Tio år efter andra världskrigets slut fick de konstnärliga uttryck – som under nazisterna hade kommit att förtryckas som urartade, galna, och inte i enlighet med det tredje rikets ideal – åter rum i utställningar och samtal. Arrangemanget blev Documenta, i dag en av världens största konstutställningar. Nyligen öppnade Documenta 14: ”Learning from Athens”, där den europeiska krisen sätts under lupp genom samtidskonstnärliga uttryck.

Förflyttningar från centrum...

Documenta har, sedan den först initierades 1955, alltid hållits under hundra dagar i den tyska staden Kassel. Initiativtagaren Arnold Bode ville initialt undersöka 1900-talets europeiska konst i form av en utställning, där efterkrigstidens politiska rörelser stod i centrum. Varje upplaga formas av en ny konstnärlig ledare, men det dröjde dock till 2011 innan någon från utanför Europa fick denna roll. Det var Okwui Enwezor från Nigeria, som med Documenta 11 ville samla exempel på skärningspunkter som kulturen delar med andra komplexa och globala kunskapssystem, och med konsten lyfta kunskapsproduktionens kärna.

Ett liknande ställningstagande gör årets curator Adam Szymczyk, från Polen, genom att för första gången expandera utställningen. Det är ett stort anspråk som Szymczyk gör, med Aten som ytterligare en plattform. Liksom systemet för de europeiska kulturhuvudstäderna, där en större och en mindre agerar alternativ till och samtalspart för varandra i en relativt polär konstellation, utgör den grekiska huvudstaden här exempel på Europas olycka: ekonomin. Den grekiska huvudstaden rymmer alltså en andra utställning som inleder årets Documenta med undertiteln ”Learning from Athens”. Men det är inte kring krisens ruiner som Documenta kretsar, utan de exempel på alternativa ekonomier, mötesplatser och estetiska metoder som växer fram som dess konsekvens.

Som symbol för den europeiska demokratin och filosofin utgör Aten ett tveeggat exempel på det Europa som härbärgerar våld och korruption. Med ledorden ”Learning is unlearning” lånar Documenta det feministiska och postkoloniala ledordet från teoretikern Gayatri Spivak. Att ”avlära” innebär att kritiskt betrakta sin position som kunskapssubjekt i en institution för neo-kolonialt lärande. Så förtydligar Spivak begreppet i en intervju med Stefan Jonsson och Sara Danius 1993: ”Hur kan vi föreställa oss människan som ett etiskt subjekt som tror sig göra rätt sak och därför kan göra just fel sak – för andra människor?” (Författarens översättning). Det är dock inte säkert att Spivaks förtydligande nådde Szymczyk, då han primärt låter Aten tjäna som exempel för Europa och inte för sig själv.

...Eller kommersialism och exotism?

Redan 2015 gick det att läsa graffitin på Atens gator, där en okänd avsändare bad Documenta att ”sluta kapitalisera på vårt kulturarv”. Samma kritik lyftes av signaturen Konstnärer mot deportation i ett öppet brev i en av samtidskonstens mest lästa kanaler; webbtidningen E-flux skrev att vi i dag inte har tid att göra kulturhistoriska utforskningar av en kris, när vi ännu måste karva ut rum för alla människor att faktiskt få plats. Brevet riktade sig särskilt mot Documentas seminarieprojekt The Parliament of Bodies. Med referens till den franske filosofen Bruno Latours begrepp Parliament of Things vill projektet låta en samling mänskliga och icke-mänskliga kroppar samlas i en konstellation, som inte skiljer seminarium och utställning åt, för att fråga sig hur en kropp blir publik och om representation den enda möjliga formen för politisk och demokratisk handling. Genom utställningen som en blandad samling subjekt och röster gör Documenta anspråk på att skriva om samhällskontraktet och syftar indirekt på den demokratins vagga som i dag omförhandlas med Aten som exempel.

”Vi är dessa kroppar, vi är de röster som ni talar om”, skriver aktivisterna i det öppna brevet till organisationen bakom Documenta, såväl som till dess besökare och medverkande.

”Vi är bortom genus, vi är migranter, vi är modernitetens utstötta, vi är de som tänker annorlunda och vi är här”, fortsätter de och konstaterar att de tilltalade ändå inte ser dem mellan de blå punkterna på mobilens kartapplikation – en grafisk gestaltning av hur de har censurerats från hegemonins synfält. I stället för att avlära uppmanar brevets avsändare besökarna på Atens gator att tappa bort sig och därmed rita om sin kulturella utgångspunkt.

”Hitta Atens gator, och lär sedan från oss”, avslutar författarna och understryker att Documenta annars förstärker den ghettofiering som staden och landet genomgår, där ockuperade hus är de enda att rymma alltifrån kultur bortom etablissemanget, till sovplatser för migranter, ignorerade av en europeisk ekonomi i omförhandling. ”Stäng förvaren, inte squatarna”, avslutar brevet.

