Sydafrika har bland världens högsta våldtäktsstatistik och endast en av nio drabbade kvinnor gör polisanmälan. Av de anmälda våldtäkterna leder bara 5 procent till fällande dom.

I sin bok Rape: A South African nightmare kartlägger Pumla Gqola, professor på Witswatersrand-universitetet, den komplexa våldtäktskulturen i Sydafrika. Hon uppmärksammar historiska trender och samtida förhållanden som normaliserar och reproducerar en kultur av könsrelaterat våld.

– Våldtäkt är ett patriarkalt vapen som existerar globalt. Samtidigt finns det specifika aspekter av våldtäktskulturen i olika sammanhang. För att kunna gå till botten med Sydafrikas våldtäktskultur måste vi förstå hur vår historia har lett oss till den situation vi befinner oss i dag, säger Gqola när vi träffas på Witwatersrand-universitetet i Johannesburg.

Våldskultur och kolonialism

Pumla Gqola demonterar bilden att Sydafrikas våldtäktskultur skulle vara ett post-apartheidproblem. Hon menar att kolonialismen lade grunden för dagens våldtäktskultur i Sydafrika, då sexualiserat våld var ett avgörande inslag i den koloniala krigföringen. Kolonialismen skapade strukturer som legitimerade våldtäkt av vissa kvinnor. Den svarta kvinnan ansågs inte kunna våldtas och den svarte mannen utmålades som en våldsam förövare. Vidare skapades en myt om att vita kvinnor behövde skyddas från att våldtas av svarta män, en myt som blev ett verktyg för vita män att kontrollera vita kvinnor. Under apartheid begicks våldtäkter på båda sidor av förtrycket, av befrielsekämpar och apartheidaktörer. Inga vita män dömdes för våldtäkt under perioden. Endast svarta män dömdes, för att ha våldtagit vita kvinnor. Att antalet anmälda våldtäkter ökade efter apartheid förklaras av det faktum att svarta kvinnor fick tillgång till rättsväsendet.

Uppfattningen om Sydafrikas våldtäktskultur och dess koppling till rasism och klass är mer komplex än vad som oftast framkommer, anser Gqola:

– Jag vägrar acceptera den allmänna föreställningen om att fattiga förhållanden skapar våldtäktsmän. Våldtäkter begås inom alla delar av samhället, inom alla klasser och rastillhörigheter. Vi vet att majoriteten av våldtäkter sker i nära relationer, inte av fattiga svarta män som slumpmässigt överfaller främlingar.

Kontroll och rädsla

Fenomenet som Pumla Gqola kallar ”female fear factory”, processen som skapar kvinnors rädsla för att bli våldtagna och som gör kvinnor kontrollerbara och begränsade i sin frihet, menar hon dock upplevs olika, vilket är kopplat till klass och ”ras”.

– Risken och således rädslan för att bli våldtagen av någon du inte känner påverkas av om du har ett säkert transportsätt och bostadsområde, vilket är faktorer som i Sydafrika är starkt beroende av din klass och rastillhörighet.

Den sydafrikanska staten gör långt ifrån tillräckligt för att hantera vad Pumla Gqola kallar en våldtäktskris.

– Regeringen skulle kunna spela en roll i att förändra sociala normer kring sexuella övergrepp, men med en president som tidigare åtalats för våldtäkt görs det definitivt inte på rätt sätt.

Jakob Zuma, Sydafrikas president, åtalades 2006 för att ha våldtagit en hiv-positiv 31-årig kvinna, men friades med motiveringen att det inte var ställt utom rimligt tvivel att kvinnan inte hade samtyckt till att ha sex med Zuma. Domaren uppgav även att kvinnan uppträtt flirtigt mot Zuma. Genom hela rättsprocessen fick kvinnan utstå trakasserier och ”slut shaming” från Zumas anhängare. Hon tvingades senare att fly till Europa och levde under skyddad identitet fram till sin död 2016. Det faktum att Sydafrikas sittande president har åtalats för våldtäkt, hur fallet hanterades rättsligt samt allmänhetens respons, menar professor Pumla Ggola säger mycket om hur normaliserad våldtäktskulturen är.

