Kristina Palténs inledde sin resa den 29 augusti 2015 och under de följande 58 dagarna löpte hon genom Iran. På huvudet en paddelkeps och framför sig sköt hon en barnvagn med ombyte och annan utrustning. Hennes resa följdes på nätet av människor både i Iran och i Sverige, något Feministiskt perspektiv har berättat om tidigare. Ett år senare, i september 2016 deltog Paltén i festivalen Women in Sport + Adventure som arrangerades i Umeå och berättade om hur tankarna gått inför resan men också hur hon blev en ultralöpare, det vill säga började springa distanser längre än de dryga 42 kilometer som ett maraton består av. När hon snart skulle fylla 31 år sprang hon sitt första lopp, Tjejmilen:

– Jag minns känslan när jag kom till mållinjen och sedan fick äta ostkaka med flera tusen andra kvinnor, säger hon under sitt föredrag.

”Jag undrar om jag kan springa längre”, tänkte hon efter Tjejmilen och sprang därefter först en halvmara, senare maraton. ”Kan jag springa längre”, fortsatte hon tänka och satte upp nya mål. Hon sprang i Alperna. I sju timmar. Lopp på 100 eller 120 kilometer, eller lopp på tid då hon sprungit i 24 timmar på en bana, runt runt.

– Då byter man håll var sjätte timme, i ett sådant lopp gäller det att mentalt hålla sig själv i schack. Använda mindfulness och existera i nuet. Man kan ju sätta världsrekord i löpband också, säger hon och förklarar att för att göra det skulle hon springa i 48 timmar, eller 310 kilometer. Då krävs det motivation.

– Jag började springa efter 13 veckors träning och skulle springa i 48 timmar. När det var 45 minuter kvar passerade jag herrarnas nordiska rekord. Det var fullt med folk där, ögonen glittrade, 10 000 följde på webben.

När en minut återstod gjorde hon tummen upp, ett tecken om att det var dags att sätta på musiken. You’re Simply the Best, av Tina Turner, pumpade ur högtalarna. Den förväntade euforin uteblev, eller blev i alla fall kort. För nu, när hon uppnått världsrekordet, vad skulle hon då göra? Det var då hon blev medveten om att hennes löpning betydde något för andra, även människor långt bort hade hört talas om hennes världsrekord – och berörts. Flera hundra människor hade kommenterat en artikel om henne som skrivits av en internreporter på Ericsson, där Paltén jobbade.

– Det var kvinnor i Ghana som är stolta över att vara kvinna för att jag är kvinna, Ericssonanställda som var stolta för att jag är Ericssonanställd. Jag påverkar. Då kom tårarna.

Tillit i stället för rädsla

Hon insåg att hon vill förändra. Verka för en annan värld. I en värld med terroristattentat och med främlingsfientliga krafter i Sverige och Europa vill hon påverka. Där mycket i dag baseras på rädsla vill hon skapa tillit. Hon inspirerades bland annat av äventyraren Sören Kjellkvist som rodde till Ryssland för jämställdhet. Hon tänkte:

– Jag är ju tjej, låt mig använda att jag är en tjej. Jag vill vara ensam och springa genom Iran.

Iranska myndigheter var till en början entusiastiska över att idén. Hon bjöds på kaffe och te på ambassaden i Stockholm. En högre tjänsteman på ambassaden sade till henne: ”Fantastiskt, vi vill verkligen stödja dig och kanske kan vi göra det till ett projekt för att stödja kvinnors idrottande i Iran, för det behövs.”

– Det blev en krossad fördom redan där. Regeringen gav mig tillstånd, säger Kristina Paltén men berättar också att hon funderade på hur mycket kontakt hon borde ha med en regim vars avrättningar är så många att de hamnar på en andraplats över flest antal avrättningar per år, efter Kina.

– Men de har också en sedlighetspolis. Jag tänkte att det var bra att ha en lapp där det står att jag har rätt att göra det här.

Med hjälp av svenskiraniern Amir Nazari, som hon lärde känna efter löpbandsrekordet, började hon planera hur resan skulle genomföras. Tanken var att springa från Turkiet, genom öken längs Kaspiska havet, till Turkmenistan. Amir Nazari följde med till Teheran där de gjorde den sista planeringen. Vid det här laget hade tillståndet från iranska myndigheter dragits in. När Nazari reste hem till Sverige fanns bara hon kvar. En gammal vän till Nazari, Mehrdad Kashani, körde henne till Turkiet utrustad med barnvagn som tjänade som fordon för hennes utrustning, samt med maskoten Inga. Sedan var hon ensam. Och rädslorna satte in: ”Vad gör jag i det här landet, jag förstår inte språket, hur ska jag hitta vägen, jag förstår inte skyltarna. Jag har bara kommit en kilometer. Men jag kan ju inte ge upp innan jag har försökt”, resonerade hon med sig själv. Satte en fot framför den andra, kom ihåg att en camping fanns längs vägen.

