”Denna bok ger mig kraft. Det finns så många citat med änglavingar, så mycket att bära med sig på tuben eller på demos, så mycket livgivande och uppviglande, så mycket att stjäla och göra till sitt.” Yolanda Aurora Bohm Ramirez, poet och transaktivist har läst Maria Ramnehills Ett transfeministiskt manifest och diskuterar i en passionerad recension transkampens utmaningar. Transrevolutionen är här.
Här är feministisk teori som inte sparkar in öppna dörrar. Inga jävla ”ge oss giftermålet!” eller ”ge oss lönen!” eller ”vi vill också inhysas i hetslagstiftningen!”. Allt det där som cis-media prånglade ut för några år sedan kanske börjar närma sig sanningen. Ramnehill flyttar fram de ideologiska positionerna för transkampen, hon breddar vår diskurs och polemiserar på ett åh, så behövligt vis. Här är kompromisslösheten vägen, målet och sanningen.
Ramnehill sätter fingret på vad transkvinnan i singularis är i allmänhetens ögon: exploatering. Oavsett om det är sexualiseringen av våra kroppar, när våra kroppar blir en freakshow, när vårt psyke görs intressant för studier, eller som en arena att utforska sig själv på är vi bara av intresse när vi kan finnas till för någon annan. Ramnehill sätter fingret på varför vi går i cirklar, på historielösheten som vi tvingats in i när cis-samhället suddar ut vår existens innan vi ens fötts.
Jag vill att denna bok ska ljuda startskottslikt in i den så kallade transrevolutionens andra andning: Jag vill ha en ljudbok, jag vill ha en föreställning, jag vill ha en uppföljande antologi med andra författare; jag vill ha en hel fucking franchise. Om inte Ramnehill vill göra det så kan jag, jag svär.
Ramnehill skriver ”begreppet könsidentitet som det förstås i dag skadar transpersoner” och menar att strävan efter en stabil könsidentitet eller att förstå sig själv och sitt genom en könsrollslupp bara sätter hinder för vad vi egentligen borde fokusera på: Hur förhåller jag mig till min kropp? Hur förhåller sig omvärlden? Vad behöver jag göra med den? Alla frågor som är helt frikopplade från ens könsidentitet, utan bara handlar om ens somatiska välbefinnande, men när trans betraktas som ett psykologiskt bekymmer så är det klart att identitet och inte kropp blir av högsta vikt.
Ramnehill säger att ”när Judith Butler pratar om kön som performativt missar hon halva poängen […] Könet har hela tiden suttit i den andres performativa blick. […] Den som hävdar att transkvinnor aldrig har haft mansprivilegier drar också undan mattan för en vettig och givande analys av patriarkatet” och detta är rätt nära att droppa fekalier i det blå skåpet. Men patriarkatet skiter i vårt kön och våra pronomen, patriarkatet bryr sig bara om hur vi uppfattas. Om vi inte är snälla tjejer, eller för att vi transkönas fråntas vi vår kvinnliga position i patriarkatet. Det är det som gör att transkvinnor som omvärlden ser som män kan tilldelas privilegier (som de kanske inte vet vad de ska göra av, men nonetheless), och det är det som gör att transkvinnor som omvärlden ser som kvinnor och tar plats eller står på sig eller ställer krav får skit.
Ramnehill säger att ”ett samhälle som föraktar femininitet som falskhet föraktar därför transkvinnor dubbelt, vi är de falska falska”.
Ramnehill säger att transaktivismen bekymrar sig med våra akuta problem (se: mord, tvångssterilisering och rättsosäkerhet); medan transfeminismen bekymrar sig med samhällets problem på lång sikt, med att ”avskaffa det system som förtrycker oss”. Författaren menar att transfeminismens syfte inte är att tillgängliggöra könsrollerna för transpersoner, utan att upplösa könsrollerna, att ”göra dem tomma på innebörd”, att först då blir en persons transstatus irrelevant. För vad är meningen med att även vi ska kunna inhysas i dem när det enda de gör är att upprätthålla ett samhällsdestruktivt status quo?
Denna bok ger mig kraft. Det finns så många citat med änglavingar, så mycket att bära med sig på tuben eller på demos, så mycket livgivande och uppviglande, så mycket att stjäla och göra till sitt. Men denna bok suger också ut en del kraft. Det finns vissa ogenomtänkta formuleringar som ”män, kvinnor och icke-kön”, som om folk som inte är binära inte har ett kön/könsidentiet.
Jag tror att det bara handlar om ett olyckligt ordval, särskilt med tanke på att det på andra ställen står exempelvis ”man, kvinna, genderqueer eller icke-binär”. Men det sticker i ögon och hjärta icke desto mindre, speciellt när resten av texten är så genomtänkt. Och detta än mer så i sammankoppling med eurocentrismen i textens vi. Den finns där och benämns nästan aldrig. I inledningen när författaren säger att västerländsk kultur har försökt sudda ut transpersoner ur historien och längre fram när de antika sumererna omnämns i och med att de hade HRT, men textens kontext är tveklöst vit. Det finns en stark sammankoppling och synergi mellan normbrott. Som transperson kommer du aldrig passa in i (cis)könsnormen. Som icke-vit kommer du aldrig passa in i (den vita) könsnormen. Som funkis kommer du aldrig passa in i (den funktionsnormativa) könsnormen. Som tjock kommer du aldrig passa in i (den smala) könsnormen. Alla dessa identiteter och många fler placerar oss till rutan ”annat” i formulär, till tillgängliga toaletter och omklädningsrum, bort från de normativa klädkedjorna som inte kan inhysa våra skeva kroppar.
Jag hittade en plats för min transidentitet genom mina erfarenheter och historia som brun, och jag hittade en plats för min brunhet genom mitt transskap. Andra har funnit en självklar resonans mellan sin asperger och sin icke-binäritet, mellan sin fethet och sin icke-binäritet, mellan sin rullstol och sin icke-binäritet. Jag vill inte ålägga författaren att avhandla den rasifierades upplevelse av att transkönas, eller alla andra intersektionella identiteter, i västerlandet eller globalt, hur skulle hon ens kunna? Men jag fylls ändå av en längtan till en text som bottnar lika bottenlöst i mig som hos mina systrar.
Men det finns en ödmjukhet i titeln, i att det finns med ett ”ett”, som att detta manifest inte är det allmängiltiga transmanifestet, men ett bland många, som en implicit uppmaning att ”aide skriv ditt eget manifest!” Inget är perfekt, visst? Men detta är jävligt nära. Tack, Maria Ramnehill
