I samband med att Amnesty Internationals policy om prostitution antogs i slutet av maj presenterades fyra landrapporter om konsekvenserna av rådande lagstiftningar. En av rapporterna gäller Norge och landar i rekommendationen att avkriminalisera sexköp. Nu kräver Amnesty i Sverige att regeringen utreder den svenska sexköpslagen, som är snarlik den norska, på nytt. Sveriges kvinnolobby är fortsatt kritisk till Amnestys linje.
I korthet visar den norska rapporten att polisens arbete för att komma åt sexköpare får långtgående konsekvenser för dem som säljer sex – vilket är lagligt i såväl Norge som Danmark. Syftet med inriktningen på polisens arbete är att begränsa och minska prostitutionen och ställa de som främjar prostitution eller köper sex inför rätta. Men i tillämpningen av de olika lagar som reglerar området – norska motsvarigheten till kopplerilagen, sexköpslagen och utlänningslagen är det enligt Amnestys Norgerapport The human cost of ”crushing” the market ofta migrantkvinnor som löper stor risk att vräkas från sina lägenheter och/eller deporteras om polisen misstänker att de säljer sex.
Patricia Kaatee, politisk rådgivare på Amnesty i Norge, gläds åt organisationens nya policy och framhåller att den tydliggör staters ansvar att förverkliga allas mänskliga rättigheter, även de i prostitution.
– Amnesty Norge anser att det är en bra politik, som gör klart att sexarbetare är en mycket sårbar och marginaliserad grupp utsatt för allvarliga övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter, och att en avkriminalisering av köp och sex mellan samtyckande vuxna är en av flera nödvändiga åtgärder för att säkerställa sexarbetares mänskliga rättigheter, kommenterar hon.
Kräver avkriminalisering
Rapporten om Norge landar i en rad rekommendationer. Det handlar bland annat om att ersätta kopplerilagen och förbudet mot sexköp med lagar som säkerställer ett rättsligt skydd mot exploatering och tvång, samtidigt som lagar som kriminaliserar människohandel bevaras. Polisen uppmanas utveckla rutiner för hanteringen av anmälningar om våld mot den som säljer sex. Likaså ställs krav på tillräckliga resurser för organisationer och verksamheter som arbetar med personer i prostitution och till insatser för den som vill sluta sälja sex.
Norska Amnesty står bakom slutsatserna i rapporten helt och hållet, och har nu begärt ett möte med justitieminister Anders Anundsen, stortingets justitieutskott, samt åklagarmyndigheten och diskrimineringsombudsmannen i Norge för att kräva att åtgärderna genomförs.
Någon liknande rapport finns inte när det gäller Sverige. Svenska Amnesty har därför ännu inte tagit ställning vare sig för eller emot den svenska sexköpslagen, utan lyfter i ett uttalande vikten av att basera beslut på gediget eget utredningsarbete. Katarina Bergehed, sakkunnig inom kvinnors rättigheter, samt sexuella och reproduktiva rättigheter, framhåller att hela Amnesty-rörelsen har varit involverad i arbetet med policyn, som består av många delar, inte bara den som rör lagstiftning. Svenska Amnesty har drivit på för, och fått igenom, en betoning på staters skyldighet att bekämpa fattigdom och diskriminering och förändra de livsvillkor som i grunden ökar risken för att människor ska behöva sälja sex för att kunna försörja sig. När det gäller Amnesty i Norge poängterar Bergehed att rapporten och slutsatserna inte bara gäller sexköpslagstiftningen, utan innebär ett helhetsgrepp som inkluderar all relevant lagstiftning. Till exempel finns krav om att ersätta den lagparagraf som förbjuder främjande av prostitution med lagstiftning som tydligt definierar och kriminaliserar exploatering av personer som samtyckt till att sälja sex mot ersättning – vilket i viss mån saknats.
– Det den norska rapporten visar är att sättet som hela paketet av lagstiftning används på i Norge påverkar personer som säljer sex på ett så omfattande och negativt sätt att lagstiftningen måste ändras, säger Katarina Bergehed.
Huruvida en motsvarande rapport om Sverige skulle visa liknande mönster och i så fall leda till samma slutsatser som i Norge ser hon ingen anledning att spekulera i.
– Det som vi menar behövs i Sverige är att verkligen granska, inte bara sexköpslagen, utan se till helheten av lagar som är relevanta på området, hur de tillämpas, och göra det med fokus på människor som säljer sex. För det är inte i fokus i den enda statliga offentliga utredningen som gjorts hittills i Sverige.
Enligt Katarina Bergehed har Sverige, liksom alla länder och inte bara i sexköpsfrågan, en skyldighet att se till att lagstiftning som införs inte medför oönskade effekter och kränker mänskliga rättigheter – i det här fallet för kvinnor i prostitution.
– Det borde ligga i allas intresse att få en robust och gedigen utredning av hur de mänskliga rättigheterna påverkats för de vi säger är den sårbara parten i prostitutionen, och som det är statens ansvar att skydda.
