Efter hyllade och prisade och lovordade Linjen kommer Elise Karlsson nu med romanen Klass. Precis som Linjen, mycket bra. Precis som Linjen, rätt upp i samtiden. Samtiden i Klass är 2001. Elfte september sker i bakgrunden när Hélène tar bussen från Rinkeby till Frescati och pluggar litteraturvetenskap och är ihop med sin kursare Rickard från Bromma. ”Jag är också från förorten, precis som du” menar Rickard som är aningslös, blond och trygg. Självklar. För Hélène är ingenting självklart.
Linjen handlade om att ha och inte ha ett arbete, om arbetsliv, arbetslinjen, om att befinna sig innanför eller utanför. Det nämns i förbigående att huvudpersonen Emma som jobbar i innerstan på förlag är uppvuxen i en illa sedd förort.
Nu i Klass handlar det om den illa sedda förorten Rinkeby. Det är klass som i sociala grupper och det är också klass som i skolklass, både i grundskolan och på universitetet. Hélène tycker att hon aldrig har passat in. Blåögd i Rinkeby med lägenheten full av böcker och både ett svenskt och ett utländskt efternamn. Olika klasser i samma person. Hon är utanför i klassen i skolan. Fel. Hon när en förälskad besatthet i läraren Mona, en passion som stannat kvar ända från högstadiet. En kvinna som står för något som Hélène vill ha – eller vara, en lärare som noga portionerar ut sin uppmärksamhet och omsorg och låter vissa elever komma in i värmen, på vissa villkor. Villkor som är omöjliga att förstå eller förutse.
Hélène har sin kursare, pojkvännen Rickard och hon har Roz, sin bästa – enda – vän. Roz är kvar från skoltiden. Hela Hélène är på sätt och vis kvar i skoltiden, barndomen, dåtiden. Hon bor kvar hos sina föräldrar. Hon är osäker. Passiv. Gör det hon ska utan vidare engagemang. Hon funderar över platsen hon växt upp på, lägenheten, gården, utsikten, gränserna, andras åsikter om hur det är att bo i Rinkeby. Vad betyder det att hon växt upp där? Är hon en del av den platsen? Är den en del av henne?
Som läsare undrar jag varifrån hon fick självförtroendet att börja plugga på universitetet när nu det mesta verkar hända henne utan att hon själv tar initiativ eller vill något. Men det här är en utvecklingsroman och i skärningspunkten när förorten och universitetet, dået och nuet möts, då sätts någonting i gång i Hélène. Hon ser och tar chansen att bli någon. Någon egen. Att definiera sig själv. Och – att ge igen, ta revansch, inte bara hitta sin plats i världen utan skapa den själv. Det är början på ett egenblivande, ett självfinnande och ett platstagande i världen.
Språket och litteraturen gör Hélène starkare och friare, det är genom dem hon börjar skapa sin egen identitet, oavsett andras förväntningar.
Elise Karlsson är precis i sina iakttagelser och subtil i sina nyanseringar. Klass är inte lika strikt som Linjen, i Klass är berättelsen större och dramaturgin mer anspråksfull, tar vidare grepp, omfattar fler personer och lager. Linjen var tydligare, skarpare i det att den var så avskalad i både språk och intrig. Klass är öppnare, ställer fler frågor. Ställer framför allt den där jobbiga frågan om klass som den mediala medelklassen gärna låtsas som att den inte hör. Hur kan privilegierade vara så blinda för allt de tar för givet?
