Miriam Gebhardts bok finns nu på svenska. Den är svår att lägga ifrån sig. Enligt den tyska kvinnliga professorns beräkningar våldtogs cirka 850 000 tyska kvinnor under krigsslutet av andra världskriget. Det är väsentligt färre än de miljontals offer som tidigare diskuterats. Men det sensationella som framkommit är ju att 300 000 av dem påstås ha begåtts av allierade soldater från västsidan.
Miriam Gebhardt har samlat vittnesbörd och extrapolerat siffrorna från hela Tyskland, samtliga ockuperade zoner, det vill säga, även de amerikanska, engelska och franska utifrån hur många ”våldtäktsbarn” som föddes från 1945 och 10 år fram. Det känns som om det uppenbarar sig ett land under landet: Våldtäktslandet.
Av Tysklands starkt reducerade befolkning i krigsslutet, 65 miljoner, kan vi räkna med att så mycket som 4 procent av alla kvinnor våldtogs? Det skulle motsvara att minst 20 kvinnor skulle ha våldtagits på min förhållandevis lilla gata: Vad skulle det ha fått för psykisk effekt på oss andra?
Vi har fokuserat på helt andra ting: Den ”tyska hösten” på sjuttiotalet, då Baader Meinhofligan i ett desperat ungdomsuppror mördade myndighetspersoner. Vi såg det som ett resultat av att det västtyska samhället hade skyfflat nazismen och förintelsen under mattan efter 1945. Baader Meinhof ville göra upp med det samhälle där patriarkerna från nazitiden, förnekarna och hycklarna, satt kvar och gjorde ny karriär.
Olika nationer, samma patriarkat
Men det fanns alltså annat som man blundade för: Det våld som en hel generation av kvinnor utsattes för just i krigsslutet och efter kriget, bortom ruinlandskapen och svälten. Att kvinnorna var livrädda, gjorde dem knappast bättre rustade att försvara sig mot de allierades soldater. Många gick omkring med rakblad och cyankaliumkapslar i handväskorna. De ryska soldaterna framställdes som primitiva mongoler, kosacker eller asiater. Det fick som resultat att många kvinnor begick självmord, andra dödades av sina närmsta, utifrån filosofin att det var bättre att döda sina kvinnor än låta dem skändas av det bolsjevikiska ”judepacket”.
Det fanns en mytbildning om att de tyska kvinnorna hade en helt annan attityd gentemot de västliga allierade och gärna gick med på erotisk samvaro för ett cigarettpaket. Men våldtäkterna så som de rapporterades in från engelsk, amerikansk och fransk ockupationszon är av samma brutala slag som i östzonen: Hur skall en 7-årig, en 13-årig, en 50-årig, en 69-årig kvinna försvara sig mot en förövare som sätter en laddad revolver mot hennes tinning? Hur ska hon försvara sig mot de gruppvåldtäkter av soldater som förekom i hela landet? Soldaterna från både öst och väst reagerade delvis på de fasor de mött när de öppnat koncentrationslägren, men först och främst: krig förråar och tar bort spärrar. Enbart i München anmäldes, så sent som 1951, 222 våldtäkter begagna av amerikanska soldater i den amerikanska zonen.
Vägran att erkänna våldet – ett dubbelt trauma
Jag läser med stigande vrede om behandlingen av alla dessa våldtagna kvinnor och inte minst deras våldtäktsbarn, kvinnorna hade små utsikter att bli erkända som våldtäktsoffer. Bevisföringen för att kvinnorna blivit våldtagna låg helt på kvinnorna. Ockupationsmakternas myndigheter liksom de tyska myndigheterna, speciellt i det djupt konservativa katolska Sydtyskland, valde att inte tro, eller att titta åt andra hållet.
Tyskarnas moral skulle frälsas, sexualmoralen skulle skärpas, den borgerliga familjen skulle återupprättas. Där platsade inte de våldtagna kvinnorna med sina ibland för bruna eller svarta barn. Barnen fick mycket sent ens beteckningen ”ockupationsskada”. Gebhardt anser att kvinnorna i överförd bemärkelse utsattes för nytt våld genom att våldtäkterna inte erkändes. Så sent som 1960 står det västtyska finansdepartementet fast vid sin bedömning av de kvinnor som söker skadestånd för sina oönskade barn såväl som de kroppsskador de påförts vid våldtäkterna. Kvinnorna måste med en ”till visshet gränsande sannolikhet” kunna bevisa att de utsatts för sexuellt våld under krigsslutet och åren därefter. I slutet av boken undrar Miriam Gebhardt vilket avtryck alla dessa kvinnors öde har satt i det tyska samhället av i dag. En jämförande internationell attitydundersökning borde vara nästa projekt.
