Familjer splittras och dör under flykt till trygghet. EU-parlamentariker Malin Björk är omskakad efter sin resa i Italien och Grekland. Hon vittnar om djupet av tragedin och riktar skarp kritik mot ett Sverige, som har ansökt om att undantas från att ta emot sin kvot på 5 727 flyktingar och tar steg för steg bort från medmänsklighet.
För två veckor sedan var jag i Idomeni, på Lesbos, och i Aten för att med egna ögon se situationen för flyktingar efter att EU stängt sina gränser och lämnat över 50 000 flyktingar strandsatta i Grekland, ett land härjat av EUs misslyckade ekonomiska europolitik. Överallt träffade jag barnfamiljer – många av dem mammor med småbarn – som kommit för att förenas med pappor och andra familjemedlemmar som befinner sig i Sverige, Tyskland, Österrike, Belgien. De flesta av dom lever under oacceptabla förhållanden i olika läger i Grekland i väntan på att få börja livet på nytt. Tillsammans.
Istället för att se till att organisera upphämtning och snabbhandläggning för strandsatta och utsatta familjer, går Sverige och EU i motsatt riktning. För en vecka sedan röstade en majoritet, inklusive de flesta svenska EU-parlamentariker, ja till Sveriges ansökan om att undantas från att delta i systemet för fördelning av flyktingar som anlänt till Grekland och Italien. Ja ni hörde rätt. Sverige har faktiskt både bett och fått beviljat undantag från den enda solidaritetsmekanism som EU efter mångt och mycket lyckades enas om förra året!
Sverige kommer därmed inte ta emot sin kvot på 5 727 flyktingar inom ramen för detta system. Det är ett steg bort från medmänsklighet och visar en total brist på politiskt ansvar i en avgörande tid när vi vet att vi måste hitta gemensamma lösningar. Och stå upp för dem.
Dessutom får beslutet omedelbara konsekvenser för människors liv. Bara några dagar efter omröstningen kontaktades jag av en syrisk familj. Familjens tonårige son, vi kan kalla honom Ismail, har lyckats ta sig till Sverige, där han nu väntar på att få sin asylansökan prövad. Ismails föräldrar, tre systrar och moster befinner sig däremot i ett flyktingläger i Grekland. Eftersom pappan drabbats av långt gången cancer ville han och resten av familjen återförenas i Sverige innan han dog. Det hade varit möjligt om Sverige inte begärt undantag från omfördelningssystemet.
Sent i söndags natt dog Ismails pappa. Ismails mamma, systrar och moster får inte heller återförenas med Ismail. Istället är de kvar i Grekland. Otrygga, väntandes, splittrade.
Fallet med Ismail och hans familj är inte på något sätt unikt. Denna situation är en direkt konsekvens av EU:s destruktiva flyktingpolitik. På Lesbos och andra grekiska öar sitter nu flyktingar från Syrien och andra länder i fängelseliknande läger som kallas för ”hotspots”. Andra befinner sig på fastlandet i olika formella eller informella läger.
Många av dem har sin familj och släkt i andra europeiska länder som de vill återförenas med. Men familjeåterföreningsvägen till trygghet är ytterligare något som EU och Sverige håller på att göra näst intill omöjligt.
Den 21 juni röstar svenska riksdagen om förslagen som innebär en nedrustning och en avhumanisering av vår flyktingpolitik. Sverige har slutit upp i den hårdföra politik som tidigare bara propagerades av extremhögern; stängda gränser, tillfälliga uppehållstillstånd och splittring av barn från sina föräldrar.
De som drabbas hårdast just nu är, likt fallet med Ismails familj, kvinnor och barn. Av de drygt 50 000 flyktingar som sitter fast i Grekland beräknas cirka 60 procent vara kvinnor och barn.
Vi som fortfarande står upp för asylrätten måste fortsätta protestera mot Sveriges och EU:s ansvarslösa flyktingpolitik, där vi bland annat gör oss beroende av en auktoritär regim som Turkiet.
Det är inte en i grunden humanitär kris, utan en politisk kris, som splittrar Ismails familj och deras liv. Det är därför politisk kamp som kan och måste vända utvecklingen. Vi kan inte begära undantag från en human och solidarisk flyktingpolitik. Ismail och hans familj ska inte behöva vänta medan vi tar paus i vår medmänsklighet.