Trafficking och migrantkvinnor
Amnesty skiljer på sexhandel mellan samtyckande vuxna, även när omständigheterna är sådana att reella valmöjligheter saknas, och trafficking – med vilket avses att med våld, hot eller bedrägerier tvingas till prostitution. I den norska rapporten har endast tre av de intervjuade varit utsatta för trafficking. Detta medan Europarådet för de mänskliga rättigheterna bedömer att en övervägande majoritet av de som säljer sex i Europa tvingats till det, och förespråkar sexköpsförbud bland annat för att efterfrågan på sexköp – oavsett om det handlar om trafficking eller inte – göder organiserad brottslighet.
– Visst är de här sakerna sammanlänkade, men vad den norska rapporten visar är att medan polisen riktar in sig på att ta fast sexköpare så missar man att arbeta mot den organiserade brottsligheten, säger Katarina Bergehed. Den polisoperation som gick under namnet ”Operation Hemlös” var ett initiativ för att bekämpa trafficking men resulterade i att många migrantkvinnor som sålde sex, men som inte var offer för trafficking, vräktes från sina bostäder.
En av de tre intervjuade i rapporten som hade utsatts för trafficking deporterades utan att ha hörts, eftersom polisen utgick ifrån att inget tvång hade förekommit. En representant för Oslopolisen som Amnesty intervjuat bekräftade att traffickingoffer deporteras när polisen tillämpar migrationslagar mot människor som säljer sex. Risken är att personer som är offer för trafficking inte identifieras och inte heller erbjuds stöd.
– Då försitter man möjligheten att gripa sig an en allvarlig brottslighet. Medan sexköparen får några tusen kronor i böter utsätts kvinnor i prostitution för förföljelse, grips, görs hemlösa och löper en ökad risk att hamna i händerna på hallickar och människohandlare. Amnestys policy riktar sig mot all typ av exploatering och där måste stater växla upp sitt arbete för att bekämpa den. Globalt sett görs alldeles för lite. Länder har också ett ansvar att säkerställa att människor har sådana levnadsvillkor att de inte behöver sälja sex på grund av fattigdom eller diskriminering.
Katarina Bergehed menar att det som kommit fram i Norgerapporten borde oroa alla, inte minst Sverige som har ambitionen att fler länder ska införa sexköpsförbud. Och att ansvaret för att ta fram en helhetsbild över prostitutionens omfattning och utveckling i Sverige ankommer på regeringen.
– Det man vet är att gatuprostitutionen har halverats. Men det är inte samma sak som att prostitutionen har halverats. Vi uppmanar den svenska regeringen att tillsätta en ny utredning, vi menar att det är statens skyldighet.
Kvinnolobby är kritisk
Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnolobby, som är en av sexköpslagens främsta förkämpar, har läst den norska rapporten och är fortfarande lika kritisk till den policy som Amnesty har antagit.
– Det är sorgligt att se hur Amnesty har hamnat så fel i frågan om prostitution. Istället för att försvara kvinnors mänskliga rättigheter har Amnesty ställt sig på sexindustrins sida och blivit en kraft som upprätthåller en ojämställd värld, säger hon.
Det samtycke som beskrivs i Norgerapporten ger Berglund inte mycket för.
– Rapporten håller en väldigt låg nivå. Den säger sig handla om prostitution mellan samtyckande vuxna. Samtidigt är det uppenbart att många av de kvinnor som intervjuas lever i extrem utsatthet, vissa av dem har till och med traffickerats till Norge. Att säga att dessa kvinnor själva valt att sälja sex är absurt, säger hon och menar att rapporten saknar både makt- och jämställdhetsperspektiv.
– Att köpa kvinnors kroppar är oförenligt med jämställdhet och kan bara förekomma när kvinnors underordning har accepterats.
De risker som rapporten beskriver att kvinnor som säljer sex utsätts för i Norge är enligt Clara Berglund samma risker som kvinnor i prostitution är utsatta för i hela världen.
– Utöver prostitution i sig handlar det bland annat om våld, övergrepp och hot från framförallt sexköpare. Det självklara sättet att skydda dessa kvinnor från riskerna i prostitution är att förhindra att de utnyttjas i prostitution överhuvudtaget, det gör man bäst genom att förbjuda sexköp och på så sätt minska efterfrågan.
Myten om oönskade effekter
När det gäller svenska Amnestys slutsats av Norgerapporten, att det borde ligga i förespråkare av sexköpslagens intresse att utreda konsekvenserna med fokus på den sårbara parten i prostitution är Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnolobby, skeptisk.
– De oönskade effekter som kan uppkomma av förbud av sexköp är för det mesta en myt. Till exempel det här med att kvinnor skulle bli vräkta från sina bostäder för att de har sålt sex, vilket påstås i rapporten. Jag vet inte hur det ser ut i Norge, men i Sverige finns det inget känt fall där så har skett.
Nya rapporten till trots har Clara Berglund en annan uppfattning än Amnesty om hur den sårbara parten i prostitution ska skyddas:
– Amnesty Sverige måste tydligt stå upp för sexköpslagen, detta var det tydliga budskapet från alla de medlemmar som i protest lämnade organisationen förra året. Den sårbara parten i prostitution, det vill säga kvinnorna, skyddas bäst om efterfrågan på prostitution motverkas genom kriminalisering av sexköp.
