
Teddy. En hjälte. Skicklig pilot. Men vad gjorde Teddy under sina uppdrag? Under flygräderna till Tyskland? Hur många civila dödade han? Hur många byggnader, kvarter och städer bombade han till oigenkännlighet? Lukten av bränt människokött går inte att glömma. Vad gjorde det med honom, hans liv och de som kom efter honom? Kate Atkinson beskriver delar av Teddys verklighet i kriget i detalj. Alla som dog. Kläderna, maten, vänskapen, rutinerna, fallskärmens tyngd, hur det luktade, lät och skakade i planen.
En gud i spillror rör sig mellan olika tidsplan. Fram och tillbaka. Det är Teddy i alla hans åldrar. Det är hans dotter Viola, det är Violas barn. Det är krig och det är fred, det är stad och natur. Det är viss lycka och stor olycka. Boken är outhärdligt sorglig. Inte sentimental. Intensivt sorglig. Kate Atkinson skalar av alla lager som finns i en människa. Hon skriver om det sköra som vi förstör så tanklöst, som vore vi starka och okrossbara. Det sköra i ett liv, det sköra i en barndom, det sköra i tillit. Det sköra i fred.
Allting skört, förändras, utvecklas eller försvinner, ingenting förblir. Samtidigt är det en roman om att leva också. Leva och försöka älska och kanske förlåta även om en inte förstår.
