Vad kommer den bärande berättelsen om terrorattacken i Stockholm att bli? Jag vet vilken berättelse som blev dominerande efter terrorattacken i Bryssel, den andra stad jag delar min tid i. Högljudda och frustrerade politiker ropade på ”högre murar” och ”fler poliser med vapen”. Det tillfredsställer vissa krafter för stunden, men är verkningslöst i det långa loppet för att minska terrorn i öppna och demokratiska samhällen. Mer sällan hörs röster som pratar om samarbete, motståndskraft och att bygga bort grundorsakerna till radikalisering. Det ger helt enkelt inte så slagkraftiga rubriker. Vad är då ett feministiskt och grönt svar på hur vi nu går vidare?

Bilderna strömmar ut i media: människor som går tillsammans hemåt i kvällen efter terrordådet då en man i en stulen lastbil körde rakt in på Drottninggatan i centrala Stockholm och dödade fyra personer och skadade ett femtontal. Så här ett par dagar efter ser vi människor samlas i sorg för att söka stöd, lägga blommor till offrens minne och helt enkelt dela upplevelsen av det mest hemska och svåra för ett öppet demokratiskt samhälle att tackla. En terrorattack mot civila, mitt i hjärtat av Stockholm.

Polisens insats i fredagens kris får mycket beröm. Över huvud taget sköttes insatsen mycket effektivt från ansvariga myndigheters sida. All trafik stoppades. Människor uppmanades att söka skydd och kontakta sina anhöriga. Polisinsatsen i city lyckades både trygga det offentliga rummet och spåra den misstänkta gärningsmannen. Det inger tillit och skapar en känsla av sammanhang, att hemska saker följs av ett stabilt gensvar som ”ordnar upp” kaos åt oss. Polisen och flera myndigheter hade så sent som en vecka innan fredagen övat på att något liknande skulle inträffa, och det märks på insatsen.

Vad gör övning för att bygga bort risken för nya attacker? Inte mycket. Men det skärper och tränar vår förmåga att relatera och agera adekvat i situationer av kris. Terrorforskare pratar om hinder på gågator (men de stoppar inte tunga lastbilar) och att vi bör satsa på stärkt underrättelsetjänst och internationellt samarbete mellan polismyndigheter, men vi bör ha i åtanke att den information som ska plöjas igenom är ofantlig. Vi kan också kriminalisera samröre med terrororganisationer och samordna oss bättre i arbetet med radikala miljöer och hur vi ska bemöta återvändare.

Men i praktiken är det väldigt lite vi kan göra för att skydda oss mot liknande terrorattacker om vi inte jobbar med grogrunden för radikalisering och extremism. Lösningen är inte att som moderaterna och andra högerspöken skramla om tuffare tag med utvisningar, stängda gränser, eller mer övervakning. Helt fel väg att gå och precis vad terroristerna vill.

Min favoritkäpphäst som grön feminist är att jobba med grundorsakerna till otrygghet och ojämlikhet i samhället. Istället för skramla med vapen ska vi idogt och envist fortsätta kämpa för sociala satsningar, jämställdhet, ickemilitarism och hållbarhet både hemma i Sverige och globalt.