Vad önskar du att valrörelsen inför riksdagsvalet 2018 ska handla om?

– Allt fler människor tar avstånd och vill ge det politiska etablissemanget en spark i arslet, bland annat genom att (i Sverige) rösta på SD. Antietablissemangsröstning. Vi ser det i Sverige och vi ser det i andra länder. Samtidigt ser vi att det motstånd som organiseras allt oftare gör det utifrån en feministisk och antirasistisk grund, med en intersektionell utgångspunkt. Det är hoppet och det vill jag att valrörelsen ska handla om. Samband och sammanhang alltså och där utgångspunkten alltid måste vara att stärka mänskliga rättigheter och bygga hållbarhet.

– Jag hoppas att valrörelsen kommer att handla om det som är viktigast. Vi behöver en medveten och faktabaserad diskussion om hur vi ska ställa om vårt samhälle, på alla plan, så att vi börjar leva hållbart, på alla plan. Vi ser hur de globala frågorna tar sig regionala och lokala uttryck. Det gäller klimatet men också den sociala hållbarheten. Vi ser hur mänskliga rättigheter och humanism kastas överbord, hur klassklyftor ökar och hur det gamla traditionella ekonomiska systemet är oförmöget att hantera helhetslösningar. I kölvattnet av detta, att problemen globaliserad, ser vi en stor paradox –  ökad nationalism och militarism, följt av en resursfördelning som spär på problemen och med en nationell politisk diskussion som begränsar politiken till att bara handla om maktspel. Vem ska vara med vem efter valet är den stående frågan.

Vilka är dina farhågor?
– Att vi får en inskränkt politisk debatt som inte förmår lyfta blicken utanför nationens gränser, som kommer att handla om en budgivning kring bomber och batonger. Mer pengar till det militära försvaret, fler poliser och hårdare tag. En debatt där kunskapsnivån tillåts vara låg, och blir till pajkastning mellan blocken, vilket hela tiden ger SD en position av att höja sig över sandlådenivån och tala om hur det ”egentligen är”.
 

Och hur tror du att rikstäckande medier kommer att klara uppgiften?

– Om jag utgår från hur det sett ut hittills, med partiledardebatter på SVT som går på tomgång, så är jag inte särskilt optimistisk. Jag tror de centrala medierna måste tänka om. Jag önskar det politiska samtalet, där olika meningar och åsikter kan föras fram med respekt och kanske till och med utvecklas. Idén om att politiska debatter ska vara som en boxningsmatch, med utkorade vinnare och förlorare efteråt, borde vara passé!