I Gülsün Karamustafas femtioåriga konstnärskap samlas minnen av de tre militärkupperna som hennes hemland har genomgått sedan 1960, då vänner och släktingar utsattes för förhör och fängelsestraff. Hon kallar sig historieberättare, och med avstamp i ett minne, ett barndomsfoto eller en historisk artefakt gör hon ingen åtskillnad mellan fiktion och realism. Något som sedan resulterar i allt från dokumentärfilm till skulptur.
För Karamustafa är aktivism och konstnärlig verksamhet detsamma, och bredvid bilder av krig lyfter hon särskilt icke-män och barn. De aktörer vars kroppar inte syns strida på gatan, men vars röster likväl talar. Någonting att ha i åtanke när vi själva ställer oss på barrikaderna.
– Jag utmanar mig själv genom att försöka länka historier från andra platser till mina egna, säger hon och förklarar att sammankopplingen också har varit en överlevnadsstrategi.
– Under militärkupperna fann vi styrka i att tänka på att människor vid samma tidpunkt, men i andra delar av världen, möter samma orättvisa. Vi var inte ensamma. Medveten om tiden som jag genomlevde, kunde jag som konstnär inte stå oberoende från det som pågick omkring mig, förklarar hon.
Du har alltid arbetat i en riskzon, vilket i denna intervju hindrar oss att kommunicera på andra vis än per mejl. Hur relaterar du till platsen där du bor och verkar och hur definierar du själv din politiska aktivitet?
– Min generation har mött våldsamma svårigheter som kom att märka våra liv. Jag blev politiskt intresserad i samband med att jag tog examen från konsthögskolan i Istanbul 1968, då världen brusade av 68-uppror och jag har arbetat under risk sedan första start, och tycker inte att något har förändrats sedan dess.
Gülsün Karamustafa har aldrig separerat konsten och livet, men det är i aktivistsfären som hon har uppmuntrats att fortsätta arbeta som konstnär. På samma vis var det under ockupationen av konsthögskolan i Istanbul 1969 då hon fick sitt politiska uppvaknande. De affischer som hon sedan dess tecknade för politiska manifestationer visas nu i utställningar bredvid skulpturer, installationer och filmer.
– Det var feedbacken som jag fick av dem, som fick mig dit jag är i dag.
På Bonniers konsthall kommer Karamustafa att visa videoverket The Memory of a Square från 2005. Det är inte första gången som den relateras till samtida politiska situationer.
– Det är inte så konstigt, eftersom den sträcker sig över en lång historia och förhåller sig till liknande situationer där skeenden har haft sin mittpunkt på torg: Himmelska fridens torg, Tahrirtorget, eller Majdantorget, säger Karamustafa och förklararar hur en besökare en gång ville ersätta videons ena kanal som visar arkivmaterial från strider i stadsrummet, med fotodokumentation från sitt eget land. Den andra kanalen, där en stumfilm gestaltar den samtida situationen i ett hem, ville han däremot behålla.
– Det vore fullt möjligt att ersätta arkivmaterialet med ett annat utan att filmen skulle förlora sin styrka.
I videon ställs uppror i det offentliga rummet bredvid scener i hemmet där kvinnor och barn förväntas stanna tills att striden är över. Vilken roll spelar offentliga och privata utrymmen för dig?
– Jag är övertygad om att torg som hjärtan i städer döljer ledtrådar till dess historia. Jag bor själv väldigt nära Taksimtorget som också blev startpunkten för projektet och jag har också sett och deltagit i nästan alla skeenden på detta torg sedan femtiotalet och framåt. Jag vet också hur det känns att bevittna något hemskt som sker i stadsrummet inifrån ett slutet hem där du inte känner dig trygg. Denna dubbla relation mellan in- och utsida, liksom mellan olika motsvarande händelser i världen är vad jag vill visa med filmens två kanaler.
