I början av oktober öppnade utställningen ”Vi är Romer” på Malmö konstmuseum. Med orden ”möt människorna bakom myten berätta om romers vardag och historia”, syftar utställningen till att folkbilda om de 500 år som romer och resandefolk har befunnit sig i Sverige, och upplevt olika former av förtryck.

Till tidslinjen i Malmö har tältlägret i området norra Sorgenfri adderats, sedan utställningen visades i Göteborg och Stockholm. Det var ett tältläger som under två år rymde hundratals EU-migranter, till dess att de vräktes i början av november förra året. En av dem var Gina Ionescu, från Tigru Jiu i Rumänien.

Titeln Jag är Gina för associationerna till en ung EU-migrants vittnesmål, men så är det inte. Det är inte Gina Ionescu själv som har skrivit eller vittnat, utan journalisten Erika Oldberg som har låtit Ginas vittnesmål filtreras genom sina egna. Så fungerar citaten, varpå journalistikens berättelser vävs. Bredvid dokumentära bilder från Malmö: sovinrättningar, möten och mat, får läsaren också ta del av historiska detaljer. Ur Ionescus eget liv och fakta som Erika har tillgodogjort sig som journalist. I Oldbergs ömsom journalistiskt torra och ömsom vardagsromantiska text, flätas Gina Ionescus odyssé från öst och väst, och som i praktiken rättslös, samman med berättelsen om situationen för EU-migranter i Malmö i dag. En berättelse som är långt ifrån individuell.

Gina Ionescus liv i Sverige är under ständig bevakning: av kommun, stat, rasister – och av medierna. Alla aktörer intresserar sig för utvecklingen i Malmö och i Norden, och dokumenterar därefter. Som tredje statsmakt är journalistikens uppgift att just bevaka och rapportera. Från en plats till en annan. Från händelsens centrum och till läsaren, som ofta befinner sig på en annan plats. Ginas Ionescus hem är av särskilt intresse för medierna. Ett tältläger, en kåkstad. Långt innan Janne Josefsson besökte kvarteret Brännaren på Sorgenfri i östra Malmö, gick Oldberg dit av ren nyfikenhet. Där mötte hon Gina Ionescu, som genast framträdde särskilt, då hon talade engelska. Ett språk som Oldberg kunde. ”Jag är Gina”, sade hon.

En individuell berättelse bredvid en kollektiv kamp

Hösten 2014 formulerades Malmönätverket Solidaritetet med EU-migranter, vars röster framträder sekundärt i berättelsen, bredvid Ginas vänners och översättares. Ibland talar Gina romani med Erika, särskilt när det gäller barndomen. Scener från intervjusituationerna ger läsaren en inblick i liveredigeringen av boken, i samtalet henne och Erika emellan. Vilka detaljer vill Gina vill behålla?

Oldberg valde att återvända till lägret, och då som journalist för TT Nyhetsbyrån. Hon intervjuade Gina Ionescu, varefter de båda lärde känna varandra – i alla fall lär Erika känna Gina. Under två års tid följde hon Ginas Ionescus vardag som tiggare i Sverige, och gör avkall på den journalistiska principen om objektivitet. Med ett allt tätare förhållande till levnads- och arbetsförhållanden ingriper Erika i det vardagliga och köper mat, eller letar efter arbete åt Gina. Hon föjer med till tandläkaren, och till Småland där landets billigaste husvagn har lokaliserats. Ginas partner Valeriu är mannen som lätt tar till flaskan och som vill ”åka hem!”. Utropet är absurt i sammanhanget, då Ionescu ständigt vittnar om att hon ofta får samma ord ropade efter sig. Valeriu säger troligtvis andra saker också, men då han heller inte talar engelska är det svårt att avgöra om det är han som är tyst, eller om hans ord inte hörs. Gina är däremot nöjd med att det är hon som talar, och utan att ordet feminism någonsin förekommer, framstår den verbala Gina Ionescu som en matriark.

– Kan du inte komma hit som journalist och skriva? Jag ska berätta i tidningen hur det är, jag ska göra ett uttalande och berätta allt, säger hon.

Journalistikens objektivitet distanserar

Och när Erka Oldberg samlar narrativ skramlar Gina Ionescu slantar. Ett sådant förhållande kan inte berättelsen råda bot på – utan att bli en helt annan. Men i dag är gränslandet mellan dokumentär och fiktion mycket diffust, och kanske hade Erika Oldberg kunnat dra nytta av detta grunda sund. Skulle hon rentav likt Gina Ionescu, kunna vända sig till poesin, eller till det kollektiva författarskapet? Genom att istället hålla fast vid en journalistisk objektivitet omöjliggörs en kollektiv handling – och ett gemensamt skrivande. Och Gina Ionescus liv dokumenteras enligt ett paradigm som oavsett Erika Oldbergs anspråk på intimitet och gemenskap, upprätthåller ett avstånd. Istället för handling genom text upprepas frågan: ”vad ska vi göra?”.

När Sofielunds Folkets hus i Malmö under förra årsskiftet hyrdes av Malmö stad som nattkafé står Ionescu och hennes partner utan husvagn, och går dit för att sova. Det omöjliggörs snart av brandmyndigheten, som inte tillåter att lokalen brukas för övernattning. Erika Oldbergs låter här kommunalrådet Carina Nilssons (S) ord om hur beslutet grundade sig i en rationell bedömning, löpa parallellt med Ginas Ionescus krassa utlåtande:

– Så mycket pengar och vi får knappt sova.

I höst kvarstår bostadsfrågan i Malmö, men det är inte för att kartlägga stadens hantering av en ännu brinnande fråga som Jag är Gina har skrivits. Den syftar varken till att överlämna metoder, eller till att skriva en kollektiv historia. Istället skrivs åren 2014 och 2015 genom Gina Ionescus personliga biografi, där jaget i berättelsen är Erika Oldbergs. Utan att beblanda sig i organiseringen på Sorgenfri, låter hon relatera avhysningen till eurokrisen och till en försvunnen mor. Som läsare blir jag självklart förbannad, av situationen och av positionen – min egen liksom Ginas och Erikas. Därför vill jag avsluta med Ginas inledande dagboksrader: “Livet börjar med gott och ont, men du måste ta dig igenom det för att komma dit du måste, dit du vill”. Och istället för att se till berättelsens slut, vill jag här se till livets fortsättning – utanför texten.