Den 8 mars samlades internationella hjälporganisationer som arbetar med syriska flyktingar för att fira den internationella kvinnodagen i Gazientap, i södra Turkiet. Bara 97 kilometer från Aleppo. Men i Syrien är det Baathpartiets seger syrier tvingas att fira den 8 mars. Dagen sammanfaller med militärkuppen 1963, som ledde till att Baathpartiet fick makten i Syrien. Det är bara de senaste fem, sex åren den internationella kvinnodagen har uppmärksammats och oftast lite diskret för att inte krocka med Baathpartiets firande.

På ett hotell i Gazientap samlades ett tiotal kvinnor från Syrien som tagit sig dit för en tvådagars FN-utbildning. Kvinnor som inte bara överlevt Assad-regimens krig men också lever under IS/Daesh och andra jihadistgruppers förtryck. De bortglömda kvinnorna. De osynliggjorda krigsoffren från Syrien.

Ett skrämmande Syrien

Syriska kvinnors vittnesmål om våldet i Syrien överensstämmer inte med mina barndomsminnen från landet. Det känns snarare som berättelser ur en skräckfilm.

Islamisterna som har tagit över kontrollen i de så kallade oppositionella områdena i Syrien, har tagit med sig nya nivåer av okunskap, förtryck och våld. Ett religiöst krig utan dess like pågår mot kvinnorna. Det sprids en modell av islamisk lära som är baserad på falska religiösa grunder och manipulerade fakta. Traditioner som tagit kvinnors öde till stenåldern tvingas på kvinnorna. Kvinnor har till och med förbjudits att bli behandlade av manlig läkare för att det betraktas som ”haram”, syndigt, att en okänd man rör vid henne, vittnar de många kvinnliga läkarna från Homs, Aleppo, Idlib och Raqqa, jag har talat med.

Hur kom det sig att Syrier har radikaliserats så snabbt, frågar jag Laila Ismail, syrisk internflykting som kommit för att delta på FN-utbildningen från Idlib där hon arbetar som barnmorska.

– De är inte syrier. Vi kallar dem för ”utlänningar”. Det är utländska jihadister. De hjärntvättar folk med feltolkningar av islam. Och folk lyder och följer dem på grund av rädsla.

Innan kriget och enligt syrisk lag var åldersgränsen för giftermål 18 år men sedan kriget har barnäktenskap och månggifte blivit vardagsmat bland de oppositionella terroristgrupper i Syrien, framförallt i områden där religiösa grupper styr.

– Jihadisterna tvingar kvinnorna att föda barn så de blir soldater för deras moraliskt lösa krig. Det har blivit en tävling mellan jihadisterna om hur många barn de kan skaffa för att senare kunna rekrytera. Flera unga flickor lämnas också som ensamstående när deras ”män”, de utländska jihadisterna, flyr landet. Efter sig lämnar de barn utan ekonomiskt skyddsnät eller någon typ av säkerhet, enligt kursdeltagarna.

Och det är framförallt de internt placerade flyktingkvinnorna som får lida som mest, berättar en annan kursdeltagare, Nihal al Sharif från Idlib.

– Kvinnor smutskastas på alla möjliga sätt och anses inte likvärdiga. Vi kvinnor har inget värde kvar i Syrien, säger hon efter en lång tystnad och de andra kvinnorna som sitter bredvid nickar instämmande.

Den extrema fattigdomen har också tvingat många familjer att gifta bort döttrar så unga som 13-15 år. Flickor som inte har en aning om vad sexualitet är eller vad det innebär att gifta sig och oftast med mycket äldre män.

Våldet härjar

Men det värsta av allt är ändå att kvinnan har börjat acceptera våldet, berättar en annan kvinna från Aleppo.

– Misshandeln har blivit så vanlig att vi inte vet hur vi ska kämpa emot längre. Det pågår nya nivåer av förtryck mot oss hela tiden och ett våld vi har aldrig tidigare bevittnat eller vet hur vi ska bekämpa.

Kvinnorna berättar att den syriska kvinnan har förlorat sin identitet och självkänsla på grund av kriget. Det finns inte längre en plats för henne någonstans, inte ens i samtalen om fred.

Lösningen enligt kvinnor

När jag frågar kvinnorna vad lösningen skulle vara för deras säkerhet så svarar de att jihadisterna måste lämna landet och alla vapen tas från människorna i landet.

– Ingen vågar kritisera något längre för att man är rädd för att bli skjuten, säger de.

Medan fredsförhandlingar pågår mellan regimen och de oppositionella grupperna, saknas kvinnors röster vid förhandlingsbordet. Samtidigt saknas ett genomgående kvinnoperspektiv hos de internationella humanitära hjälporganisationerna, uppfattar många aktiva syriska kvinnor. Sådant som skulle kunna stärka kvinnans roll och status för att förse henne med de medel och verktyg hon behöver för att bekämpa våldet och framförallt fattigdomen, som främst kvinnor och barn drabbas av.

Fotnot: Laila Ismail och Nihal al Sharif heter egentligen något annat. De har anonymiserats i denna artikel av säkerhetsskäl.