Den 23 juli satte regeringen med Matteo Renzi i spetsen sin namnteckning på det dekret som ger grönt ljus åt lagen som tillåter samkönade par att ingå formellt partnerskap. Redan dagen efter vigdes det första paret i en liten kommun utanför Bologna. Och väntelistorna är långa.

– Självklart är det en viktig lag, säger Carla Catena ordförande för organisationen Arcilesbica i Bologna. Men skyndar sig att tillägga:

– Men vi är inte nöjda med lagens utformning, vilken tydligt markerar att vi som tillhör hbtq-communityn inte anses likvärdiga, och inte heller ses som potentiella föräldrar, säger hon.

Samkönade par som registrerar partnerskap får rättigheter gentemot varandra som gäller vid sjukdom och beslut som rör ingrepp under sjukdom, organdonation och arv. Men viktiga och symboliska frågor har efter strid lämnats utanför. En gäller det som iItalien kallas ”stepchild-adoption”.

– Den del som skulle ge oss möjlighet att bli föräldrar, antingen genom att adoptera en partners barn från tidigare förhållande eller bli föräldrar till ett gemensamt barn i ett lesbiskt förhållande lämnades utanför, säger Carla Catena.

Foto: Irene Moretti

Ett steg på vägen

Arcilesbica har lokalorganisationer över hela landet och är därmed landets största organisation för den lesbiska communityn. Organisationen firar 20-årsjubileum i år och kampen för lika rättigheter för samkönade par som lever tillsammans har varit viktig. Sedan januari i år och fram tills att lagen antogs i maj anordnade de tillsammans med andra organisationer otaliga demonstrationer – ett annars ganska ovanligt inslag i Italien – under hashtaggen #VaknaItalien för att skapa allmän opinion och pressa politikerna till att rösta ja till lagen.

– Jag vill dock tillägga att det här inte är det slutliga målet för vår kamp, utan bara ett steg på vägen mot självbestämmande. Och vi har ett stort arbete framför oss för att få människor att våga komma ut, säger hon.

Och just det faktum att många homosexuella inte vågar komma ut i Italien eller lever undanskymt i samkönade relationer har i och med lagens ikraftträdande visat på en del utmaningar.

– Det lesbiska par som stod först på listan för att ”gifta sig” här i Bologna valde dagen efter att ställa in och avvakta när de förstod att ceremonin annonserades ut och både allmänhetens och det mediala pådraget såg ut att bli stort, säger Catena.

Som menar att alla inte är aktivister och därför måste ha rätt att välja att ingå partnerskap i en privat ceremoni.

– Många av dem som står på väntelistorna, som sägs uppgå till 60-80 par här i stan, är par som redan har varit tillsammans länge. I några fall är en partner sjuk och paret behöver rättigheterna officiellt erkända för att bättre kunna hjälpa varandra genom sjukdom, säger hon.

Första som gifte sig

Enligt Catena har hatet mot homosexuella kommit upp till ytan i offentligheten under debatterna som pågått under året.

– Det var som om en slöja drogs undan och de mest fruktansvärda saker kom fram, särskilt i de politiska debatterna i parlamentet, vittnar hon om.

Hatet mot homosexuella är starkt relaterat till våldet mot kvinnor, menar Catena.

I Italien mördas i snitt en kvinna var 48:e timme och det finns ingen lag mot homofobi.

Även om de flesta verkar enade om att folket är mer progressiva än både politikerna och kyrkan så har det italienska samhället långt ifrån en enad öppen inställning till lhbtq-communityn.

När Elena Vanni och Deborah Piccinini gifte sig i Bologna dagen efter att regeringen firmat det dekret som fick lagen att träda i kraft sade borgmästaren, Fausto Tinti, som förättade ritualen att ”på institutionell nivå har vi nått målet, men det återstår en kulturell väg som samhället måste vandra för att förstå att detta vinner vi alla på.”

Italien är ett av de sista länderna i Europa att anta en lag om registrerat partnerskap. Att det har dröjt så länge, menar Catena, beror på kyrkans starka ställning i samhället.