Under 2015 års valkampanj till presidentposten sade Ing-wen Tsai att hon, om hon blev vald, skulle be de taiwanesiska urfolken om ursäkt för ”den missgynnade situation som de har försatts i”. Hon lovade även att ge pingpu (en samlingsterm för de urfolk som levde och till viss del fortfarande lever på slättlandet i västra delarna av huvudön) nationell urfolksstatus.

I dag är 16 folkgrupper erkända som nationella urfolk. De utgör omkring 530 000 invånare, närmare 2,3 procent av den totala taiwanesiska befolkningen. Urfolkens medborgerliga och politiska rättigheter skyddas av konstitutionen och deras ställning har uppgraderats successivt, men 11 urfolk saknar officiellt erkännande.

Den 1 augusti bad president Ing-wen Tsai å regeringens vägnar om ursäkt för ”det förtryck och den ojämlika behandling” som de taiwanesiska urfolken har utsatts för genom historien. Hon bad om ursäkt både till dem med nationell urfolksstatus och till dem som ännu inte blivit officiellt erkända. 

”Varför be om ursäkt? Därför att urfolken genom historien, av utländska makter och under olika regeringar, gradvis har blivit fråntagna sin mark och för att urfolken än i dag missgynnas utbildningsmässigt, hälsomässigt och ekonomiskt”, sade Ing-wen Tsai. 

President Tsai sade även att en konferens om Urfolksgrundlagen ska hållas, att ett center för urfolksrätt ska öppnas, att en statlig utredning gällande hantering av högaktivt kärnavfall på Pongso No Tao (Lanyu på mandarin) ska tillsättas och att samtal om att ta fram lagförslag som ska ge pingpuerna nationell urfolksstatus ska inledas före den 30 september.

Syftet är att öka urfolkens självbestämmande, stärka urfolkens rätt till språk samt förbättra urfolkens rättsliga ställning genom att se till att rättigheten att arbeta enligt principen om informerat samtycke före exploatering av mark och vattendrag följs på lokal och nationell nivå. President Tsai sade att hon dessutom vill ta ansvar för det förflutna och dess konsekvenser genom att inrätta en sannings- och försoningskommission i urfolksfrågor, som ska lyda under presidentkansliet. Till den samlade presskåren sade Ing-wen Tsai att ”autonoma regeringsmakter bör formas endast efter jämbördiga förhandlingar med urfolken”. Det riktade hon lika mycket till världens politiska ledare som till det taiwanesiska folket och kan ses i ljuset av att Taiwan – som fram till 1971 representerade Republiken Kina och Folkrepubliken Kina i FN:s säkerhetsråd – nu strävar efter att bli erkänt som en självständig nation.

– Vi måste ta ett han-kinesiskt namn för att få ett id-kort. Regeringspolitiken har de facto haft som mål att utplåna alla spår av vår existens, säger Jason Pan Adawai, medlem i Taiwanesiska samfundet för främjande av pingpuernas rättigheter.

Avgörande värde

Tsais ursäkt kommer efter att spanska (1626–1642) och holländska (1624–1662) kolonialmakter, den han-kinesiska Ming-dynastin (1662–1683) och den manchu-ledda Qing-dynastin (1663–1895), den japanska ockupationsmakten (1895–1945) och sedan 1945 den han-kinesiska Republiken Kina har fört varianter av assimileringspolitik baserade på tanken om kulturell och etnisk överhöghet. Tsais ursäkt kommer även efter en flera generationer lång kamp för ett värdigt liv och ett officiellt erkännande.

Ursäkten har ett avgörande värde, men den rör det förgångna. För att få en innebörd även för nutiden och framtiden behöver alla landets urfolk få nationell urfolksstatus och Urfolksgrundlagen följas. Det anser många av dem som under detta millennium på olika sätt arbetat med att stärka urfolkens ställning i Taiwan. Bland dem finns Kawlo Iyun Pacidal, en av grundarna till Amis försvarsallians och sedan april 2016 parlamentsledamot för Nya maktpartiet, Kolas Yotaka, tidigare producent vid Taiwans urfolks-tv och sedan april parlamentsledamot för Demokratiska framstegspartiet, och Jason Pan Adawai, journalist med urfolksfrågor som specialområde och medlem i Taiwanesiska samfundet för främjande av pingpuernas rättigheter, som arbetar utifrån en jämställdhetsagenda.

Jason Pan Adawai har organiserat flera kampanjer för ett officiellt erkännande av alla Taiwans urfolk och är en av organisatörerna bakom uppropet som hölls utanför parlamentet den 16 juli, vid vilket president Tsai uppmanades att hålla sitt löfte från presidentvalkampanjen och ge pingpuerna nationell urfolksstatus.

