En av sommarens stora feministiska debatter var om det franska förbudet mot burkinis och frågan om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Förbudet upphävdes efter stora protester, men koloniala missförstånd om konflikter mellan islam och sekularism lever fortfarande kvar, menar Per-Erik Nilsson, postdoktor vid Centrum för forskning om religion och samhälle i Uppsala.
Förbudet mot burkinis stigmatiserar inte bara muslimska medborgare, det är utomrättsligt, som den franska författningsdomstolen slagit fast. Enskilda borgmästare kan inte ta sig friheten att inskränka en rad av konstitutionen och internationella fördrag okränkbara rättigheter. Till detta ska också läggas att förbudet skriver in sig i den långa franska patriarkala besattheten att reglera och disciplinera kvinnliga kroppar. Något som går stick i stäv med landets så omhuldade jämlikhetsideal.
När burkiniaffären eller burkinigate diskuteras i svenska medier nämns ofta den franska sekularismen som en orsak till att just fransmän har så svårt för islamiska symboler på stranden, i det offentliga rummet eller i skolan. Sekularism förklaras vara en strikt åtskillnad mellan stat och kyrka, politik och religion som på något sätt skulle innebära att muslimska medborgare inte får klä sig efter eget tycke. Problemet här är att detta bygger på grava missförstånd av vad sekularism är och inte är i den franska kontexten.
Fransk sekularism brukar vanligtvis härledas till en lag från 1905 där stat och kyrka separerades. Men, det är fel att prata om en regelrätt separation mellan stat och kyrka; politik och religion. I Frankrike har den katolska kyrkan särskilda juridiska och ekonomiska band med staten. Närmare en femtedel av de franska grundskolorna är katolska friskolor och den ena konservative politikern efter den andra lyfter fram vikten av att framhålla Frankrikes katolska värdegrund och sunda moral – som inte sällan anses vara som inkompatibla med islamiska seder och bruk.
När det gäller förbud mot burkinis och tidigare mot slöjor i offentliga skolor och heltäckande slöja i det offentliga rummet, har dock en av grundprinciperna i lagen från 1905 omvänts. Lagen föreskriver nämligen att staten inte ska erkänna eller finansiera religiösa samfund. Med andra ord skall staten vara neutral inför medborgares religiösa identiteter. Exempelvis ska inte en lärare förespråka vad som anses vara religiösa normer för sina elever.
I förarbetena till lagen framhålls även risken att låta intoleransen triumfera genom att lagreglera medborgares klädsel. Numera kräver staten att medborgare skall vara neutrala inför staten. Detta förefaller än mer bisarrt när ledande franska politiker i nationella medier bekänner sin katolska tro och samtidigt säger sig utöva sin religion i diskretion samtidigt som muslimska skolelevers vardagliga klädesplagg tolkas som islamiska symboler runt om i landet – må det vara en kjol som är för lång, en tröja inköpt i Algeriet eller ett hårband som ses som en slöja.
Sekularism har i Frankrike kommit att bli ett begrepp som betyder allt och ingenting. Det pågår en ständig strid om vems tolkning som ska ges företräde. Just nu förefaller den tolkningen som utmålar islam och muslimer som inkompatibla med franska värderingar vinna. Att det är en tolkning som delas av politiker från den ateistiska radikala vänstern till den katolska extremhögern är förvisso sant, men att sekularism i sig skulle vara inkompatibelt med islam är ett resultat av nygamla ideologiska övertygelser och inte en lång tradition av specifikt sekulära värderingar.
Att då påstå att fransk sekularism i sig orsaken till att burkinin eller slöjan inte accepteras i Frankrike är att göra samma felläsning av den franska sekularismens rättsliga grund som Manuel Valls, Nicolas Sarkozy, och Marine Le Pen.
