Jag får erkänna att jag knappt känt till tidskriften Biblis tidigare, än mindre läst den. Den ges ut fyra gånger per år av föreningen Biblis, Kungliga bibliotekets vänförening. Det var Bosse, en kollega i kontorskorridoren, som tipsade eftersom han känner till mina intressen. Numret för hösten 2016 är ur feministisk och normkritisk synpunkt riktigt intressant. Erika Lunding skriver om Mode och modellyrket i flickserieböcker. En typ av böcker, exempelvis Kitty-böckerna, som var omåttligt populära under min tidiga tonår på 1960- och 70-talen.
Lunding utgår från en övergripande reflektion om skönhetens betydelse i samhället, särskilt kvinnors skönhet. Historiskt har den hyllats i långa tider. Nu är modellen representant för samtidens högsta skönhetsideal. De som ses som vackra kvinnor har på ett nytt sätt blivit en maktfaktor under de senaste decennierna. Deras utseenden dikterar skönhets- och modeindustrin men modellerna har också fått en inflytande i andra sektorer. Dessa estetiska förebilder är designers, entreprenörer, och ambassadörer. Supermodellerna har också blivit mycket förmögna och vidmakthåller den traditionella synen att skönhetsvaluta kan vara mycket betydelsefull för en människas liv. Ett högaktuellt exempel är tidigare modellen Melanija Trump, som nu avancerar till First Lady.
Feminitet eller frigörelse
Erika Lunding gör en parallell till konstmodeller som inte alls har samma status. I stället har dessa ofta betraktats som musor alternativt lättfotade. Sedan 1940-talet har modellyrket gradvis upphöjts, skriver Lunding. Från att tidigare fått utgöra anonyma ”galgar” har senare tids modeller, exempelvis Linda Evangelista och Kate Moss, närmast olympisk status eller ses som ikoner. Evangelista är också ett exempel på att det går att åldras i yrket, i alla fall om det gäller supermodeller. Hon har hållit på i snart 30 år.
Flickserieböcker har ofta handlat om en längtan till ett liv som modell, mannekäng och efter den glamour det potentiellt kan innebära. Visserligen har fokus varit på utseende men samtidigt förmedlas att de unga kvinnorna vill göra karriär, arbeta och leva självständigt. Också att det inte alltid är så glamouröst utan hårt arbete. Detta samtidigt som hemmafruidealet var som allra starkast på 1950-60-talen. Böckerna skildrar kvinnor på ett stereotypt och konservativt sätt när det gäller utseende men på andra sätt berättar de om ett slags frigörelse och många gånger om en klassresa. Romantik finns som en beståndsdel men inte på bekostnad av äventyr, resor och spänning.
Serieböckerna var enormt uppskattade – Kittyböckerna är världens längst publicerade serie – men som med annan populärkultur gjord av kvinnor för flickor och kvinnor har de sällan sett som ”riktig” litteratur. De bildade dock skola för det senare begreppet chic lit. Tv-serier på temat skönhet och karriär (och lite spänning i utslagsmomenten), typ Top Model, har delvis konkurrerat ut flickserierna. En modern variant på flickserie är bokserien Geek Girl där två stereotyper, nörden och modellen, uttrycks i en och samma person. Ett annat fenomen där böcker ligger till grund för andra populärkulturella uttryck är de som blir film, tv-serier och fan fiction, där läsarna och publiken fortsätter storyn på chattforum, grupper med mera. Ett exempel är Twilight-sviten av Stephanie Meyer.
Feminismens design
Omslag, grafisk design och typografi är centrala för att genrebestämma en bok, skriver Erika Lunding. Flickserierna följer sina mallar, färger och form för igenkänning och för att förmedla femininitetsideal. På långt när var rosa en stark färg på den tiden, den är en senare könskodad färg. Ibland gjordes omslagsillustrationerna av professionella modetecknare, exempelvis Kerstin Thorvall till Flickaserien på 1960-talet. Apropå form så innehåller Biblis också en artikel under rubriken som Feminism som innehåll och form av Ingrid Svensson. Bland annat allt diskuterar hon Alexandra Falagaras och Brita Lindvall Leitmanns arbete i Bastion – Agency Studio Lab. De har gemensamt formgett den feministiska tidskriften Bang och har en normkritisk utgångspunkt i sitt arbete. I stället för att luta sig på mallar, stereotyper och rådande visuella normer ifrågasätter, undersöker, analyserar och monterar de ihop på ett nytt sätt.
När de fick uppdraget att ge Bang en ny form 2012 började de med formatet. Det är ett klassisk A4-format. Vad är det för normkritisk med det, kan en undra. Just därför att det är enkelt, oglamoröst, praktiskt, lätt att kopiera och bespottat i magasinsbranschen, där ett experimenterade med andra format anses innovativt. När det triststämplade formatet kombineras med skarpa visuella uttryck framstår formatet plötsligt som normbrytande. Vidare beslutade de att enbart använda typsnitt formgivna av kvinnor. Bildval och färger används på oväntade och medvetna sätt, icke-standardiserade. Tidskriften har begränsade resurser och därför är gratis bildbanker en skattgömma för den som vet vad den letar efter och inte väljer stereotypa genrebilder. Beställda bilder till exempelvis förstasidorna läggs på starka färgbakgrunder och mönster. Bilderna i sig har en innebörd som trotsar stereotyper med kroppar och ansikten som sällan exponeras i traditionella magasin. Det är inte på Bangs etta vi hittar de undergivna, väna, leende kvinnorna så att säga.
Svensson lyfter också några bokexempel, bland annat Bad Feminist av Roxane Gay. Relativt enkel framsida i uppkäftiga färger som orangegult, chockrosa med en touch av svart. Snittytan skiljer sig mycket från vanliga böcker, rik ornamentik i blått och vitt. Det är en bok en gärna vill ha liggande framme bara för syns skull. Ytterligare en text på det feministiska temat är ett porträtt av litteraturkritikern Ruth Halldéns skrivkonst, skrivet av Britt Dahlström. Främst var Halldén verksam på Dagens nyheter och hon är en legend. Hennes språk var riktat till läsarna i första hand och inte till kultureliten. Halldén återupptäckte bortglömda författarkvinnor under andra vågens feminism, liksom läste klassiker som Jane Austen på nytt. Men lika stort intresse som för kvinnoskriven litteratur hade hon för mansskriven. Av texten framgår att Halldén inte var öppet feministisk men kanske hennes tilltal, språkglädje, uppriktighet, rättvisa omdömen och inget nonsenstjafs ändå bröt mot en maskulin kritikernorm.
En glädje att ha upptäckt Biblis!
