Vi har sett henne på olika demonstrationer i Stockholm. Mot gränserna. Mot flyktingpolitiken. Läsandes texter med en speciell glöd, en särskild förmåga att hålla hoppet uppe. I veckan släppte hon sin senaste låt Jag och mina gäris. Felicia Mulinari träffar poeten och artisten Seluah Alsaati för att prata om idiotiska killar, poetisk inspiration och kultur som politiskt verktyg.
Jag tjuvlyssnade på Jag och mina gäris på spotify och tycker det är din bästa hittills. Samtidigt så skiljer den sig lite i sitt uttryck genom att vara mer personlig och mindre direkt politisk kanske. Vill du berätta lite om den?
– Ja. Jag vill inte bara skriva en viss typ av texter. Vill inte att det ska vara såhär, bara plakatpolitiska till exempel. Allt som jag rappar om i den sista låten har hänt, det är taget från verkligheten, från olika keffa snubbar. Till exempel att någon sade att jag var hans nummer 201, det är en true story.
Haha, jag känner igen mig i många av dem, tyvärr. Vad tänker du kring att skriva om kärlek, och att specifikt som feminist skriva om snubbar och kärlek?
– Just nu är jag rätt less på kärlek till snubbar, precis som låten säger. Om kärlek. Jag vill ha tre grejer; någon som är politiskt, som är bra i det intima och som är socialt normal, typ svarar på sms. Det verkar vara omöjligt att hitta en kille som är så. Antingen är det någon som är fin att ligga med men politiskt inte fattar någonting eller tvärtom, ja du fattar.
Som sagt, känner igen mig. ”Bara jag, jag och mina gäris” helt enkelt.
– Det kändes svårare först att skriva den här låten, killar jag kände som tyckte jag hatade män, och så rädslan för att lämna ut sig själv. Men samtidigt så handlar den om kollektiva erfarenheter som vi har, och därför kändes det ändå nödvändigt och enkelt att skriva den.
Jag och mina gäris–videon kommer nu i veckan, men du lyckades ändå skriva en låt som svar på civilministerns utspel om tiggeriförbjud förra veckan?
– Ja, jag la barnen vid nio och så skrev jag till tolv. Sen satte jag flowet nästa dag. Jag blir väldigt känslosam av det politiska läget. När jag blir arg går jag in i ett nästan maniskt workmode, blir bara färdig liksom. Tror också det finns ett behov för den här typen av snabba svar också. Den är ju också lite humoristiskt och ja, det hörs ju få motröster i debatten.
Det var ju samma med Min kropp är min, att den kom kort efter de rasistiska efterspelen av Köln och kunde tjäna som både låt och politiskt verktyg i debatten om patriarkatet och rasismen. Har du alltid skrivit dikter och texter så, som reaktion när du blir förbannad?
– Det började egentligen med att jag brukade hålla tal på demonstrationer. Och så kom någon fram någon gång efteråt och frågade om jag höll på med spoken word. Efter det så körde jag alltid lite dikt i talen, och märkte att det fick mycket bättre respons. Man kan prata hur mycket statistisk som helst men ingen bryr sig, det är känslorna som får folk att fatta. Det är det som är kulturens roll i rörelsen och kampen, känslorna alltså.
Vad fint sagt. Att poesin kommer från torgmöten och talet alltså. Hur tänker du kring termen politisk poesi och på benämningen plakatpoesi, att de har sån negativ klang?
– Hmm. Jag förstår vad du menar men där jag verkar mest, i sociala rörelser och så, så tror jag inte det har sån negativ klang så jag har aldrig känt på det. Men ja, att det kanske inte ses som riktig poesi av vissa grupper eller så?
Ja kanske. Men det är som du säger, det beror ju på vem man pratar med.
– Det händer ju mycket med poesin i förorten nu, med Revolution Poetry och andra feta grejer. Men mycket av det är ju muntligt, den typen av poesi finns ofta inte tryckt.
Hur tänker du kring det, är det av eget val, eller för att det skriftliga och det tryckta historiskt sett varit vitt och tillhört övre skikt och mellanskiktet?
– Det senare tror jag. Men en sak i taget. Vi tar över här, gör vårt egna rum, och så tar vi över mer sen.
Du håller ju på med poesi, spoken word, men också hiphop. Hur kom det sig att du började med musiken just?
– Det hade alltid varit en barndomsdröm, att hålla på med musik alltså.Jag fick en trettioårskris och tänkte att det hade varit nice att vara artist i sitt liv. Har alltid varit naiv och tänkt att jag klarar allt. Så jag testade och i början sade mina polare ba asså du måste lyssna på beatet Seluah. Men jag jobbade och ja, sen lärde jag mig det. Jag inspireras av Silvana Imam, Parham och Erik Lundin för deras fantastiska texter. och så, även om jag kanske aldrig blir lika bra som dom.
Jo klart du är! Jag har ju sett dig på olika demonstrationer när du läser och du har alltid sån wibe och strålar ut så mycket hopp, trots att du rappar om den allmänna politiska depressionen som råder. Är du hoppfull om samtiden eller är det liksom en del av din poetiska estetik?
– Jag tror att det är viktigt att få människor att känna att det, trots att allt är som det är, att det gör skillnad vad de gör. Att det gör skillnad att gå på en demonstration, att organisera sig, att ta ställning.
Vad ger dig hopp då?
– Andra människor som kämpar.
