Det är fullt ös i den stora aulan på Vrije universiteit i Amsterdam där konferensen Resonances of the work of Judith Butler äger rum. Det är inte många filosofer förunnat att bli hyllade för ett livsverk som sextioåringar, men Judith Butler är inte som alla andra. Hon drar fulla hus världen över och publiken i Amsterdam är ung. Det är många välartikulerade studenter och doktorander som kommit till Amsterdam för att träffa varandra och för att lyssna på Butler. Butler är närvarande under hela konferensen och kommenterar oförtröttligt anföranden som forskare från i huvudsak Europa och USA levererar om hennes verk. Undantaget bland huvudtalarna är den sydafrikanske historikern Achille Mbembe som talar om ett Afrika utan gränser och knyter an till Butlers tankar om sårbarhet, det levbara livet och politiskt engagerade akademiker.
Butler börjar sitt anförande Bodies that still matter (kroppar som fortfarande är viktiga) med att tala om Syrien och det sätt på vilket världen – i synnerhet den europeiska unionen – hanterat kriget. Morgonen efter hennes anförande vaknar vi till nyheten om att USA avfyrat fyra 59 missiler mot mål i Syrien. Butler diskuterar krigets fasor, flyktingskap och sårbarheten som moraliskt förpliktigande för alla.
I antologin Vulnerability in resistance har hon och hennes medredaktörer Zeynep Gambetti och Leticia Sabsay samlat texter om sårbarhet och demokrati. Butler har i sitt tidigare verk berört frågan vem som får betraktas som människa och vilka människor som är sörjbara. Hon återkommer under konferensen till detta resonemang genom att hänvisa till demokratibegreppet som inkluderar mänskliga rättigheter och därmed även sörjbarhet och sårbarhet. Hon betonar att sårbarhet inte bör förväxlas med passivitet utan betraktas som en del av vad det innebär att vara människa. Vissa är mer sårbara än andra beroende på omständigheter som exempelvis krigs- och konfliktsituationer.
Frågan om mänskliga rättigheter bör enligt Butler inte reduceras till enbart rätten till rättigheter utan bör relateras till en bredare politik. Hon nämner inte identitetspolitiken, men har länge kritiserat en politik som endast riktar in sig på identiteter. Hon förnekar inte identitetspolitikens betydelse, men som politik betraktad är den otillräcklig. Hon betonar anknytningen till den bredare, geopolitiskt medvetna politiken och frågar hur en intellektuell och radikal politik ska se ut för att kunna göra något åt den globala ojämlikheten. Hon betonar att det levbara och förhoppningsvis goda livet ska levas tillsammans med andra människor, eftersom det inte finns något liv utan andra människor. Därför är det gemensamma ansvaret för varandra en förutsättning för ett gott liv för alla.
Den sociala demokratin (inte att förväxla med socialdemokrati) är inte till för att utvidga den finansiella marknaden utan den finns till för att framhålla våra globala förpliktelser. Vi kan inte upprepa scenariot som innebär att det först startas krig och sedan ”förvånas” över att dessa resulterar i flyktingar. Att man därpå vägrar att ta emot flyktingar är helt enkelt inte förenligt med demokratiska värderingar som tar mänskliga rättigheter, sörjbarhet och sårbarhet på allvar. En solidarisk politik måste därför sträcka sig över nationsgränser för att kunna infria löftet om mänskligt ansvar som inkluderar sörjbarhet och sårbarhet som väsentliga delar av demokratin.
