Huvudstaden Caracas har blivit en osäker stad, berättar mina vänner. Matplundring och rån av livsmedelsbutiker hör till vardagen i hela landet. Bristen på basvaror som mjölk, smör och ost är påtaglig och barnfamiljer vandrar i timmar för att hitta pulvermjölk. Venezuela har en stor skuld till Uruguay som har levererat mjölk, ost och smör till Venezuela, men inte fått betalt ännu. Uruguays mjölkproducenter säger nu nej till att fortsätta exportera på krita.
Paradoxen är att under förre detta president Hugo Chávez fick Uruguay, Cuba, Bolivia med flera länder billig olja och stora summor pengar från Venezuela. Chávez ledarstil gav honom både vänner och fiender. Min vän i Caracas, Luis Britto García, en av Venezuelas stora författare, vars bok Vidräkning har översatts till svenska, är en övertygad ”chavista”.
Han säger till mig att ”Chávez gav till Venezuela en dröm, bitar av en framtid. Den bolivarianska revolutionen, utopin som Simón Bolívar försökte förverkliga, ett förenat Latinamerika som påminde lite om USA, en stor federation av stater som skulle samarbeta och arbeta för att garantera invånarnas fred och välstånd, den är fortfarande giltig som dröm. Bolivars utopi blev aldrig verklig, för många motarbetade den. Chávez försökte, men dog för tidigt. Maduro saknar Chávezs ”karisma och ledarförmåga”.
Fallande oljepriser
Venezuela är fortfarande fånge i sitt beroende av oljeförsäljning och har inte lyckats utveckla alternativa industrier och sysselsättningar. Med fallande oljepriser, korruption och dålig administration är Venezuelas ekonomi nu körd i botten.
Arbetarklassen och de fattiga är fortfarande ”chavistas”, det är de som har blivit läs- och skrivkunniga och det är de som har sett hur hälsovården i kåkstäder har blivit mycket bättre. Det är mycket tack vare kubanska läkare och lärare som dessa under har skett. Kuba har betalat för billig olja med kunniga kadrer som byggde upp både skolan, hälsovården och till och med armén. Veteraner från Angola har professionaliserat den venezolansk armén.
Och det är just Kubas roll och insatser som oppositionen kritiserar mest. Den venezolanska oppositionen består av en stark medelklass och en gammal oligarki som såg Venezuela som sin egendom, som plundrade landets resurser utan hänsyn till befolkningens behov.
Min vän journalisten Aram Aharonian, var med och skapade nyhetsbyrån Telesur, Chávez kabelkanal, som försökte öppna en dörr i den monolitiska kontrollen av kommunikationen som drevs av den venezolanska högern. Han är besviken och säger:
– Jag vet inte om vi lyckats med att förändra mediebilden. Oppositionen äger sex tv-kanaler och det mesta som sänds där uppmuntrar ”den amerikanska livsstilen”, alla pojkar i förorterna drömmer om snabba pengar, märkeskläder och vapen för att lösa konflikter.
Två dagars arbetsvecka
President Nicolás Maduro har ändrat arbetstiderna. Statstjänstemän numera arbetar bara två dagar i veckan för att spara el, men det har skapat stora problem för ett land som var redan lider av en långsam och ineffektiv byråkrati.
De stora oljefyndigheterna har länge använts som betalningsmedel för landets behov av varor, men inkomsterna har inte lett till någon vidare fungerande infrastruktur. Det enda land som har investerat stort i Venezuela är Kina. Kina planerar att bygga ett stort järnvägsnät som kan länka samman Venezuela med södra Sydamerika och därmed öka förutsättningen för större utbyte av varor och tjänster.
För USA är Kinas växande roll i regionen ett bekymmer. Även oppositionen, som stöds av exilvenezolaner bosatta i Miami och finansieras av amerikanska oljebolag som vill säkerställa sitt ägande och kontrollen av landets olja, är missnöjda med Kinas inflytande.
Den argentinske författaren Mario Schizman som levt länge i Venezuela och är gift med en framstående venezolansk journalist, säger:
– Chávez hade stora likheter med den argentinska ledaren, Juan Peron, som styrde landet till 1955 då han avsattes av militärerna och blev president igen 1973. Han var en oerhört karismatisk militär som avgudades av många och som hatades av många. Han såg Mussolini som sin store hjälte och gav arbetarna i Argentina en bättre framtid. Han såg till att de fick lagar som garanterade billig hälsovård och trygga pensionsförsäkringar, goda bostäder och betald semesterledighet. Chávez ville också detta för arbetarna i Venezuela, men lyckades aldrig att ta landet ur oljeberoendet.
Ingen vill ha tillbaka den gamla oligarkin men oppositionen har redan vunnit en stor parlamentarisk seger och försöker nu avsätta president Maduro via en folkomröstning. Många ser stora likheter mellan vad som händer i Brasilien och i Venezuela. Två av kontinentens stora länder riskerar att falla i anarki om deras demokratisk valda regeringar fälls. Och de som älskar konspirationsteorier ser USA bakom det hela.
Brist på planering
Journalisten Carmen Carillo säger:
– Chávez förstod aldrig vikten med att hitta alternativa inkomstkällor till oljan och planerade aldrig för framtiden efter olja. Valet av Maduro, en okarismatisk och obegåvad politiker, är ett bevis på detta. Chávez trodde att han var odödlig och odlade inte fram några arvingar som kunde föra hans politiska budskap vidare.
Och min vän Cynthia Olmedo, som är polis, säger:
– Chávez brydde sig om oss, de som har minst, de svarta, de fattiga, poliser som jag, som tjänar lite och som arbetar varje dag för att bekämpa brott. Men Maduro har inte klarat av att förvalta Chávez arv. Nu har vi undantagstillstånd och fattigdomen är stor, det finns en svartmarknad där alla handlar råvaror. Vi är rädda för vad som kommer att hända.
Politiska analytiker säger att det är vänsters politiska modell som har misslyckats med att skapa solida strukturer som kan hävda sig mot globaliseringens utmaningar.
