En del känner henne som akademikern som lyft begreppet afrofobi, en del som aktivisten från Centrum mot rasism, Mana och andra antirasistiska sfärer och en del känner henne som politikern i Feministiskt initiativ (Fi). Nu är hon föreslagen av valberedningen att leda partiet tillsammans med Gudrun Schyman.

– Det kändes jättebra att bli nominerad till partiledare och få valberedningens förtroende men det tog lång tid för mig att komma fram till att ställa upp som kandidat just eftersom det förändrar hela livet. Jag är en svart kvinna i ett rasistiskt och sexistiskt samhälle och det är en utsatt position som kan innebära attacker, hat och trakasserier. Jag har ju två små barn och är rädd för det. Men jag gick ju in i politiken för att ändra riktning och vara med och förändra samhället till det bättre. Jag fick nog när Sverigedemokraterna växte. Jag vill skruva upp motståndet och detta är ett steg i den riktningen. Tänk att det är historiskt, jag skulle vara den första svarta kvinnan som är partiledare i Sverige och Europa. Vem kunde ana det när jag kom till Sverige som 9-årig flykting? säger Victoria Kawesa.

Vilka utmaningar tror du att Fi har och hur vill du arbeta som partiledare?

– Feminismen är misstänkliggjord och det finns många missuppfattningar. Vår utmaning är att nå ut med våra visioner och vår sakpolitik. Det som skiljer Fi från de andra etablerade partier är att vi har antirasistiskt feminism som grundideologi och det är motsatsen till nationalism och alla sorters förtryck. Jag växte själv upp i Tensta och vill se flera i Fi från utsatta socioekonomiska områden. Jag planerar en förortsturné runtom i landet för att sprida det Fi:s budskapet. Jag tror inte på politiker som bara visar sig i förorterna under valrörelsen.

Hur tänker du inför valet 2018?

– Jag tror människor är så trötta på det nuvarande världsläget. De etablerade partierna är redo att rusta upp, alla stödjer allmän värnplikt. Det är vi är helt emot. Krig leder inte till något bra, se bara på resultaten i Afghanistan och Syrien. Fi är det enda partiet som pratar om fred och förebyggande insatser som alternativ, just för att vår feminism är en del av den globala fredsrörelsen. Det handlar om att skydda vår demokrati och värna om mänsklig säkerhet, mänskliga rättigheter, och en hållbar utveckling. Vi menar att våld mot kvinnor i deras hem hänger samman med det våldet som sker mot kvinnor i krig, då patriarkala, maskulina normer bygger just på våld som metod för att förtrycka kvinnor. Därför behöver vi prata om mänsklig säkerhet, istället för en säkerhetspolitik som bygger på ökad militarisering.

Vad oroar dig inför valet 2018?

– Att SD kommer in i regeringen och får inflytande över vem som blir rikspolischefen. Det oroar mig vad det skulle innebära för våra förorter. Det kommer innebära en ökad oro i socioekonomiska utsatta områden med ökad bevakning och militarisering av områdena. Jag hoppas att folk förstår allvaret i detta. Jag tror även att en av vår tids största frågor kommer handla om hur vi bemöter människor på flykt, och därför oroar jag mig för den nuvarande inhumana migrationspolitiken. Asylsökandens mänskliga rättigheter är väldigt viktiga för mig då jag vet hur det är tvingas fly sitt land.

Feministiskt perspektiv skrev en artikel i slutet av förra året om en incident under G16-konferensen där du filmades av en okänd man. Hur ser du på det i efterhand?

– Det var mycket obehagligt, sedan dess begär jag att vakt finns på plats när jag talar offentligt. Jag har blivit filmad tidigare av rasister och blivit hotad på flera andra sätt. Det är en vardag för mig, en sådan som jag provocerar rasister.

I samband med G16-mötet hamnade du i blåsväder i akademin och granskades för plagiat, hur ser du på det i backspegeln?

– Det blev så himla dumt. Jag står helt för mitt misstag och jag borde varit mer noggrann. När jag fick reda på det, skrev jag omedelbart ett brev direkt till Therese Svensson, vars citat jag använt utan att referera till hennes magisteruppsats, och bad om ursäkt. En utredning gjordes av Linköpings universitet, allt mitt arbete blev granskat för att försäkra att detta var ett misstag och en engångsföreteelse. Jag fick ett brev från Linköpings universitet om att fallet är avslutat. Jag blev inte blivit fälld för plagiat men jag fick en varning. Jag var så stressad vid den tiden, dagen innan hade jag brutit ihop på ett samtal under konferensen. Det var otroligt oprofessionellt av mig och slarvigt.

Hur arbetar ni i partiet så att ni inte ska bli så stressade och eventuellt utbrända?

– Jag får mycket stöd från partistyrelsen, från kommunikationsgruppen och min pressekreterare. Sedan har vi en trygghetsgrupp och på kongressen har en motion lagts fram för att det ska kunna finnas separatistiska grupper inom partiet. Jag hoppas och tror att den kommer att gå igenom. Jag blev själv sjukskriven i början av året. Jag blev ensamstående mamma för två små barn och det var en stor chock, det blev en väldigt tung höst. Nu har jag lärt mig att ta hjälp och gör det så mycket jag kan.

Du är ju både partipolitiskt aktiv, akademiker och aktivist. Hur funkar det för dig?

– Jag lever ett intersektionellt liv. Det innebär att jag vill kunna överskrida gränser bortom bekvämligheten. Det är en överlevnadsstrategi som hjälper en att inte ge vika för rädsla. Det är mycket att balansera samtidigt, men det bygger på att jag är en multipel person och därför vill jag uppleva multipla arenor, som akademin, aktivismen och nu det partipolitiska. Men min grund är densamma, allt är bara uttryck för min antirasistiska feminism. Därför är arbetet med min avhandling om svart feminism och vithet väldigt viktig för mig, den belyser mina egna erfarenheter av intersektionen mellan akademin, politiken och aktivism.

I helgen tar er årliga kongress plats i Västerås och det har framgått, bland annat genom en artikel i Flamman, att det finns en del splittringar i partiet, vad är dina tankar kring det och vad tror du krävs av en partiledare i ett sådant läge?

– Det är viktigt att förstå att partiledaren inte arbetar ensam utan det är ett kollektivt arbete som ligger bakom, som delas med andra inom partiet. Det handlar om att tillsammans arbeta för att uppnå våra mål. Som partiledare, kommer jag arbeta för ett ledarskap som är icke-hierarkiskt eller patriarkalt. För mig innebär det att vi måste kunna hålla om varandra även när vi inte håller med varandra. Detta är ett kärleksbudskap som bygger på dialog, en vilja till förlåtelse och förståelse och en öppenhet för våra olikheter som tillgång. Det måste genomsyra vår organisation. Det kommer jag att trycka på som partiledare.

Hur ska du göra det?

– Det gäller som partiledare att vara ute mycket och träffa våra medlemmar, för att bryta idén om ett hierarkiskt avstånd. Jag har också varit med och skrivit en motion om att alla förtroendevalda inom Fi ska genomgå en antirasistisk feministisk utbildning för att vi ska alla ha samma grund och förhållningssätt.

Hur ser du på en eventuell partiledarstrid?

– Jag har gratulerat alla kandidater, jag älskar verkligen dem alla. Men jag tycker ju att valberedningens förslag är bäst, säger Kawesa.