Den antinationalistiska kabarén Europa Europa hade premiär under valrörelsen 2014. Två år senare är Europas gränser i princip stängda och Donald Trump har precis vunnit valet. I morgon har kabarén premiär i Mexiko, som kanske är det land som drabbats hårdast av Trumps hatpropaganda under valrörelsen. Feministiskt perspektiv ringde upp regissören och manusförfattaren Nasim Aghili för att prata om hur man översätter en pjäs över tid, rum och politiska nederlag.
Kabarén Europa Europa hade premiär precis innan valet 2014. Hoppet om en annan migrationspolitik bubblade bland publiken under föreställningarna där man skrattade åt Jimmie Åkesson, dansade i glitter och hyllade flyktingar som hjältar. Nu har två år gått. Flyktingpolitiken har blivit ännu mer repressiv och många fasar för hur USA:s flyktingpolitik kommer att utvecklas med den nyvalda presidenten Donald Trump. Men de politiska nederlagen hindrar inte den kulturella kampen. En vecka efter valet är kabarén Europa Europa på plats i Mexiko för att anklaga USA:s migrationspolitik.
Allt började med att Moisés Hortas, en av musikerna i kabarén som är baserad i Mexiko, såg Europa Europa på Södra teatern och blev inspirerad av blandningen mellan den poppiga, elektroniska musiken och det tydliga politiska syftet.
– Och sedan fick vi en inbjudan av en extremt lyhörd kulturhandläggare på svenska ambassaden i Mexiko, Åsa Hamneståhl, förklarar Aghili som är fullt igång med att packa inför Mexikoresan.
– Det är de som har bjudit in oss till det här samarbetet tillsammans med Paulina Lasa. Så det är två mexikanska musiker som kommer att ta över The Knifes musik och göra en slags bearbetning av den, så att den känns mer lokal. Största delen av föreställningen kommer att vara på spanska, inte minst är alla låtar översatta, till och med Jimmysången, säger Aghili och skrattar.
Är det samma föreställning som vi känner till eller är själva innehållet också översatt och förändrat?
– Inte exakt samma, den är ju bearbetad för en mexikansk och amerikansk kontext. Det är lite speciellt att åka till Mexiko och spela den, för när vi gjorde den här i Sverige så anklagade vi Europa för mord och brott mot mänskliga rättigheter. När vi kommer till Mexiko är det i stället USA vi anklagar, så då är vi ju inte där, på själva anklagelsens plats. Så vi tänker att vi kritiserar USA, genom att beskriva hur likt det är med Europas överhetssyn och den koloniala synen som gör att en behandlar människor inhumant.
– Och sedan vår publik. Alltså jättemånga har ju självklart erfarenhet av migration där, men om jag tänker i Sverige, när vi spelade den, så var jättemånga i publiken i någon typ av asylprocess, eller papperslösa, så det blir inte riktigt samma perspektiv. Men samtidigt har vi premiär i Tijuana och där finns det ju migranter från Haiti och från många västafrikanska länder. Och så finns det mycket migranter från Sydamerika, för vilka Mexiko blivit något slags transitland.
En föreställning som anklagar USA
Efter Mexikopremiären i Tijuana den 16 november kommer föreställningen turnera i bland annat San Diego, Mexico City, och Queretaro. Bara en vecka efter valet av den president som lovat att bygga en mur mellan USA och Mexiko är det många som väntar sig en våg av politisk mobilisering i landet, inte minst från migrantrörelsen. Men det är inte bara i USA som den senaste tiden har inneburit stora politiska förändringar. Också Europas flyktingpolitik, som är den kontinent vilken föreställningen anklagar, har förändrats sedan sist.
På vilket sätt skiljer sig världen i dag från för två år sedan när ni först visade pjäsen?
– Det såg ju så positivt ut ett tag. Alltså inte direkt efter vår turné i Sverige, jag kommer ihåg vi spelade på valnatten, vi tänkte ju att Feministiskt initiativ skulle komma in och Sverigedemokraterna skulle gå ner. Det är ändå fantastiskt hur man håller fast vid naiviteten… Eller tilltron kanske. Det är så otroligt mycket sämre just nu.
