För att fånga upp oron ska mödravården fråga alla gravida som skrivs in om de varit med om fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Frågan ska ställas muntligen när partnern inte är med, för att undvika att svaret påverkas av att partnern hör. I den senaste sammanställningen från 2014 fick 80 procent av alla gravida frågan om de utsatts för våld. Det visar det nationella graviditetsregistret. Andelen varierar regionalt mellan att nästan 100 procent får frågan på Gotland och knappt 60 procent i Dalarna. Andra faktorer som påverkar personalens benägenhet att fråga om våld är riskfaktorer som rökning, alkoholkonsumtion och tidigare behandling för psykisk ohälsa.
Jag ställer frågan till ett gäng kompisar i olika delar av landet som är gravida, eller nyss varit det. Av 13 stycken fick en frågan om våld – när hennes partner var med i rummet. En annan fick en enkät hemskickad. Resterande 11 kan inte minnas någon sådan fråga.
– Tråkigt att höra att det inte motsvarar vad kvalitetsregistret visar. Jag går på vad graviditetsregistret redovisar, säger Åsa Witkowski, verksamhetschef för patientverksamheten på Nationellt centrum för kvinnofrid.
Vad händer om kvinnan svarar ja?
– Det beror på vad kvinnan vill. Man föreslår alternativ. Behöver man samtalsstöd har mödravården psykologer. Eller så kanske man haft en psykologkontakt sen tidigare när våldet var aktuellt, då kan man återuppta den. I de flesta landsting finns det en auroramottagning där man kan prata med samtalsutbildade barnmorskor om man oroar sig för sin förlossning. Är det akut, att våldet pågår nu, kan det vara så att man hänvisar till skyddat boende, säger Åsa Witkowski.
Vad händer när det är dags för förlossning?
– Det är ingen ovanlig situation så många barnmorskor har erfarenhet. Som födande måste man överlåta sig till barnmorskan och vi vet att för att förlossningen ska kännas bra måste man känna sig trygg. Barnmorskorna är vana att hantera det.
En kvinna som våldtagits och under sin graviditet fått hjälp på förlossningskliniken för våldtagna som öppnade i London i somras beskriver hur skönt det var att inte behöva berätta om och om igen vad hon varit med om. Bara genom att gå in genom dörren visste personalen. Åsa Witkowski fokuserar på att det är viktigare att vården finns i hela landet än att det finns en specialistmottagning.
Kan vi inte behöva både specialistmottagningar och kompetens hos alla, det finns ju till exempel akutmottagningar för våldtagna?
– Om man räknade på det skulle det bli svårt. I Sverige ska vi ha jämlik vård och vi har tänkt att alla ska ha kompetensen. Det kan vara så att man förnekar för sig själv något som hänt tidigare i livet och så kommer man ändå till en vanlig förlossning och då måste man ändå ha kompetensen där. Specialistmottagning skulle inte Sverige med sina nio miljoner kunna ha. Hållningen har varit att satsa på högre kompetens hos alla för att man vet att det är vanligare än man tror.
Ill: Agneta Haugaard Farkhak
