– I den praktiska verkligheten är avtalet ett stort steg närmare alliansen, i och med att det gör samarbetet mycket enklare. Formellt sett står dock inte Sverige närmare Nato nu än tidigare, säger Silas Aliki, juridikstuderande med examen från Försvarshögskolan, om värdlandsavtalet.
Avtalet undertecknades precis innan valet 2014, den 4 september det året närmare bestämt. För att träda i kraft krävdes riksdagens godkännande, vilket avtalet nu har fått med 291 mot 21 av riksdagsledamöternas röster.
I lördags anordnade aktionsgruppen Nej till Nato en manifestation som samlade över tusen demonstranter och en lång rad talare försökte från olika utgångspunkter uppmana riksdagen att fälla värdlandsavtalet, bland dem Maj-Britt Theorin, tidigare ordförande för Operation 1325. Och under tisdagsnatten hölls en vaka inför omröstningen i riksdagen, för att markera dess betydelse.
Fyra miljöpartister och ledamöterna från Vänsterpartiet (V) försökte in i det sista förhindra beslutet. V hade lagt fram ett yrkande om så kallad vilandeförklaring av avtalet under ett år, vilket skulle ha kunnat gå igenom med stöd från en sjättedel av riksdagsledamöterna, men det stödet fanns alltså inte.
När beslutet var fattat hördes högljudd gråt från riksdagens åhörarläktare, något som resulterade i att vakter tillkallades. Det var en grupp kvinnor som låg bakom protesten, flera av dem från Kvinnor för fred. Sylvia Rönn, som sitter i styrelsen, säger till Expressen att avtalet minskar Sveriges säkerhet snarare än tvärtom och att avtalet klubbats igenom på ett odemokratiskt sätt.
Enklare bjuda in soldater
Feministiskt perspektiv frågade Silas Aliki hur nära Sverige står Nato nu och vilka krav avtalet innebär när det gäller militär upprustning.
– Det är viktigt att skilja på formell och informell närhet till Nato. Avtalet innebär att det ska genomföras ett antal lagändringar som ska underlätta praktiskt samarbete med Nato. Det rör sig bland annat om de regler som gör att det är administrativt krångligt att ha soldater i andra nationers uniform som verkar inom svenskt territorium.
– Att avtalet nu röstats igenom innebär alltså bland annat att det kommer att vara mycket enklare att i framtiden bjuda in soldater från andra länder och låta dem utföra uppgifter i Sverige. Det kommer också vara enkelt för svenska soldater att arbeta tillsammans med andra Natoländers, eftersom Sverige är ett av de länder som genom åren anpassat sin försvarsmakt och dess arbetssätt mest efter Natos standard. Bland annat genom att till exempel använda engelsk signalering i stället för svensk.
– Så i den praktiska verkligheten är avtalet ett stort steg närmare alliansen i och med att det gör samarbetet mycket enklare. Formellt sett står dock inte Sverige närmare Nato nu än tidigare. Vi är lika långt ifrån ett medlemskap som vi alltid varit. Det innebär till exempel att Natos mål om att 2 procent av medlemsstaternas BNP ska läggas på militären inte gäller för Sverige. Många Natomedlemmar uppnår inte heller det målet i dag.
Starka röster har argumenterat emot avtalet och medlemskap beskrivs som ett oundvikligt nästa steg. Finns det någon väg tillbaka?
– Jag tror att det är viktigt att se igenom Natoförespråkarnas retorik här. I ljuset av vad jag skrev ovan så är det alltså viktigt att slå fast att Sverige har ett oerhört nära samarbete med Nato i dag. Bland annat leder vi Natos arbete med så kallade genderfrågor, och sannolikt kommer Sverige att delta i arbetet kring Natos nya center för strategisk kommunikation.
– Denna typ av samarbeten har pågått länge och kommer sannolikt att fortsätta utvecklas, oberoende av om vi är formella medlemmar eller ej. Därför tror jag inte att frågan om formellt medlemskap eller inte är den allra viktigaste. Framöver gäller det att granska vilken typ av samarbeten som inleds, och höja röster som formulerar en säkerhetspolitik som vi själva tror på.
Ser du några tecken på att den granskning som behövs, och formuleringen av en säkerhetspolitik att eftersträva, är på gång och/eller att engagemanget i frågan växer?
– Ja. Säkerhetspolitik är ju generellt sett en fråga som gjorts krånglig och förbehållits ”experter”, och det leder ju till att föreslagna alternativ till upprustning och, i det här fallet, Natomedlemskap inte uppfattas som inlägg i den säkerhetspolitiska debatten utan som naiv och världsfrånvänd analys. Fredsrörelsen, som till stor del bestått av kvinnor, brukar ju exempelvis avfärdas på denna grund. Även röster som kritiserar Natos tidigare insatser i exempelvis Afghanistan och Libyen avfärdas, till exempel med att det behövs militära interventioner och skärpt lagstiftning för att skydda oss mot terror. Men jag tycker att hegemonin börjar utmanas från olika håll, där insatta och kompetenta företrädare för civilsamhället som till exempel Rashid Musa och Anna Ek formulerar välbehövliga motbilder från sina respektive organisationer. (Sveriges unga muslimer respektive Svenska freds- och skiljedomsföreningen, reds anm)