Det är intressant att komma utanför Europa, för folk här tänker nog att Europa har en sådan superhuman politik, och speciellt i Sverige, och så tänker vi att ”i USA, där dör folk vid gränsen”. Det som händer i Europa nu; att alla gränser är stängda fastän vi har ett brutalt krig som pågår så extremt nära. Det är så otroligt skamlöst, det Europa gör.
Jag tänker mycket på skamlösheten nu när Donald Trump får mycket kritik, för att han säger att han ska bygga murar och stänga gränser, och så är det exakt samma sak här, om inte ännu värre, helt stängda gränser, och en jättestark rasistisk och högerextrem politisk våg.
Men det är klart att sociala rörelser inte har försvunnit. Vi måste också påminna oss själva om att det inte är kört, avslutar Aghili, nästan tröstande sitt resonemang.
Glamour och glitter som verktyg för att humanisera
En av de fantastiska sakerna jag fastnade för med Europa Europa var kombinationen av det politiska/teoretiska och det glammiga, att det bland allvaret och tårarna också fanns glitter och queer estetik. Det var verkligen en kabaré. Vill du berätta mer om hur ni tänkte formmässigt och om ni kommer fortsätta med samma form i Mexiko nu?
– Vi kommer absolut att ha kvar estetiken. Kanske till och med att vi drar på lite mer.
Europa Europa var ju en föreställning som växte fram med en väldigt lång och intensiv researchfas, genom massa samtal och diskussioner. När jag sedan skulle ge förslag för en konstnärlig utgångspunkt, alltså på hur vi skulle hantera allt vi hade diskuterat, då kommer jag ihåg att jag väldigt tidigt kände att vi inte kunde göra en sorgsen föreställning. Jag tycker det ofta är majoritetsblicken som applicerar väldigt mycket sorg och misär på migranter, och den internaliseras och behöver upprätthållas, eftersom vi lever i ett system det måste vara synd om migranter för att de ens ska få det skydd som de egentligen har rätt till. Och det genomsyrar allt mitt arbete, jag vill inte väcka empati.
Den här föreställningen är till för dem som vet. De som vet att det inte bara är gråt, att det inte bara är skratt. Det blir inte det här förväntade sorgsna, allvarliga. Sedan tycker jag såklart att den är väldigt allvarlig också.
Jag fastnar för det du säger om att inte väcka empati. Nu har vi ju hamnat i ett desperat politiskt läge där många retoriskt nästan vältrar sig i det värsta våldet för att övertyga människor som inte har en erfarenhet av det. Vill du utveckla varför du är kritisk till att väcka empati?
– Det är problematiskt att försöka väcka den där empatin. För det första måste man sluta påstå att folk inte vet. Alla vet. Det går inte att informera mer om vad som händer vid gränserna. Folk vet. Det är inte det som är problemet. Problemet är de politiska besluten.
Jag är ju helt övertygad om att det enda sättet vi kan göra någon typ av förändring i såna här tydliga politiska beslut som är rasistiska, det är att göra människor av migranter. Det är det viktigaste en kan göra, att humanisera. Alla vet vad som händer men det är få, och framförallt då politiker, som förstår att det är människor som är utsatta för det här. Och det är såklart att det är så; vi har ju levt i århundraden av en kolonial verklighet där det har gjorts allt för att avhumanisera människor som inte är européer.
– Då tänker jag såhär: om någon tycker att det är lite stötande att de har glittriga paljettkläder på sig så får de tycka det, hellre en dynamisk bild av vad en migrant är än en extremt enformig för att väcka empati.
Nasim Aghili måste lägga på, snart ska hon åka och innan dess har hon tusen grejer hon måste fixa. Men när telefonsamtalet är slut så känns den mörka novembernatten lite glittrigare. Jag minns när jag såg föreställningen på Malmöfestivalen för två år sedan, hur aktivisterna och migranterna från Ingen människa är illegal fick sitta på första parkett, och hur vi tillsammans sjöng med i en lika glamourös som sorglig allsång som berättade flyktens och modets historia. Föreställningen Europa Europa goes Mexiko och USA, den översätts och bearbetas, och kanske har föreställningen aldrig varit viktigare än just nu och just där.
