Panelen bestod av Lisa Ericson, projektlederska för Funkisprojektet, Tobias Holmberg, vänsterpartistisk regionpolitiker, Finn Hellman, magisterstudent i handikappvetenskap, Veronica Kallander, vänsterpartistisk kommunpolitiker samt Christine Bylund, metodutvecklerska på Stiftarna av Independent Living i Sverige (STIL). Moderatrix var Anna Herdy, chefredaktris för Flamman.
Bylund konstaterade att funkispanelsamtal under Stockholm Pride är som julafton; samma tid varje år samlas samma personer och pratar om samma brist på ramper och teckenspråkstolkar. Ericson berättade att de få tolkar och transportabla ramper som finns tillgängliga är resultatet av många års träget tjat från hbtq-funkisaktivister. Hellman erinrade sig tiden då Pride hette frigörelseveckan och frågor om funktionshinder brukade avfärdas med ett ”Det där får du ta upp i handikapprörelsen”. Nog har det blivit bättre, men det är fortfarande dåligt.
– Det är inte så djäkla kul att bli stoppad i dörren eller att bli hänvisad till köksingången, sopingången, sade Kallander.
– Det är klart som fan att man kanske kan komma in, men hur kul är det liksom?
Holmberg sa att Norrköping Pride har varit tillgängligt till och från till följd av hans lobbande. Det är ofta enklare att ställa små krav på enskilda än att få till stånd övergripande insatser. Ericson påpekade att RFSL har antagit en tillgänglighetspolicy samt en proposition om att delta i kampen mot diskriminering av funktionsnedsatta. RFSL har därmed ett enormt ansvar.
– Plockar man bort en rättighet som man kanske uppfattar som främst en rättighet för personer med normbrytande funktionalitet, då kommer man också att ta bort många personers möjlighet att vara i hbtq-rörelsen, sa Bylund. Att vara allierad, att sätta ihop kamper på det här sättet är otroligt viktigt. Jag tror att det är förödande att prata bara om de här frågorna som funktionshinderpolitiska frågor. Det är frågor om mänskliga och medborgerliga rättigheter.
