I fredags var det premiär för föreställningen Svenska hijabis på Dramatens Lilla elverket. Tillsammans på en djup scen med svarta draperier tar Benin Al-Najjar, Ruhani Islam, Maryam Dinar, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour plats. De är fem svenska hijabis, kvinnor i slöja eller hijab, som fyller föreställningen med sina erfarenheter och berättelser. Tillsammans med regissören America Vera-Zavala dramatiseras deras berättelser välarbetat, välrepeterat och välformulerat. Det berör från den första repliken till den sista.

Skådespelarna står alla med stadiga blickar och berättar om hur de ifrågasätts av samhället. Ibland med glimten i ögat, ibland med hopplöshet. Och publiken följer vad blickarna förmedlar. När Benin Al-Najjar berättar om sitt samtal med mentorn på gymnasiet och den konstanta motfrågan hen har är ”Kommer du inte bli bortgift efter gymnasiet?” skrattar publiken lätt åt absurditeten. Medan samhället påstår att det är föräldrarna som begränsar hijabis får vi i denna uppsättning se det omvända, hur hijabis begränsas av samhället. Vad det innebär när individer reduceras till en fördom.

Största sveket

Genomgående används sjalar i olika färger på scenen. De omvandlas från draperi till boxningsring för att sen flätas, allt under konstant rörelse och under en process av berättande. Hijabin Sarah Ameziane byter om till sina träningskläder inuti en cirkel av sina systrar som håller upp sjalarna. Hennes händer är lindade och hijaben sitter tajt när hon gör burpees, snabbt upp och ner. Jag tänker att detta är något FIBA (internationella basketfederationen) och Svenska Basketbollförbundet, som förbjudit tjejer att använda hijab på elitnivå, borde ta del av.

Sarah Ameziane berättar strax därpå om hur hon blev trakasserad på tunnelbanan i en vagn som var full och tyst. Hon berättar hur hon såg en ung kille och tänkte ”bror, varför stod du inte upp för mig”. Bakom henne börjar en kanon av frågor ”bror varför ställde du inte upp för mig?” ”bror, varför sa du inget?” av de andra på scenen. Rösterna höjs sakta och till slut står fem hijabis framför oss och skriker ut till sina bröder. Det är svårt att urskilja om det är sorg, svek eller bön. Kanske allt. Det är så starkt att det brister inom mig. Skriken följs av Mohammed Alis Kungar och Gudinnor och när musiken tystnar hör jag att jag är långt ifrån den enda som berörts, för vad är värre en sveket från dina egna?

Höga svarta väggar ramar in scenen som de står på. Med hjälp av ficklampor och pannlampor leker skådespelarna med ljus och skuggor. I en scen bländas publiken av hijabins starka lampa när hon citerar frågor och påhopp som hon får; ”Misshandlar din pappa dig?”, ”Är du feminist?”, ”Muslimhora”, ”Muslimhora”, ”Muslimhora”. Det är smärtsamt att se, det är smärtsamt att höra. Den mörka scenen får mig att tänka på Sara Nazaris dikt, där hon säger ”När man sitter i en fyraväggig cell då även cellerna känns fängslade”.

Viktigt och vackert

Känslan av frigörelse är stark genom föreställningen och mot slutet samtalar skådespelerna om hur en kvinna skapas med en grund i Frantz Fanons texter om det kolonialistiska våldet. Liksom Gayatri Chakravorty Spivak, kritisk feminist och teoretiker, påpekar de hur Fanon missade kvinnorna i sin postkoloniala analys och byter finurligt ut ”människor” mot ”Fatemeh” i samtalet. Det är inte konstigt att känslan av frigörelsen blir så påtaglig. Det är en frigörelse, eller ett steg i frigörelsen, att fem hijabis står på Dramatens scen, flätar ihop sjalar och diskuterar Fanons postkoloniala teorier.

Till slut står fem hjiabis framför oss, håller varandra i handen, blundar och berättar om drömmar de har. Drömmar som tycks helt konventionella med familj, utbildning och karriär. Helt rimliga drömmar men vilka orimliga omvägar måste en hijabi ta när samhället ständigt ifrågasätter sjalens, och därmed personens, existens?

Svenska hijabis är en vacker föreställning med skådespelare som modigt låter oss ta del av deras historier. Det är en viktig föreställning, för vem kan berätta om hijabins erfarenheter bättre än hon själv.

Ruhani Islam, Sarah Ameziane, Shama Vafaipour, Benin Al-Najjar och Maryam Dinar. Foto: Elin Berge