– Det är bra att presidenten ska inrätta en sannings- och försoningskommission, men för att kommissionen ska vara trovärdig behöver den ha mandat att skapa politiska ramar och se till att de lagar som finns också följs. Och den måste ha mandat att undersöka tidigare regeringars och den nuvarande regeringens politik som har lett till diskriminering och uteslutande av pingpuerna, säger Jason Pan Adawai.

Fram till nyligen har många parlamentsledamöter motsatt sig ett officiellt erkännande av fler urfolk, några i rädsla för att det skulle medföra ökade kostnader för staten, andra för att budgeteringen skulle förbli densamma medan antalet berörda (av till exempel modersmålsundervisning) skulle öka. Farhågorna finns kvar men attityden håller på att förändras och det stora flertalet parlamentsledamöter ser i dag nödvändigheten av att höja ambitionen för landets urfolkspolitik med en annan lagstiftning och en bättre praktik.

En urfolkslag antogs 2005. Den erkänner urfolkens rätt till språk, utbildning, hälsovård, social säkerhet och rätt att kunna bevara sina traditioner. Den säger också att urfolken ska konsulteras före exploatering av mark och vattendrag, men när Urfolkslagen följs sker det alltsomoftast efter omfattande folkliga protester och utdragna rättsliga processer. I de fall Urfolkslagen kommer i konflikt med andra lagar och förordningar är den underordnad.

– Urfolkslagen kan till exempel ge ett urfolk rätt att förvalta sitt traditionella territorium och naturresurser, men den är underordnad de förordningar som gäller till exempel nationalparker. Det betyder att de folk som har urfolksstatus, de från högländerna, inte kan bruka sin skog och går miste om inkomster som turistnäringen får från de områden som är omvandlade till nationalparker, säger Jason Pan Adawai och tillägger:

– De urfolk som lever vid kusten och på de mindre öarna har liknande erfarenheter. Även där är urfolkslagen underordnad de nationella lagarna som gäller fiske och turism och underordnad försvarsmaktens behov.

– När det gäller brott mot urfolkslagen sker de ofta i samband med utvecklingen av turistnäringen. Hotell, nöjesparker och andra anläggningar har byggts, i kust- och bergstrakter som är traditionella urfolksterritorier, efter att staten, lokala myndigheter och eller företagen har presenterat underlag och rapporter som har varit inkorrekta eller godkända av falska experter. 

Det kanske mest kända rättsfallet går tillbaka till 2004 då kustlänet Taitung gav Miramar Group tillstånd att bygga en hotellanläggning i byn Fudafudak (Shanyuan på mandarin). Byborna informerades brevledes om att de skulle riva sina hem och flytta. Någon förklaring gavs inte. Det lokala urfolket amis gick samman med miljöaktivister kring en stämningsansökan som har lett till domstolsförhandlingar, beslut, överklagande och nytt beslut i Kaohsiungs förvaltningsdomstol, där amis-aktivisten Shu-Ling Lin och de andra 13 målsägarna 2014 åter fick rätten på sin sida. Domstolen kom fram till att de ansvariga myndigheterna bröt mot Taiwans motsvarighet till miljöbalken när de underlät att göra en miljökonsekvensanalys. Beslutet ledde till ett stopp i byggandet av den då nästintill färdiga hotellanläggningen, men det överklagades. I september 2015 kom det senaste domstolsbeslutet. Domstolen underkänner den i efterskott framlagda miljökonsekvensanalysen, eftersom tre av de åtta beslutsfattarna saknar den kompetens som krävs, och har ålagt de ansvariga myndigheterna att dra tillbaka Miramar groups byggtillstånd.

Att Tsai-administrationen vill stärka urfolkens rättsliga ställning visar på att presidenten och regeringen är medvetna både om att Urfolksgrundlagen är otillräcklig i sin utformning och ställning i relation till andra lagar och att myndigheter kontinuerligt bryter mot den.

Registrering och id-handling

Dessutom omfattar inte Urfolksgrundlagen de elva urfolken utan nationell urfolksstatus. Att arikun, babuza, hoania, ketagalan, kaxabu, makatao, papora, pazeh, siraia, taokasa och tavorlong är urfolk är bekräftat av antropologer som under den japanska ockupationsmakten kartlade landets urfolk. Men sedan 1950-talet (och särskilt under Kuomintangs [Nationalistpartiets] militära undantagstillstånd, även kallad Vita terror-eran, som varade från 1949 till 1987) har slättlandsurfolken utsatts för stark han-kinesisk assimileringspolitik och således till stor del förlorat sina språk och traditionella livsstilar. Detta till trots har många behållit sin ursprungliga identitet och sina traditioner samtidigt som de har antagit den nya påtvingade identiteten och språket, och under detta millennium – i takt med att de officiellt erkända urfolken fått sin ställning stärkt genom nya lagar – sökt nationell urfolksstatus. Att få ett officiellt erkännande som urfolk rör mer än tillgång till mark (till exempel självförsörjning och bostad) och språk (till exempel offentligt finansierad läroboksframställning och modersmålsundervisning), en urfolksstatus innebär även att bli fri från assimileringspolitiken som bedrivs i detta nu.

