”Det är kvinnorna som trots att de drabbats hårt av krigets fasor, och av särskilda krigsbrott just för att de är kvinnor, har organiserat sig, samlat in vittnesmål, modigt och ihärdigt dokumenterat och påtalat vad kriget innebär och krävt ett slut på våldet”, skriver Maria-Pilar Reyes, som menar att kvinnor kommer att ha en lika avgörande roll för avtalets implementering som dess tillkomst.
Colombias president Juan Manuel Santos har tilldelats Nobels fredspris i år för att ha lyckats få till stånd ett fredsavtal som förhoppningsvis gör slut på landets mer än 50-åriga inbördeskrig, på sikt. Men… han, ensam? Var är kvinnorna?
Colombia har den starkaste kvinnorörelsen i Latinamerika. Utan den skulle det ha dröjt många år till innan ett fredsavtal kom på tal. Men det är inte allt. Kvinnornas aktiva deltagande i fredsprocessen och det de nu har åstadkommit inom ramen för den är unikt och föredömligt. Vi kvinnor och feminister i hela världen måste belysa, försvara och slå vakt om det.
Det är kvinnorna som trots att de drabbats hårt av krigets fasor, och av särskilda krigsbrott just för att de är kvinnor, har organiserat sig, samlat in vittnesmål, modigt och ihärdigt dokumenterat och påtalat vad kriget innebär och krävt ett slut på våldet.
Inbördeskriget i Colombia har genererat cirka sex miljoner internflyktingar, merparten kvinnor och barn. Kvinnorna, framförallt på landsbygden där kriget har utkämpats, har avkrävts lojalitet och praktiskt stöd av än den ena än den andra av de tre väpnade aktörerna i konflikten: den paramilitära högerextrema milisen, landets armé och gerillan.
Alla tre har förstört liv, hem och infrastruktur för miljoner civila och skadat miljön oåterkalleligt med sina krigshandlingar. Alla tre – med visst undantag för Farc-gerillan som till cirka 40 procent består av kvinnor – har utsatt kvinnor, flickor och pojkar för våld och brutala övergrepp vid blotta misstanken om sympati eller samröre med någon av de andra. Eller för att de vägrade att samarbeta. Eller för att visa fienden sin makt. Eller för att livet som krigare har avtrubbat dem, tvingat dem att stänga av allt medlidande och all empati. Eller helt enkelt för att de är män med vapen och kunde göra det. Ostraffat. Trodde de. Men där hade de fel.
Kvinnorörelsens interna process lyckades säkra ett brett och aktivt deltagande från kvinnor av alla olika positioner, uppfattningar, etniciteter, livsåskådningar, identiteter, socioekonomiska tillhörigheter, från stad och landsbygd. Kvinnorna valde själva sina representanter som deltog som fullvärdiga förhandlare, förde sin egen talan, granskade alla skrivningar i avtalet och ställde krav.
Kvinnorörelsen byggde upp en organisation med smidiga kanaler för omedelbar och fortlöpande avstämning mellan rörelsens alla nivåer och hade representanter på plats vid fredsförhandlingarna. Denna mycket dynamiska och inkluderande process, där också hbtq-personers särskilda utsatthet uppmärksammades, utmynnade i ett antal punkter och skrivningar om kvinnors rättigheter som kvinnorna lyckades få med i det första, och till sist också i det senare, fredsavtalet.
De lyckades trots att den kristna högern agerade kraftigt för att få bort flera skrivningar i den senaste versionen. Unikt är också att kvinnornas kamp ledde till att en särskild genuskommission inrättades med formellt makt att följa upp arbetet med fredsavtalet och slå vakt om genusperspektivet.
Trots att kvinnorörelsen i Colombia har lyckats med något unikt och föredömligt så är ingenting säkert. I det första fredsavtalet, undertecknat av Farc och regeringen i somras, hade parterna kommit överens om att en domstol med internationella domare skulle utreda och lagföra förövarna av brott begångna av samtliga väpnade aktörer. Det avtalet förkastades i en folkomröstning där 63 procent avstod från att rösta.
Invånarna på landsbygden, som drabbats direkt av kriget, deltog i hög utsträckning och röstade för avtalet, men förlorade mot den starka överklassen som dominerar i storstäderna, äger all media och tillsammans med medelklassen blir numeriskt överlägsen. Det nya fredsavtalet är nu undertecknat av regeringen och Farc-gerillan och bekräftat av parlamentets första och andra kammare. Men det betyder inte att fred kan bli en verklighet.
Farc fick gå med på att kravet på inblandning av internationella domare togs bort i den antagna versionen av avtalet. Rättvisan avseende krigsbrotten generellt ligger därmed kvar i händerna på inhemska institutioner som domineras av företrädare för en överklass som har den ekonomiska makten och är helt emot jordreformer och mot att den mark som genom våld och övergrepp tagits ifrån småbönder och lantbrukare lämnas tillbaka.
Landets starka högerextrema paramilitära organisationen har inte deltagit i fredsförhandlingarna och fortsätter att härja fritt på landsbygden, medan storföretagarna och stora jordägare, med starkt stöd från den kristna högern, fortsätter att agera i kulisserna för att, i praktiken, tillintetgöra fredsprocessen. Paramilitärernas öppna och förtäckta företrädare och uppdragsgivare sitter i mäktiga positioner på samhällets alla nivåer och institutioner.
Och kvinnorna fortsätter att drabbas. För bara några dagar sedan publicerades ett uttalande där de högerextrema erbjuder en hög belöning till den som mördar den ledande fredsaktivisten och kvinnokämpen Piedad Cordoba. För två veckor sedan mördades fem gräsrotsaktivister under en vecka, av vilka en var en äldre kvinna, mördad framför ögonen på sitt barnbarn. Sedan det första fredsavtalet undertecknades har över 40 gräsrotsledare och fredsaktivister mördats, mestadels på landsbygden. Av alla väpnade aktörer är det endast Farc-gerillan som har gått med på att lägga ned vapnen.
Kvinnorörelsen i Colombia har mycket att vara stolt och glädjas över. Och vi med dem. Det de har uppnått anses dock otillräckligt av en del kompetenta observatörer och debattörer. Dessa kan nog ha rätt, teoretiskt. För kvinnor på landsbygden och små städer som lever i en verklighet präglad av ett 50-årigt inbördeskrig, så kan det som kvinnorna i Colombia uppnått vara tillräckligt i praktiken. Så långt. Om det sedan kan överleva beror på huruvida kvinnorna orkar fortsätta att kämpa, trots mord, mordhot, utsatthet för övergrepp och sexuellt våld och livet som interna flyktingar med allt vad det innebär.
Kvinnorna i Colombia kan inte vara säkra så länge inte alla väpnade aktörer lägger ned sina vapen och freden blir inte möjlig förrän en process för ekonomisk och social rättvisa kan komma till stånd. Och det är just där som vi kan bidra genom att se till att det internationella samfundet och den internationella kvinnorörelsen inser att fredsbyggandet som nu förhoppningsvis kan börja är ett långt och mödosamt arbete som behöver fortsatt stöd. Vi måste hindra att strålkastaren släcks och att kvinnorna i Colombia glöms bort.
