Vi satt tysta på däcket omringade av israeliska militärer, när de den 5 oktober tog över kontrollen av Zaytouna Oliva och tvingade båten mot Ashkelon. Vi kunde samtidigt se Gaza, nästan helt nedsläckt i horisonten, Israels eviga mörker över Gaza, försvinna mer och mer. Skillnaden mellan israeliska Ashdod och Gaza var enorm och mycket orättvis.

Tårarna rann. Det var de mest sorgliga timmarna vi upplevde under hela resan och sorgligast av allt var vetskapen om att världens regeringar tittade på och tillät detta ske. Var fanns Sveriges feministiska utrikesminister? Hon skulle väl försvara vår båt, kidnappad klockan fyra på eftermiddagen, på internationellt vatten, med tretton fredliga kvinnor på väg mot Gaza.

Gaza är blockerat till havs och på land. Denna några få mil långa landremsa med två miljoner människor som lever under en brutal blockad där Israel styr allt; el, vatten, mat, mediciner, byggmaterial. Allt som man försöker ta in i Gaza måste gå genom israeliska händer.

Barcelona

Women’s Boat to Gaza är ett initiativ av Freedom Flotilla Coalition, som länge kämpat för att bryta blockaden mot Gaza och samla internationell solidaritet för det palestinska folket.

Färden startade i Barcelona mot Korsika, därifrån vidare till Messina för att slutligen ta ut kursen mot Gaza. Tre etapper och deltagare från många länder. Sista etappen avgick från Messina den 27 september på segelbåten Zaytouna Oliva, där jag tillsammans med tolv kvinnor, representerande fem kontinenter, aktivister, parlamentariker, idrottare, fotografer och inte minst mottagaren av Nobels fredspris, Mairead Maguire från Irland, och Ann Wright, tidigare armélöjtnant och diplomat från USA.

Vi seglade under nio dagar över Medelhavet, en fantastisk resa, omfamnade av havets vågor och ett tak av stjärnor på den svarta himlen, jordens vackraste syn från en liten segelbåt på 15 meters längd med sin ståtliga mast. Vi seglade tretton kvinnor i gemenskap och vänskap. Vi hade lämnat våra nära och kära bakom oss. Vi som kämpat så länge på vart sitt håll för befrielsen av Palestina, mot den sionistiska apartheidregimen i Israel, var på väg mot något gott.

Vi var förenade i övertygelsen om att palestinierna i Gaza måste bli fria och att de behöver oss, vi ville visa världen att Gazas befolkning inte är bortglömd, inte minst kvinnorna och barnen som varje dag tvingas leva under en fasansfull ockupation.

”Tre gummibåtar fullastade med militärer…” Foto: Sandra Barrilaro.

”Zaytouna, Zaytouna!”

Vid 16-tiden, onsdagen den 5 oktober, befann vi oss 35 sjömil från Gaza och på internationellt vatten när sex fartyg, som övervakade oss från långt håll, dök upp som från ingenstans. Samtidigt ringde det på radion: ”Zaytouna, Zaytouna… ni befinner er på illegalt vatten tillhörande Israel och vi ber er vända omedelbart, annars får ni ta konsekvenserna”. Kaptenen på vår lilla båt svarade att vi inte var på väg till Israel utan till Gaza för att bryta blockaden och att vi var väntade av flera tusen människor.

”…Om ni inte vänder kommer vi att borda båten om 15 minuter”, svarade de.

Vi satt tysta och väntade på vad som skulle ske. Då kom tre gummibåtar fullastade med militärer, både män och kvinnor, osynligt beväpnade under sina tjocka västar. De spindlade sig upp på vår båt och tog över. De tog allt de kunde hitta på båten. Väskor, kameror, pass och så vidare.

Vi kidnappades av Israel trots att vi inte var på väg dit, utan mot Gaza. Tusentals människor väntade på oss tretton kvinnor från världens alla hörn, vi var Women’s Boat to Gaza. Det hade betytt så mycket för fred i världen och varit en stark markering från oss alla mot Israels övermakt, och den totala straffrihet som råder, om vi hade kunnat komma fram till Gaza. Det skulle ha varit fest, hopp och framtidstro i Gaza, vi skulle ha kramat våra systrar!