År 2003 infördes en namnlag som tillåter urfolken att registrera sitt namn med kinesiska tecken och få det romaniserat, med andra ord ha det på id-handlingar, vilket tidigare var förbjudet. Denna lag omfattar de 16 urfolken som har nationell urfolksstatus medan de andra 11 urfolken fortgående måste ta ett kinesiskt namn för att få id-handlingar.

– Det stämmer, vi måste ta ett han-kinesiskt namn för att få ett id-kort. Regeringen anser oss vara utplånade, vilket enligt beslutsfattarna betyder att vi varken får registrera våra modersmålsnamn eller kan få ett id-kort med vårt modersmålsnamn. Regeringspolitiken har de facto haft som mål att utplåna alla spår av vår existens, säger Jason Pan Adawai och tillägger:

– Pingpu-folken har inte en enda politisk representant, varken på lokal eller på nationell nivå, som kan föra vår talan. Våra kulturer och våra språk saknar skydd och vi får inget stöd alls för att kunna rädda de kulturella uttryck som fortfarande lever.

– Det finns statligt finansierade läkarmottagningar för urfolk, speciella medicinska utbildningsprogram för urfolksläkare- och sjuksköterskor, med offentliga medel finansierade läroböcker och med offentliga medel finansierad modersmålsundervisning. Det finns kvoterade platser för urfolk i parlamentet, statligt finansierad urfolksmedia och med offentliga medel finansierade nationella och lokala kulturella projekt i syfte att stärka och bevara urfolkens traditioner, livsstilar och konstnärliga uttryck. Pingpuer är förvägrade dessa sociala tjänster och utestängda från Taiwans politiska beslutsfattande.

Modigt steg

Under sommaren har parlamentsledamöter för Nationalistpartiet sagt att de vill att partiet, med ordförande Hsiu-chu Hung i spetsen, också ska be urfolken om ursäkt. Hung har svarat med att ifrågasätta Tsais motiv till att be om ursäkt, har sagt att ”urfolken inte behöver en ursäkt utan en regering som är kapabel att ro sin politik i hamn”, att ”Nationalistpartiet står fast vid sin politik att stärka urfolkens tillgång till de sociala tjänsterna” och påmint om att det var under Nationalistpartiets och president Mas tid vid maktens som Urfolksgrundlagen drevs igenom. Frågan om officiellt erkännande av pingpu-folken har Hsiu-chu Hung avstått från att kommentera.

Taiwan är som sagt inte erkänt av världssamfundet och har inte skrivit under FN:s urfolksdeklaration från 2007. Ändå har Jason Pan Adawai tillsammans med andra representanter för Taiwans urfolk (både de officiellt erkända och de andra) deltagit vid flera av FN organiserade forum för urfolk. Men till skillnad från representanterna för de officiellt erkända urfolken har Jason Pan Adawai inte fått ekonomiskt stöd av den taiwanesiska staten för att delta.

– Även om hon inte gav pingpuerna ett officiellt erkännande var det hon gjorde mycket positivt och ett stort steg i rätt riktning. Hon bad om ursäkt för den assimileringspolitik som har utplånat pingpuernas kulturer och språk och lett till att människor har förlorat sin identitet, säger Jason Pan Adawai och förklarar:

– Hon verkar oförfalskat vilja rätta till de fel som har begåtts i det förgångna, göra förändringar som ska stärka urfolkens rättigheter och arbeta för att erkänna pingpuerna.

– I och med detta har hon tagit ett modigt steg, men det kan leda till konflikter och större splittring i samhället. En del oppositionspolitiker och grupper med stora kapitalintressen säger att hon har gått för långt, medan en del aktivister anser att hon inte har gått tillräckligt långt. Jag anser att det är en historisk dag. Pingpuer har kämpat i decennier mot rasistiska, diskriminerande regeringar som har sagt att vi inte är urfolk, att vi inte existerar, och tillämpat en utrotningspolitik mot oss som har fått till följd att vi är nästintill utplånade.

– Det verkar nu som att det finns hopp för pingpu-folken, för våra kulturers återupplivande, och som flera av mina vänner och klanmedlemmar säger: Den första augusti 2016 kan komma att bli en milstolpe i Taiwans historia.