”Att önska bort någon på basen av deras hudfärg enbart, är ren och skär rasism”, skriver läkaren Roya Hakimnia med anledning av ett granskande reportage i Sveriges radio om hemtjänsten i Västernorrland.
”Hos en vårdtagare kan man förbjuda till exempel om man är allergisk mot katter.” Så uttrycker sig enhetschefen för hemtjänsten i Timrå till Sveriges radio angående ett önskemål om att få slippa ”utländsk” hemtjänstpersonal. I Ånge säger chefen: ”Just nu har vi ingen med utländsk härkomst och jag har tagit hänsyn till det över sommaren också.”
En granskning som 23-årige vikarien Adrian Sadikovic har gjort för P4 Västernorrland visar att alla kommuner i Västernorrland låter vårdtagare välja bort ”utländsk” personal. När reportern ringde runt, angav han att den anhöriga inte gillade invandrare. Det handlade alltså inte om språksvårigheter. Klart att det går att argumentera för att äldre ska kunna kommunicera med de som kommer hem till dem, att till exempel en iransk äldre person ska få kunna önska farsitalande. Men att önska bort någon på basen av deras hudfärg enbart, är ren och skär rasism.
Det här är inte något nytt och handlar inte bara om ett län. År 2015 avslöjade Aftonbladet att 16 av 20 kommuner som de slumpmässigt undersökte, godkände önskemålet att slippa slöjbärande hemtjänstpersonal. Förmodligen är problemet vida spritt, men det verkar inte ha skrivits så mycket om detta. En snabb sökning på nätet på svenska hittar inte mycket förutom en examensstudie från Malmö högskola av David Nystedt och Bilal Haraj.
De har intervjuat sjuksköterskestudenter och visat hur rasismen inom vården yttrar sig verbalt, fysiskt men också genom just avböjandet/vägrandet att bli vårdad av icke-vit eller invandrad personal. De copingstrategier som informanterna använde sig av bestod bland annat i att ha förståelse för patienten: rasismen kan bero på att de mår dåligt helt enkelt. Man protesterar inte för man vet att patienten befinner sig i underläge.
Detta känner jag igen så väl. Hur många gånger har inte jag och mina kollegor inom vården sett mellan fingrarna med uttryck för rasism och tänkt, jag får i alla fall lön. Denna person är tvingad till sin sjukdom och denna position.
Examensarbetet sätter fingret just på problemet som inträffar när rasism uttrycks i ett människovårdande yrke, ett så kallat ”kall”-yrke. Många tar skit på grund av den empati som många går in i vårdande yrken med. På bussen skulle man aldrig ha accepterat samma kräkningar. Men ingen personal ska behöva bli diskriminerad eller kränkt av respekt för en brukare eller patient med rasistiska åsikter.
Det handlar också om fackliga rättigheter, att få ha en trygg arbetsmiljö. Hemtjänst och vård är främst baserad på skattepengar och sedan betalar individen en avgift. Då måste förstås vi gemensamt få bestämma över de värdegrunder som råder där. Det är uppenbar diskriminering att inte anställa någon med utländsk bakgrund och rasistiskt att tillåta brukare att välja personal på basen av deras hudfärg.
Men detta är en del av tidsandan. Rasismen blir alltmer rumsren och tar sig in på fler områden. Tidsandan är även förvandlingen av brukare och patienter till kunder. Att välja bort hemtjänstpersonal är ett symtom på omvandlingen av vård- och omsorg till en marknad. Om vi inte erbjuder detta, förlorar vi ”kunden”. För det handlar inte om patientcentrering eller brukararens bästa. Brukarens bästa är ju förmodligen att tvingas konfrontera sina dunkla fördomar.
Här måste vi välja, ska Agda 80 års rätt till sina rasistiska åsikter segra? Nej sådant här kan vi inte acceptera inom välfärden. Vi får inte glömma personalen som dagligen sliter för att ta hand om våra föräldrar och mor- och farföräldrar. I ett demokratiskt samhälle har hemtjänstpersonalen rätt att inte bli diskriminerad.
På många ställen inom vård- och omsorg är en majoritet av personalen födda utomlands eller har föräldrar som är det. Och vi förtjänar alla respekt och en god arbetsmiljö. Att tolerera rasism är ingen arbetsuppgift bland andra. I så fall skulle det behövas en rejäl löneförhöjning.
