Tony Blair uttrycker sorg och ånger inför kritiken från Chilcot. Han accepterar kritiken och tar ansvar för sitt beslut att leda UK i krig mot Saddam. Särskilt i jämförelse med hans samtida politiska kollegor, framstår Blair som föredömligt rakryggad och ansvarstagande.
Sedan kan man gott fråga sig om det innebär något utöver en prestigeförlust att han accepterar ansvaret för det huvudlösa beslutet att gå in i Irak på det sätt som gjordes. Blair kan inte gottgöra dem som förlorat nära och kära i krig. Han kan inte spola tillbaka bandet. Det står inte i hans mänskliga makt att betala priset för den enfald med vilken han har agerat. Så vad är en ursäkt värd?
På sätt och vis är en ursäkt värd allt, för den är det nödvändiga första steget i en förlåtelseprocess. Och det vi inte kan åtgärda, har vi ju inget annat val än att förlåta. Genom att acceptera det politiska ansvaret för den misslyckade invasionen i Irak, har Blair tidigt lagt band på krigsapologeter och hetsare som vägrat erkänna de brott som den USA-ledda koalitionen begick i Irak.
Nu kan Chilcot-rapporten stå oemotsagd, och vi kan börja arbeta framåt, och förhoppningsvis formulera en ny, fredligare och ödmjukare strategi för att skapa fred i Mellanöstern.
Det är dags att en gång för alla begrava den sorgligt inadekvata Bush-doktrinen om ett ”krig mot terrorn”. Det är inte väst mot öst, civilisation mot civilisation. Det är inte vår Gud mot er, och det finns inga rättfärdiga krigsangrepp. Tack, Blair, för att du med din ursäkt har påmint oss om det.