Ickevåld

Vi hade ju tränats för icke-våldsaktion och de kunde se att vi satt i tysthet och visade våra händer som en symbol för fred och frihet. Vi kidnappades inför världens ögon. Det är en skam för mänskligheten att ingen regering i världen stoppade Israels intrång och kidnappning och att ingen gav oss beskydd samt rätt att fortsätta mot Gaza på internationellt vatten.

Det tog åtta långa timmar, omringade av militärer på båten, att komma fram till Ashdod där en krigszon hade förberetts för att ta emot oss, överfull av militärer… Ett mottagande med förhör, förnedring och psykisk terror som slutade med fängelse och deportation. Som om vi vore kriminella förbrytare tog de foton av oss och fingeravtryck, vi kroppsvisiterades. Den psykiska pressen skulle pressa oss att söka frihet genom att skriva under det som var viktigast för Israel, att vi skulle erkänna vårt ”illegala intrång” i landet. Kidnappning och sen skyldig till intrång, hur går det ihop?

Fängelse i Ramle

Cirka 04.30 kördes vi till fängelset i Ramleh utanför Tel Aviv. Utan våra tillhörigheter, instängda bakom dörrar av stål. Kackerlackor och ytterligare visitationer väntade på oss, och den psykiska förnedringen i att behandlas som kriminella.

”Ta av dig trosorna och behån… visa allt…”

Med en ficklampa undersöktes alla hörn på min kropp. Beväpnade och med sura miner räknade de oss i cellen varannan timme. Vi var utmattade och hade bara en grön paprika att äta. Helt isolerade från omvärlden och utan att kunna kontakta våra familjer befann vi oss, 13 kvinnor från 14 nationaliteter, i Israels blodiga händer. Och vår lilla båt Zaytouna Oliva var konfiskerad i Ashdod.

”Är det fredligt?”

Hur kunde detta tillåtas? Israel äger inte internationellt vatten och Gazaremsan är inte Israel. Israeliska militärer har ursäktats med att de bordade vår båt på ett fredligt sätt. Självklart har de i alla medier försökt rentvå sig själva, men är det fredligt att kidnappa kvinnor på internationellt vatten? Är det fredligt att anklaga oss för ett brott vi inte begått? Är det fredligt att förnedra oss i mer än ett dygn för att vi vill befria det som tillhör palestinierna? Är det fredligt att gå emot alla lagar som säkerställer säkerhet och frihet på internationellt vatten?

Morgonen därpå, torsdagen den 6 oktober, var sömnbristen stor. Vi fick besked om att representanter för våra respektive ambassader och våra advokater befann sig på plats i fängelset i Ramleh. Förhandlingarna började. De gick ut på att få oss att erkänna brott, och att så snart som möjligt få oss ut ur landet. Påtryckningarna på Israel var stora, eftersom världen fanns på plats i fängelset och krävde vår frihet. Det var ett unikt scenario som de inte hade förväntat sig. Nyheten hade nått världens alla hörn, inte bara om oss utan även det viktigaste i uppdraget – att bryta den kriminella och inhumana blockaden av Gaza. Nu hade staten Israel dessutom tillfångatagit 13 fredliga kvinnor på väg dit.

Vi befriades inom 72 timmar, på våra villkor, och utan något erkännande om att vi illegalt skulle ha tagit oss in till Israel. Alla kvinnor blev fria. Mitt pass fick jag dock tillbaka först natten därpå, klockan 05.00 i Moskva. Vi står fast vid att det var en kidnappning. Vårt resmål var Gaza!

Konkret handling

Så mycket förnedring vi fick gå igenom. Men förnedringen och förtrycket är så mycket större för det palestinska folket, som är kvar i Gaza – världens största utomhusfängelse. Vi lyckades inte bryta blockaden, men vi lyckades bryta tystnaden och få internationell uppmärksamhet på den fortsatt illegala israeliska blockaden.

Vi ger inte upp förrän Gaza är fritt. För att åstadkomma fred, respekt för mänskliga rättigheter och internationell rätt är ett krav också att Israel omedelbart upphör med den illegala militära ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem.

Vi kommer att segla mot Gaza igen och hoppas att Sveriges regering på riktigt utvecklar vad erkännandet av Palestina betyder i konkret handling. Ett minimum vore att fördöma staten Israels blockad av Gaza, ockupationen av Västbanken samt kidnappningen av 13 fredliga kvinnor.