För att förklara varför bojkott av valet är det mest riktiga måste en först gå igenom den ovanligt paradoxala iranska konstitutionen, se hur den opererar i verkligheten.
Khomeinism, det iranska statsskicket, är ett mycket komplext teokratiskt system, vars struktur gör det enkelt för mig att argumentera varför bojkott av presidentvalet är det mest riktiga. Modellen kan liknas vid en hierarkisk pyramid som hela tiden pekar uppåt. Överst på pyramiden finns Ahmad Khamenei, Khomeinis efterträdare (Khomeini dog 1989). Han är landets högsta andliga ledare som i princip sitter på sin position tills han dör. Han personligen har sista ordet i allt och bestämmer själv över militären, rättsväsendet och en rad andra myndigheter.
Under Khamenei sitter Väktarrådet, som består av sex mullor och sex jurister. Mullorna har blivit utnämnda av Khamenei. Juristerna väljs också av honom, men går först en liten teatralisk omväg för att det ska verka mer demokratiskt. Chefen för rättsväsendet, som Khamenei har valt, rekommenderar dessa jurister till Khamenei, som sedan bedömer om de passar in i Väktarrådet eller inte. Väktarrådet går igenom alla presidentkandidater för att avgöra vilka som har rätt att kandidera och har rätt att stoppa lagförslag från parlamentet om de uppfattar dessa som skadliga för staten och islam.
Under Väktarrådet sitter Expertrådet, som består av 89 skriftlärda och är det första organ i pyramiden som en folkomröstning avgör vilka som får sitta med i. Återigen är det Väktarrådet som bestämmer vem som får kandidera. Väktarrådets uppdrag är att granska den högsta andliga ledaren, utse en ny när Khamenei dör och kan i teorin byta ut Khamenei om han inte följer Khomeinismen till punkt och pricka. Men eftersom det är Khamenei som i praktiken bestämmer vem som sitter i Expertrådet så gör de inte så mycket annat än att ha möten två gånger per år och inneha ledande positioner i stora statliga organ.
Under Expertrådet har vi presidenten och parlamentet, som ska vara folkvalda. Det är här cirkel-pyramiden avslutas och visar varför det iranska presidentvalet inte är något annat än en teater och varför det inte går att rösta fram några riktiga reformister. För återigen är det Väktarrådet som bestämmer vem som får kandidera till president, allt är redan förutbestämt och presidentens roll är egentligen bara att implementera lagarna som bestäms från ovan.
Presidentkandidaterna kommer alla från regimens inre krets, och även om de ibland besitter varierande färger och nyanser, skulle de aldrig få ställa upp i val om de inte tillhörde den inre lojala kretsen. Dessa personer måste visa lojalitet mot teokratin och khomenismen, vara män, shia-muslimer samt ha en enligt rådande normer moraliskt fläckfri bakgrund och försvara den teokratiska regimens grunder och i alla frågor underkasta sig den högsta ledarens vilja.
Innan Hassan Rouhani blev vald i förra presidentvalet, genomgick Irans ekonomi en stark nedgång på grund av sanktionerna mot Iran. Iran behövde en moderat representant utåt som kunde mjuka upp dialogen med USA samt ha en mindre aggressiv hållning till Israel för att kunna lyckas med den dialogen. Medan omvärlden fokuserade på Irans atomprogram minskade uppmärksamheten kring brotten mot de mänskliga rättigheterna. Sanningen är att dödsstraffen (även när det gäller barn) nästan fördubblats under Rouhanis tid och han har inte hållit sina vallöften som skapade föreställningen om att den moderata är en reformist.
Under Rouhanis första mandatperiod har diskriminering, förföljelse av oliktänkande, tortyr av politiska fångar och avrättningar av de mest marginaliserade i Iran fortgått. Att vara reformist betyder att ändra på det som är fel och hitta lösningar för att förbättra situationen. Rouhani har gjort allt annat än det, vilket utgör den främsta kritiken mot honom under valkampanjen bland iranier som röstade på honom i förra valet.
Valet på fredag står inte bara mellan moderata Rouhani mot den ultrakonservativa Ebrahim Raissi, för det valet betyder egentligen ”Khamenei eller Khamenei”. Ett fritt och demokratiskt val skulle ske mellan khomeinismen och verklig demokrati. Därför borde vi i solidaritet stödja och uppmuntra de krafter i Iran som vågar bojkotta valet och därmed avstå från legitimeringen av regimen. För om tillräckligt många bojkottar valet så kanske oppositionen kan bli så pass stark att den kan organisera sig och mobilisera för den demokrati som det iranska folket omedelbart förtjänar.
Om allt fler iranier bojkottar valet kan det vara början till slutet. För att krossa khomeinismen krävs en geopolitisk analys av situationen och riktiga alternativ som gynnar både Iran och regionen. Folket i Iran lider och vill ha frihet, men makthavarna i Iran satsar på att sprida khomeinism och lidande, med militära medel, över landgränsen med målet att öka sin makt i regionen och skapa ett persiskt imperium. Omkring hälften av Irans befolkning är inte ens perser, så det säger sig själv vad det persiskt dominerade statssystemet och dess mål att utvidga sitt inflytandeو har för konsekvenser för de som tillhör de många minoriteterna i regionen. Smärtan som den iranska regimen påfört kurder har skapat djupa ärr.
Om vi vill ha fred i Mellanöstern måste Irans imperialistiska ambitioner stoppas, detsamma gäller den saudiarabiska imperialismen. Bakom kulisserna i den pågående tragedin vi ser i dag i Mellanöstern står nämligen dessa länder i frontlinjen och matar kriget med militära medel samt piskar upp sekterismen genom proxy-krig i grannländerna.
Men vi behöver inte välja mellan dessa två fundamentalistiska ideologier, det finns ett tredje alternativ, oberoende av alla maktcentra i regionen. Det kallas för demokratisk konfederalism, ett system som bygger på lokaldemokrati, kvinnors rättigheter och systerskap mellan alla etniska och religiösa grupper. Något som inte är en teori, utan en praktisk sanning som existerar i dag i delar av det befriade Kurdistan. Ett system som sprider sig och visar praktiska framgångar.
Demokratisk konfederalism betyder inte att Iran som land behöver upplösas. Det betyder att alla folkslag och nationaliteter inom landet får rätt att bestämma över sina egna liv utan att en viss etnisk grupp styr och utför assimileringspolitik, något som många gånger i den moderna historien har lett till folkmord. Det är dags för den onda cirkeln i Iran att brytas.