Rättssystemet sviker

Att jämställdhet generellt inte är ett prioriterat område i Sydafrika demonstreras av att institutioner med syfte att främja feministiska principer är grovt underfinansierade. jämställdhetskommissionen får till exempel endast en bråkdel av vad kommissionen för mänskliga rättigheter får, och landets underhållsdomstolar är överbelastade.

Pumla Ggola poängterar att hon inte är övertygad om att rättvisa för kvinnor uppnås genom det rättsliga systemet.

– Jag tror att rättssystemet kan spela en roll men det kan inte vara enda sättet. När rättssystemet kommer in i bilden är det ofta för sent, då har våldtäkten redan skett, säger hon.

Statistik indikerar att endast fem procent av anmälda våldtäkter leder till fällande dom i Sydafrika. Rättsprocessen går ofta inte till som den ska, enligt Ggola. Våldtäktsoffer pressas att ta tillbaka anmälningar och polis följer inte alltid rättsliga procedurer.

– I våldtäktsfall ställs nästintill orimliga krav på bevisföring från offrets sida. Fysiska bevis är inte alltid tillgängliga och att samla bevis och gå till polisen är inte heller nödvändigtvis det du vill göra när du har blivit våldtagen. Jag är inte säker på att jag skulle vilja göra det om jag varit med om en våldtäkt. Som svart sydafrikansk kvinna är polisen inte den jag förväntar mig att få skydd ifrån, även om jag tack vare ekonomiska resurser troligtvis har bättre förutsättningar att få rätt hjälp än majoriteten av svarta kvinnor i Sydafrika, säger Pumla uppgivet.

Istället för att fokusera på rättssystemet som lösning på rådande våldtäktskultur understryker hon att sociala normer som reproducerar våldtäktskulturen måste förändras.

– Män och kvinnors tysta medgivande upprätthåller och gör oss delaktiga i en kultur av könsrelaterat våld. Vi kan förändra dessa mönster genom att agera när vi ser saker ske i vår närhet eller i det offentliga. Vi behöver skapa en social kostnad för förövaren. I dag finns definitivt en kostnad för offret men var finns kostnaden för våldtäktsmannen?

Våldtäktsdefinition

Det finns problem i definitionen av våldtäkt, både i lagen och i allmänhetens uppfattning om vad en våldtäkt är, menar Pumla Ggola.

– Ofta blir människor väldigt tekniska när det handlar om våldtäkt, när vi istället borde ha en diskussion om samtycke. Debatten måste flytta fokus från offrets beteende till förövarens ansvar, säger Ggola bestämt.

Hon framhåller vidare hur alltför mycket ansvar i jämställdhetsarbete i dag läggs på Sydafrikas kvinnor. Hon poängterar vikten av att männen tar ansvar för antivålds-arbete tillsammans med andra män. Till män som blir upprörda över debatten om män som våldtäktsmän och kräver att man ska säga ”inte alla män”, ger Pumla Ggola rådet att istället sin rikta ilska mot de män som får alla män att framstå i dålig dager genom att begå våldtäkter.

Några definitiva svar eller lösningar gällande våldtäktskrisen i Sydafrika har inte Pumla men hon understryker att ett post-våldtäktssamhälle inte kan existera i ett patriarkalt samhälle.

– Att vi måste eliminera patriarkala strukturer för att skapa ett samhälle fritt från könsrelaterat våld gör det hela så mycket svårare. Mina barnbarns barnbarns döttrar kommer antagligen fortfarande behöva vara feminister. Men jag hoppas innerligt att våldtäkt kommer vara ett fenomen de ser tillbaka på och förfasas över att vi kunde tillåta ske i vårt samhälle.