”Nationella fronten uttalar sig i folkets namn och alla som protesterar är fiender av folket”, skriver EU-parlamentariker Linnéa Engström (MP) och betonar att hotet från Marine Le Pen ska tas på allvar nu när Frankrike snart går till ett avgörande parlamentsval i juni.
EU andas ut efter gårdagens seger för Emmanuel Macron, Frankrikes nye president. Macron besegrade de högerextrema och visade handlingskraft när de traditionella höger och vänster partierna fallerade.
Men hotet från Marine Le Pen lurar i bakgrunden. I juni väntar parlamentsval och det kommer att bli avgörande för hur Emmanuel Macron kan utöva sitt presidentskap.
Hur högerextrema är Nationella fronten egentligen under Marine Le Pen? Det finns mycket som visar att hon och partiet fortfarande har exakt samma agenda som pappan och grundaren Jean-Marie Le Pen, och frågorna som de byggt sitt stöd på lär knappast försvinna. Kritiken mot EU-projektet, alla stängda fabriker och förlorade jobb, terrorism och den havererade flyktingpolitiken, allt det kommer fortfarande att finnas kvar som brännheta frågor efter valet.
De traditionella partiernas misslyckande visar på behovet av politisk reform både på nationell nivå, och av EU systemet. Politiken måste vara till för människor och inte tvärtom.
Le Pen är ju som bekant också EU-parlamentariker. Hon visar sig aldrig i Bryssel, men till Strasbourg åker hon, och innan hon kastade ut pappa Jean-Marie Le Pen från Nationella fronten för att skjutsa partiet in mot mitten, kunde man se de två vid NF:s bord i matsalen, diskuterandes.
Le Pen kallas kamratligt för ”Marine” av anhängarna. Hon lutar sig tungt mot en fascistisk och tydligt högerextrem stereotyp av ”landsmodern” som räddar Frankrike både från elitens EU-projekt, och hotet från flyktingar och muslimer. Den här stereotypen är vanlig i auktoritära och paternalistiska samhällen. Indien hade Indira Gandhi, Ukraina Yulia Tymoshenko och Argentina Evita Peron för att nämna några andra kvinnor i politiken som spelat på samma nationalistiska föreställningar.
Marine Le Pen har varit noga med putsningen av fasaden. Hon använder inte de grova rasistiska uttryck som hennes far gjorde. Men de närmsta rådgivarna från tiden när Nationella fronten hade tydliga kopplingar till nazistiska rörelser, finns fortfarande kvar.
Le Pen pratar inte längre om flyktingar eller andra generationens invandrare som ”gräshoppor” eller ”kackerlackor”. Hon förnekar inte heller förintelsen eller det bestialiska i mördandet av miljontals judar, homosexuella, romer eller kommunister i gaskamrarna. Men för den som lyssnar noga framträder ändå tydligt varthän skutan ska styras: ”för ett tryggt Frankrike. Och hur kan vi känna trygghet när så många kommer hit som inte anpassar sig efter vår kultur?”, frågar Le Pen retoriskt. Invandrare ska förlora rätten till de sociala försäkringssystemen. Företag som anställer utländsk arbetskraft ska betala högre skatter.
Nationella fronten uttalar sig ”i folkets namn” och alla som protesterar är fiender av folket. Nationella fronten skapar en demonisk bild av muslimer, och den bilden röstade uppskattningsvis 11 miljoner fransmän för under presidentvalet. Det blir Emmanuel Macrons stora utmaning att ena ett splittrat land där globalisering ställs mot nationalism och ”vi mot dom”.
Framtiden kommer troligtvis innehålla stark kritik från både vänster och från höger. De traditionella partiernas misslyckande ledde Emmanuel Macron ända fram till makten trots låga odds. Det inger framtidstro och hopp för ett EU med stora utmaningar framöver.
Personligen gillar jag mest Emmanuel Macron för hans fru Brigitte Macron. Att ha en 24 år äldre kvinna vid sin sida ger mig en bild av en man som vågar utmana normer, följa sina idéer och sitt hjärta. Inte helt fel egenskaper att ha i denna svåra tid.
