I dag blir Norge det senaste landet i raden att anta en lag för ändring av juridiskt kön som respekterar mänskliga rättigheter. Förra året antog både Malta, Irland och Danmark nya lagar som möjliggjorde ändring av juridiskt kön utan grovt kränkande krav, och istället med självidentifikation som utgångspunkt. I dag är det Norges tur när ”Lov om endring av juridisk kjønn” träder i kraft och norska transpersoner kan byta juridiskt kön helt baserat på självidentifikation.
Tidigare krav för att få byta juridiskt kön i Norge var bland annat att personen som ville byta hade fått diagnos och medicinsk behandling, samt var steriliserad. Extra problematiskt var att det egentligen inte fanns någon lag, utan att beslut fattades av vårdens representanter, samma personer som också i praktiken hade ensamrätt på att besluta om vilka personer som skulle få tillgång till vården.
Nu blir det andra tider, när de som vill ändra juridiskt kön helt enkelt skickar in en ansökan till skattekontoret. Alla över 16 kan ansöka själva, barn och unga mellan 6 och 16 kan ansöka tillsammans med sina vårdnadshavare.
Svenska aktivister känner igen flera av inslagen från den norska lagen från den statliga offentliga utredningen Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering som i januari 2015 föreslog liknande ändringar av den svenska könstillhörighetslagen. Ännu har inget hänt med det här förslaget i Sverige, där utredningen ligger på Socialdepartementets bord.
Varför hann Norge före Sverige?
– Jag satt i en expertgrupp som regeringen tillsatt och vi läste den läste den svenska utredningen och tyckte att den var perfekt. Men vi beslutade att bara gå vidare med det juridiska i första steget, inte det som handlade om det medicinska. Hade vi insisterat på att allt skulle med så hade det inte gått så snabbt, säger Jan Elisabeth Lindvik, som också är ordförande för FTPN, Förbundet for transpersoner i Norge.
– Beslutsfattarna vill se liknande tankar från ett grannland, det funkar inte att hänvisa till Argentina, även om de har en fantastisk lag. Det var också närmast en fördel att vi inte har haft någon lag tidigare, medan Sverige har en gammal lag från 1972. Det är lättare att göra något helt nytt istället för att förändra något gammalt, säger Stein Wolff Frydenlund, som är ordförande för det transpolitiska utskottet i FRI – Foreningen för kjönns- och seksualitetsmangfold (tidigare LLH), och också styrelseledamot i Transgender Europe.
Redan 2011 startades en utredning hos Helsedirektoratet, ungefär motsvarigheten till svenska Socialstyrelsen, och FRI tyckte först att det verkade se bra ut, men detta ändrades senare, förmodligen efter det att vårdens representanter kommit med input, tror Stein Wolff Frydenlund och Jan Elisabeth Lindvik. 2013 lämnades en namninsamling in till ministern och aktivister demonstrerade under Skeiva dager i Oslo, Oslos pridefestival. 2014 kom Amnestys rapport ”The state decides who I am”, där Norge var ett av flera exempel på länder som hade lagar för byte av juridiskt kön som inte respekterade mänskliga rättigheter. Den norska exempelpersonen blev Jon Jeanette Solstad och 40 000 brev skickades från hela världen till regeringen. UD fick frågor. Under pridefestivalen 2014 var det mycket uppmärksamhet för frågan och i november tillsattes expertgruppen av 2014 av förra regeringen.
– Sen har vi jobbat snabbt. Expertgruppsutlåtandet kom i november 2015, proposition i mars i år, första votering 30 maj, och andra 6 juni. Kristelig folkeparti och Centerpartiet röstade emot, säger Jan Elisabeth Lindvik.
– Nästa fråga är tillgången till vård. Det är ett stort problem att Rikshospitalet har monopol på att utreda och att ge folk tillgång till subventionerade hormoner, och vi la mycket tid på detta i expertgruppen. Det är många människor som har avvisats därifrån. Det kommer att bli väldigt viktigt att följa upp detta, så att inte sjukvården får för mycket makt. Särskilt eftersom detta inte är en lagstiftningsfråga, säger Jan Elisabeth Lindvik.
– Vi ska också börja titta på tredje kön som en möjlighet. Vi har ju snart slut på personnummer i Norge. Men det är mycket som behöver utredas – vad det innebär vid internationella resor, till exempel, säger Stein Wolff Frydenlund.
