Det har varit en känslosam vecka här. Den 22 mars, ett år efter terrorattackerna här i Bryssel, samlades vi på flera håll för att hedra offren och minnas den hemska dagen då terrorn kom närmre oss som bor och/eller verkar här. Det var också fasansfullt att ett nytt terrorangrepp inträffade i London på årsdagen.
Samtidigt har det varit en period med många olika och konstruktiva debatter i utskotten och för egen del en del framsteg som jag känner glädje över. Det rättsliga utskottet antog äntligen mitt förslag till en jämställdhetsintegrerings-plan och vi lyckades även få utskottet att besluta om ett antal konkreta åtgärder för en starkare jämställdhetsintegrering i policyarbetet. Jag har tidigare skrivit om vilka problem jag har haft med att få stöd för detta. Nu har vi äntligen riktlinjer som alla politiska grupper ställt sig bakom för hur vi ska arbeta för att åstadkomma jämställdhet genom rättsliga frågor. Detta är en förutsättning för ökad jämställdhet i Europaparlamentet och därmed samhället i övrigt.
I veckan har jag också stått värd för ett seminarium om ”Ryssland och det krympande utrymmet för civilsamhället”, som Palmecentret och Solidas anordnade. Det var ett mycket intressant seminarium med särskilt fokus på fackförbundens och kvinnoorganisationernas situation. Vi var många som reagerade starkt när vi för ett par veckor sedan genom medier fick rapporter om den nya lagstiftningen i Ryssland, som avkriminaliserar våld i hemmet.
En av deltagarna vid seminariet berättade om hur svårt det var för kvinnor som misshandlas att söka upprättelse och skydd redan innan denna lagstiftning. Det finns inga skyddsboenden och kvinnor som anmäler tvingas därför hem till de våldsamma män de nyss anmält. De böter som männen får betala (det vanliga straffet) slår mot familjeekonomin och förvärrar situationen eftersom den ekonomiska situationen ofta är svår. Kvinnorna hamnar i en hemsk rävsax. De är i stor risk för dödligt våld om de insisterar på att lämna mannen. Vi känner igen den här problematiken men det blir tydligt hur extra förödande det är när samhället inte stöttar. Under seminariet fick vi information om hur de senaste årens utveckling i Ryssland har inneburit att den patriarkala familjen har fått en renässans och hur det nu finns en trend i samhället att kvinnor ska återgå till den moderliga rollen i hemmet. Den här trenden har slagit hårt mot kvinnors organisering. Dessutom försämras kvinnors rättsliga status, genom reformer som verkar i denna riktning.
Det är viktigt att vi samlar motkraft när kvinnors rättigheter undermineras. Världens riktning ska vara den motsatta; en feministisk politik som leder till ekonomisk och social frihet. Själv praktiserade jag senare, social frihet, genom att ta med min bebis till en debatt i Europaparlamentet om barnen som lider i de svältdrabbade Sydsudan, Jemen, Nigeria och Somalia. Ett litet barn i kammaren blir en spegel för alla barns rätt till trygghet. Rätten att få somna mätt, utan faror och hot. Jag är glad att talet blev omskrivet, men nu gäller det att EU ökar ansträngningarna för att stödja de människor som lider av hungersnöden.
