Proffsboxning blev tillåten 2007, det är en sport som ses som lite ful och smutsig. Men där ryms också möjlighet att bryta mot normer och skapa rum för något omstörtande och häftigt. Det skriver Mathilda Piehl som i lördags såg kampen mellan Klara Svensson och Mikaela Laurén om vem som skulle bli Ringens drottning på Hovet i Stockholm, en match som föregåtts av sedvanliga psykningar mellan kombattanterna.
”DÖDA DEN JÄVLA FITTAN, döda henne!” Överallt runtomkring mig står det stora män med tatueringar på halsen och skriker allt vad de orkar för att egga på sin favorit. ”Döda den jävla fittan, döda henne!”
Även mitt sällskap, en förskolelärare från landet, verkar ha tappat det helt och skriker på död. Själv vågar jag knappt titta, det är rond sex och jag tänker, va fan de dödar ju varandra, någon kommer att dö.
Det rinner blod, någon i teamet tejpar snabbt ihop ett öppet sår men efter någon minut sprutar blodet. Slagen matar i osannolikt tempo mot boxarnas huvuden. Matchen är den största mellan svenska proffsboxare någonsin och har varit extremt hypad länge med offentliga psykningar från båda håll.
Mikaela Laurén och Klara Svensson är kvällens huvudnummer på Hovet och vi åskådare värmer upp med några herrmatcher. Stämningen på Hovet är först tam, men när de sista herrarna lämnar ringen publiken koka. Klara Svensson går in till titellåten She’s a Lady, med mord i blicken. Publiken vrålar att någon ska dö.
Mikaela Laurén äntrar lokalen med egen rappare, drottningkrona och med en lång mantel som några lyckligt lottade farbröder får äran att bära upp. Drottningkrona. Det var en boxningsgala där drottningen, en tidigare elitsimmare som suttit på kåken utan att ange sina kumpaner, slogs blodig. Där tatuerade muskelberg skrek på död.
Proffsboxning blev tillåtet först 2007 i Sverige och det är en kontroversiell sport. Det är en sport som etablissemanget ser ner på. Den är lite ful, smutsig, underklass, bad ass. Kanske är det just det som är grejen. När ett normbrott sker. När alla som deltar på ett eller annat sätt har erfarenhet av att behöva förklara sig. När sporten dessutom inte är så stor och varje utövare blir viktig. Då skapas också ett utrymme för något annat, något annorlunda, omstörtande och häftigt.
Jag såg en prinsessa besegra en drottning och jag såg svett, blod och fullkomligt galna dödliga blickar och nävar. Jag var rädd, kissnödig, darrig och hade ont i magen.
Efter ett helt liv inom idrottsvärlden var det också första gången någonsin jag såg män heja fram kvinnor på riktigt, utan en glimt av överlägsenhet i blicken. Jag såg också tjejer i fantastiska, tajta fodral med höga klackar sitta längst fram där kroppsvätskor skvätte och huvuden studsade. Jag såg en mamma som backade sin dotter hela vägen upp i ringen. Jag två elitidrottare som bokstavligt talat satsade allt, hedern, ansiktena, livet. Med stöd.
Det var mäktigt.
PS, Förlåt alla boxare, jag kan inget om sporten. Själv är jag hästtjej, den idrott som orsakar flest dödsfall, och har aldrig någonsin blivit framhejad av någon annan än medhästtjejer. DS
