– Vi vill ha orädda politiker tillbaka.

När Feministiskt perspektiv träffade Inger Ashing, Rädda Barnens ordförande, i Almedalen i somras lanserade organisationen sin kampanj #orädd. I filmen läser barn, som flytt sitt land, upp Stefan Löfvens tal som han höll på Medborgarplatsen i början av hösten 2015, på ett evenemang ordnat av Refugees Welcome. I Almedalen fanns också möjlighet för vem som helst att hålla talet och spela in sig själv. Nu finns en film med flera kända personer som läser upp delar av talet.

Inger Ashing säger att det är svårt att förstå att det bara gått ett år sedan förra almedalsveckan.

– Förra året delade politikerna vår bedömning. Vi hade Morgan Johansson med på våra event och vi pratade om behovet av säkra vägar och ett bra mottagande och vi upplevde det som att det fanns att stort folkligt stöd och tung politisk uppbackning. Sedan vände politikerna – och till viss del allmänheten. Nu har vi gjort den här kampanjen för att påminna statsministern om hans tal, och hans politik. Regeringen borde leva upp till det som sas då, helt enkelt.

– Namnet ”orädd” syftar också på vad allmänheten borde vara. Det är oroande åsiktsströmningar vi ser nu med protester mot flyktingboenden och så vidare. Det är något som många av våra lokalt aktiva märker av, det kan bli riktigt hotfullt för vissa av dem. Det är viktigt att vi fortsätter att stå upp för det vi anser är rätt, också lokalt. Men nu riskerar man verkligen något när man står upp för asylrätten.

– Konsekvenserna av den tillfälliga lagen kommer att bli omfattande. Det kommer att bli stor skillnad i villkor mellan olika barn. De flesta från Syrien har inte flyktingsstatus. De kommer få tidsbegränsade uppehållstillstånd utan möjlighet till familjeåterförening. Det kommer att skapa otrygghet, utsatthet, psykisk ohälsa, osäkerhet och försvåra möjligheter till etablering.

Stor fråga

Gunilla Hallonsten är tillförordnad chef för Svenska kyrkans internationella verksamhet och Maria Södling är ansvarig för arbetet med migrationsfrågor på kyrkokansliet i Uppsala. De berättar om kyrkans omfattande och växande verksamhet för asylsökande. På kyrkokansliet finns jurister, ett nytt team, ”Team migration” har byggts upp, och informationen på nätet har stärkts genom satsningen ”Support migration”.

– I församlingarna är detta en väldigt stor fråga. Det är en del av den diakonala verksamheten, och förra hösten utökade vi kapaciteten kraftigt och byggde närmast upp en krisorganisation. Vi har också utökat kontakten med stiften i den här frågan och jobbar på olika sätt för att stärka alla församlingars möjlighet att agera stödjande på ett bra sätt, säger Gunilla Hallonsten.

Innan beslutet fattades i riksdagen den 21 juni lade Svenska kyrkan ner mycket kraft på att försöka mildra förslaget till den tillfälliga lagen. Bland annat skrev man ett kritiskt remissvar och uppvaktade socialförsäkringsutskottet partivis, med närvaro av biskopar. Dessutom kallade biskopen i Linköping till ett eget möte med ”sina” ledamöter, de som är hemmahörande i stiftet. Biskoparna skrev också en gemensam debattartikel i Dagens nyheter.

Ökad utsatthet

Kyrkans representanter pekar också på en annan stor förändring som skedde redan tidigare, men inte har uppmärksammats lika mycket som förändringen med den tillfälliga lagen. Den 1 juni försvann rätten till ersättning och boende för dem som fått avslag och kommunerna var enligt representanterna ofta nästan oförberedda på detta.

– Regeringen menar ju att dessa personer helt enkelt borde kunna lämna landet, de är färdigbehandlade, men verkligheten ser inte ut så – de här människorna stannar kvar. Hur tänkte staten här? Kommunerna förhåller sig till vistelsebegreppet, de som befinner sig i kommunen har vissa rättigheter och då kommer människorna till bland annat kyrkan också. Den här lagändringen närmast smögs igenom, säger Maria Södling.