– Då kom en kille fram: ”Lunch for you. You are guest. Welcome to Iran”.

När hon frågade efter wifi pekade han på en restaurang, och väl där dukades mat upp framför henne. Igen: ”You are guest. Welcome to Iran”. Samma sak upprepades gång efter gång, bilar stannade när hon sprang och ville ge henne frukt. Värmen var tryckande, runt 50 grader. Om kvällen drack hon saltdryck för att återställa salterna hon förlorat. En eftermiddag fick hon möjlighet att äntligen duscha av sig då hon passerade en av Röda halvmånens stationer.

”Har ni en dusch? Får jag låna den? De svarade: Du är ju kvinna. Vi är ju singelmän. Vi utrymmer hela huset, alle man ut så hon är trygg”, beskriver hon hur samtalet dem emellan gick och fortsätter berätta hur natten spenderades:

– Kan jag sova här? Nä, inte under samma tak, men precis vid väggen här utanför.

Då kommer mullan i byn. Kommer han vara sur nu? Han sätter sig bredvid mig, ger mig ett citat ur koranen, hans familj kommer – inte ska du bo i tält utan kom hem till oss.

”Jag är din persiska mamma”

Under tiden har Mehrdad Kashani skapat en grupp i ett program som liknar messenger, 30-40 personer går med i den så när Kristina Paltén kommer till mer bebyggda områden är det alltid någon där som känner någon som har följt henne. En av dessa är Darius, och Darius mamma som välkomnar henne. Darius mamma vill se en bild på Kristina Palténs mamma. Pussar bilden och säger: ”Jag vet hur orolig din mamma är för dig. Nu är jag din persiska mamma. Du måste höra av dig.” Hon stänker vatten från en kittel när Paltén springer vidare till nästa anhalt.

Kristina Paltén springer 32 kilometer per dag. Dag efter dag, vecka efter vecka. När hon vid ett tillfälle skriver på sin blogg att hon känner sig ensam blir hon uppsökt längs vägen av ett välbeställt par som hon tidigare har bott hos. Den första löparen hon möter heter Tanja, som springer sju kilometer runt en sjö varje kväll och som aldrig vill gifta sig.

Hon möter flera hundra män som är bra. Men fem män frågar henne om sex. Vid ett annat tillfälle stöter hon på tre män, höga som hus. Hon blir rädd, situationen är potentiellt mycket farlig. Hon minns dessa män, hur obehagliga de var, trots att hon hellre vill minnas alla som var så vänliga. De som var många, många fler.

Hon börjar bli allt mer känd i Iran, och blir intervjuad i iransk tv, träffar en löparklubb, och en tjej som är landslagsspelare i rugby. Möter cyklister utanför staden Babol, 40 personer vill träffa henne. Det blir fest med musik och hembränt i en ateljé som pågår hela natten. Hon möter kvinnor i Ramsay som målat en tavla till henne, som tackar Paltén för att hon visar kvinnors styrka. Unga killar vill ha hennes autograf. På ett hotell träffar hon kvinnor som mediterar för fred. I en liten by om 50 hus bjuds hon på mat, kvinnan vill att Paltén sover i hennes sovrum medan hon själv sover på vardagsrumsgolvet. Paltén vill ge något tillbaka, letar runt i sin packning och hittar pistagenötter.

– Vi tittar på varandra, ser varandra i ögonen och säger tack. Kärlek behöver inga språk.

Ett annat av de rörande ögonblicken Kristina Paltén berättar om är hur hennes löpning i landet inte bara innebar möten mellan henne och iranier hon mötte längs vägen, eller mellan henne och iran-svenskar utan även iranier emellan.

– Det finns behov av skönhet i världen, skönhet som speglas i andra människor. En familj tyckte det var så fantastiskt att de bjöd in alla de 34 familjer jag hade fått bo hos under vägen till en restaurang som de abonnerade. De sade: ”Om du som någon som kommer utifrån kan lita på oss då måste vi också kunna lita på oss själva.”

Kristina Palténs möte med Iran ska utmynna i en bok, och film Ensam genom Iran – 184 mil av tillit premiärvisades i Stockholm under hösten.