Luis Almagro var Uruguays utrikesminister under José Mujicas presidentperiod. Almagro var älskad av några och hatad av andra. Han var en beslutsam minister som kallade Israels anfall mot Gaza för folkmord. Israel kallade den uruguayanska ambassadören för okunnig och de traditionella goda förbindelserna mellan de bägge länderna fick en törn. De uruguayanska judar som är aktiva sionister demonstrerade mot Almagro och försvarade Israels rätt att försvara sig.

Många progressiva judar som författaren Alicia Migdal hyllade däremot Almagro och ifrågasatte Israels argument.

Almagro är numera Organization of American States (OAS) generalsekreterare och har hamnat på kollisionskurs med Venezuelas president Nicolás Maduro. Maduro anklagar Almagro för att vara köpt av CIA och för att springa USA:s ärenden. Almagro har hotat Maduro med någonting som heter den demokratiska klausulen. Eftersom OAS saknar militära egna medel kan sanktioner eller åtgärder som rekommenderas bara ha ett symboliskt värde.

Statskupper och upplösning av riksdagen samt brott mot mänskliga rättigheter kan vara orsaker som kan ligga till grund för tillämpning av klausulen. Almagro har hotat Maduro med detta och Maduro har svarat att OAS är en tandlös tiger som har sett mellan fingrarna vad gäller statskupper i Honduras och Paraguay och som inte heller har lagt sig i Brasiliens affärer.

Almagro har förlorat fotfäste enligt hans eget parti, samma parti som företräds av den gamle presidenten Mujica. Trots att ingen i Uruguay accepterar Maduros anklagelser om att Almagro skulle vara en CIA-agent, vill ingen av hans gamla kamrater stödja honom mot Venezuela.

Förre detta presidenten Hugo Chavez var en nära vän till Mujica och Uruguay fick stort ekonomiskt stöd av chavismo, både billig olja och pengar för att underhålla landets största sjukhus ingick i överenskommelser som undertecknades av Venezuela och Uruguay. Av lojalitet vill ingen i regeringen ifrågasätta Maduros lämplighet som president eller lägga sig i landets angelägenheter.

De politiska analyserna är pessimistiska och ser bekymrat och med frustration på kontinentens framtid. Evo Morales regering i Bolivia verkar gå samma öde som Brasilien och hans dalande popularitet öppnar portarna för en högerregering kopplad till de mäktiga baroner i Santa Cruz. De kontrollerar droger och metaller och har länge velat separera Santa Cruz från det övriga landet.

Både Peru och Argentina har numera presidenter som tydligt har uttryckt sin sympati för USA. Argentina kommer till och med att låta USA bygga militära baser i landet. Om Dilma Rouseff fälls om några månader kommer också Brasilien att bli en del av kontinentens till USA vänligt sinnade länder.

Luis Almagro går en svår balansgång och försöker etablera normer och paragrafer som garanterar att kontinenten återigen hamnar i sjuttiotalets diktaturer men globaliseringsvindar blåser åt annat håll än de som har givit Latinamerika progressiva regeringar de senaste femton år.