– Morgan Johansson var mycket tydlig med att syftet med den tillfälliga lagen var att minska antalet människor som kommer hit, men det hade minskat redan innan. Det berodde på helt andra saker, och inte på den nya lagen. Med den nya lagen kommer det bli långa väntetider och mycket extraarbete för Migrationsverket. Integrationsprocessen kommer att försvåras, och att familjeåterföreningar nu inte blir möjliga för de flesta kommer bland annat leda till att färre kvinnor och barn kommer att kunna komma till Sverige, vilket ju är ett jämställdhetsproblem. Fler kvinnor och barn kommer också sätta sig i båtar nu, istället för att kunna åka säkrare till Europa. För oss har det varit mycket akut krishantering redan och detta kommer att öka, när fler får avslag så kommer fler människor hamna i utsatta situationer.

– Det är anmärkningsvärt att det finns en sådan bristande förståelse för att det är en mänsklig rättighet att söka asyl och att asylrätten dessutom har blandats ihop med arbetslinjen. Alla andra förslag som har framförts bortser från att asylrätten är absolut. Vi kan ha kvotflyktingar, försöka få till en bättre fördelning av asylsökande inom EU och hjälpa mer i närområdet – men dessa åtgärder kan aldrig ersätta asylrätten eller hindra människors möjligheter att ta sig till olika länder och söka asyl. Det blir också en uppgift för oss i civilsamhället att bevaka hur tillfällig den här lagen kommer att bli.

Blottar okunskap

Madelaine Seidlitz är jurist på Amnesty i Sverige med ansvar för flyktingfrågor och migration. Hon är förvånad över att så få röstade emot lagen i omröstningen i riksdagen. Innan omröstningen hade hon möten med politiker och under almedalsveckan hade hon uppföljande möten. Dagen innan omröstningen hade Amnesty en helsidesannons i stora tidningar. Hon är frustrerad över sina möten med politiker.

– Många politiker säger att ”lagen är skit, men vi hade inget val”. Det är märkligt och väldigt svårt att bemöta. Jag har också varit med om att politiker har haft listor med talepunkter om ”varför lagen behövs”. Det har också uppstått en helt ny retorik, med ord som ”systemkollaps” och så vidare.

– Många politiker blottar en stor okunskap när vi möter dem – de vet inte hur en asylprocess ser ut. Det skapar svårigheter för oss som påverkansorganisation. Hur ska vi pedagogiskt få igenom vårt budskap i detta om politiker inte förstår grundläggande fakta? Det har också varit svårt att nå ut medialt, nyhetsbevakningen har varit väldigt bristfällig, nästan ingenting har skrivits.

Hur civila samhället ska hantera situationen är än så länge ganska osäkert, de exakta effekterna är osäkra och oförutsägbara.

– Något av det allra mest upprörande med hela situationen är ju att vi vet att lagen kommer att få negativa effekter, att den inte kommer att ha några positiva effekter och att det handlar om signalpolitik i första hand. Politikerna anpassade sitt budskap och sin politik efter vad de trodde att folk ville höra. Det är populism helt enkelt, säger Inger Ashing och fortsätter:

– Sedan är det också en form av försök med signalpolitik gentemot EU – att visa att Tyskland och Sverige inte kan göra allt. Och ytterst är det förstås en signalpolitik mot människor på flykt och det är ju det mest förfärande. Regeringen vill skicka signalen att ”hit är ni inte välkomna”. Sverige har gått från att spela rollen av humanitär stormakt till att tävla i den absoluta bottenligan.

Bevakar människovärdet

Madelaine Seidlitz delar Inger Ashings bild.

– Omsvängningen mellan oktober och november förra året är helt obegriplig. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att det handlar om att hitta en linje som kan funka inför nästa val, i princip, för S. För MP:s del är detta dock sämre.

– Hur detta kommer att bli är omöjligt att veta, men det är sannolikt att det kommer att få ganska förödande konsekvenser. Massa folk kommer att må dåligt och det kommer leda till större problem med integrationen. Då finns en risk att människor inte tolkar dessa problem som konsekvenser av lagen utan att det leder till mer rasism.

Svenska kyrkan ser en liknande risk.

– Många av dem som kommer är såklart traumatiserade, och får man då inte trygga omständigheter så blir det svårare att repa sig. På flyktingboendena finns frustrerade och otrygga människor som ingenting annat kan göra än att vänta. Samhället har genomfört en systematisering av utanförskap. Folk är här, men ändå inte. Alla ska med, utom vissa, säger Maria Södling.

– Vi står naturligtvis upp för demokrati och demokratiskt fattade beslut, men det är också vår uppgift som kyrka att bevaka människovärdet. Det handlar om rättvisa.