Strax efter Documentas öppning skriver konstnären Alexandra Pirici i en statusuppdatering: ”En kolonial historia måste förstås i relation till de patriarkala, våldsamma kulturer och auktoriteter som i dag tar sig uttryck i ett datoriserat styre genom finansmarknader och medieindustrier, genbanker och marknadsanpassning av människan”. Hon saknar direkta handlingar från Documenta och dess medverkande och en analys som synliggör de ekonomiska relationer som för samman Silicon Valleys aktiehandel med strandade människor i just Grekland. Ett objekt som är centralt för båda kontexter menar hon är just mobiltelefonen.

”Om medier är förutsättningen för människor att samlas såväl som för finansieringen av kommunikationen måste dess roll i såväl populärkultur som i populism lyftas även i konstvärldens täta förbindelser med finansmarknaden – där spektakulära händelser är vad som primärt genererar värde.”

Konst ur krisen

Det var Atenbiennalens förra upplaga 2015 som fick Adam Szymczyk att inkludera Aten i sin ansökan om att curera Documenta 2017. Då hade biennalen expanderat till att inkludera en mängd curatorer som gemensamt omfamnade den då brinnande kris vars aska ännu ligger över de grekiska gatorna. Initialt var Documentas anspråk att samarbeta med den lokala konstutställningen, men så blev inte fallet, förklarar curatorn och en av grundarna, Poka-Yio.

Poka-Yio är en av Atenbiennalens grundare. Foto: Nyssos Vassilopoulos

– Trots våra initiala överenskommelser förblev Documentas konceptuella riktlinjer otydliga och deras team arbetade utan insyn från vare sig Atenbor eller oss som förväntade oss ett samtal med dem. Så för ett år sedan var vi tvungna att avbryta samarbetet, säger Poka-Yio och förklarar att biennalen samtidigt förlorade en stor del av sitt team, som i stället anställdes av det resursstarka Documenta. Organisationen var därför tvungen att omorganisera och lät årets biennal, som öppnade en dag innan Documenta, att ha ”väntan” som primärt ledord.

– Historia är en klurig grej när den skrivs av en styrande makt – vilket är fallet när en grekisk historia skärskådas av en tysk organisation, frikopplat den relation som länderna har sedan Europas gemensamma situation i krisläge. I stället ser vi här krisporr, vars bubbla vi nu måste vänta på att se hur den spricker.

Årets upplaga av Atenbiennalen lyder Waiting For the Barbarians – det vill säga i väntan på ”barbarerna” eller ”odjuren”, där organisationen under två år undersöker begreppet barbar och betraktelsen av den andre.

Atenbiennalen öppnas. Foto: Nyssos Vassilopoulos

– Barbaren kan vara ursprunget och samtidskonstens återvändande till det hedniska och till moder jord. Det kan vara den främmande utomjordingen, muslimen, eller de bilder av flyktingar som Marine Le Pen och Donald Trump målar fram. Barbaren är vad som konstrueras i en tid av postsanning och lögn, förklarar en anonym organisatör bakom biennalen som understryker att de till skillnad från Documenta anser att det är alltför sent med en humanistisk kritik av samtiden.

– Att som curator och konstnär agera upptäcktsresande är inget nytt, men det är intressant hur konstvärlden i dag tycks har återupptäckt det lokala och ursprungliga – ju mer alienerat desto bättre. Man söker det autentiska till dess att ingenting finns kvar, men om någon själv lyfter sin röst kallas den nationalist, säger Poka-Yio och pekar på de paradoxer som följer på antropologiska försök hos en samtidskultur som likväl gör anspråk på de politiska förändringar som andra instanser sedan länge har lämnat därhän.

För den Atenbaserade curatorn Iliana Fokianaki, som själv driver den lokala konstinstitutionen State of Concept, tycks det som att konstvärlden i väst är i behov av att uppfinna sig själv på nytt.

Curatorn Iliana Fokianaki. Foto: Kunsthal Extra City, Antwerp

När det kommer till Atens position i frågan om Documenta menar Fokianaki att staden först och främst behöver en tro på en framtida utveckling.

– Det är någonting som vi fullständigt saknar i dag. Befolkningen är utmattad och desperat, men utan kapacitet att initiera framtida projekt.

Konstscenen i sig menar hon dock inte har påverkats nämnvärt av den ekonomiska krisen, med tanke på att den även innan krisen stod utan några större ekonomiska resurser för samtidskonst från den grekiska staten.

– Därför gjorde en fortsatt försämrad ekonomi ingen större skillnad.

– Documentas närvaro har bidragit till att uppmärksamma den atenska kontscenen samtidigt som många lokala kulturarbetare har fått jobb och verktyg som tidigare saknades i en kulturproduktion utan infrastruktur.

Den europeiska krisen menar Iliana Fokianaki har eggat nya konstnärliga och curatoriella verksamheter i relation till samtida politik och samhällsutveckling. Hur detta påverkar situationen är för tidigt att säga, eftersom vi ännu befinner oss i den.

– När det kommer till kulturindustrin upplever jag det som alltmer centralt att se till var kulturinstitutionerna är placerade geografiskt, hur de finansieras och vad de har för relation till lokal och global politik. Liksom politik måste grundas lokalt måste detsamma gälla samtidskonsten. Utan att dess institutioner har ett förhållande till platserna där de agerar, är det svårt att förutspå deras framtid. Just i detta vägskäl finner vi Documenta.