Samma dag som bankmannen Emmanuel Macron svärs in till president i Frankrike läser jag i en av de stora svenska dagstidningarna att nu, äntligen, ska vi snart få veta om han är vänster, höger, eller mitten. Två veckor efter valet. Hallå, hur knäppt är inte det?
För mig är detta liberal populism. Nu tycker jag inte att all populism i sig är att förkasta. Att stå på folkets sida mot etablissemanget har varit centralt i många rättviserörelser. Men det är problematiskt om vi inte vet vilken politisk inriktning denna ”nya” kraft representerar.
Från vissa håll får jag då höra att höger-vänsterdimensionen inte längre är central. Det är sant att fascister som Marine Le Pen i min mening alltid måste stoppas, även om det innebär att släppa fram en marknadsliberal som Macron. Men jag hade önskat att väljarna kunnat välja mellan fler alternativ än fascism och nyliberalism.
Jag tycker också att det blir felslut när liberaler och högern försöker använda motståndet mot fascismen för att upphöja marknadsliberalismen. De politiska vägvalen står inte endast mellan fascism och marknadsliberalism. Att cirka 20 procent av väljarna röstade för vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon i första omgången är, om inte annat, ett tydligt tecken på det. Höger- vänsterdimensionen behöver bli mer central i politiken, i alla fall för alla oss som vill dra undan mattan för fascisterna och bygga jämställda och jämlika samhällen som inkluderar alla.
Macron representerar inte ett brott med det rådande. Och definitivt inte något bortom höger och vänster. Tvärtom. Macron har under sina år som ekonomi- och finansminister i Hollandes regering redan visat vilken politik han står för. Det är vanlig högerinriktad politik, med försämrad arbetsrätt och åtstramningar. Hans löften om stora uppsägningar i offentlig sektor och ytterligare försämringar av arbetsförhållanden är tydliga signaler att han också fortsatt ligger till höger på skalan.
Det är sant att politiker som samtidigt är värdeliberala och ekonomiskt höger, representerar något nytt i just fransk politik. Jag ska säga att jag är tacksam över att undslippa klassiska högerkandidaten François Fillons homofobi och könskonservatism. Men värdeliberala högerpolitiker är inget nytt på EU-nivå. De som säger att nu blir det förändringar på EU-nivå har därför fel.
Det är tydligt att Macron vill ha med sig eurozonens länder på förändringar vad gäller ytterligare institutionell centralisering av makten, men vad det gäller politikens innehåll och den ekonomiska politikens inriktning så är det business as usual. Så när alla EU-makthavare, från kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker till vår egen EU-minister Ann Linde, kvittrar över Macron, så är det nog mest bara ett nervöst utryck för att ”nu kan vi fortsätta som förut.” Och just det menar jag är djupt problematiskt.
Status quo är nämligen inte OK. Vi behöver inte och kan inte nöja oss med liberal ”icke-fascism”. Ojämlikheterna växer i Europa. Sexism, rasism och homofobi är centrala pelare i en växande högerkonservatism och nationalism. Världens rikaste kontinent har slagit igen dörren för människor på flykt, och flera av EU:s medlemsländers regeringar är i full färd med att inskränka rättsstaten och demokratin.
Vänsterns framgångar i valen i Frankrike, liksom tidigare i Spanien, Irland, och Portugal visar att det finns alternativ till fascism och högerekonomisk politik. Vi kommer fortsätta bekämpa fascismen varje dag, inte bara på valdagen, utan varje dag bortom både valkampanjer och tv-kameror. Men vi kommer också kräva en ändrad inriktning av den ekonomiska politiken, en human flyktingpolitik och alla kvinnors rätt till sina kroppar. Feminismen är för mig en central del i den kampen, en tung pil i min politiska kompass – som med kraft styr mig bort från både fascisterna och nyliberalerna.
